Formande mission

Formande mission

Om församlingsbygge och mission i Sverige på 2000-talet

Följ oss på vägen från biskopligt uppdrag och två tomma händer, till bygget av en nordisk-katolsk församling i Karlskrona, på gränsen mellan öst och väst.
www.stnikolaus.se | Facebook

Kristus är uppstånden!

April 2015Posted by Franciskus Urban Sun, April 05, 2015 19:23:27


Det har, som sig bör, varit några intensiva dagar i missionen. Tanken nu är att, i ord, försöka återge några av höjdpunkterna även om det sannolikt inte låter sig göra rättvisa. Ty varje deltagares erfarenheter är så olika – och egna erfarenheter; egen närvaro i skådandet av Gud, är det som räknas.


Det kan låta präktigt att Påskens mysterier upplevs som starkast efter den fyrtio dagar långa fasta som föregår uppståndelsen. Men – och faktiskt – är det just så. När kroppen efter fastetiden skriker efter nyttigheter som ost, kött, ägg och olivolja så kommer Herrens påsk som en befrielse. Inte bara i ord och teori, utan som fysisk realitet.

Och det är mot den bakgrunden jag nu vill reflektera över den resa vi i missionen gjort tillsammans. Var och en har iakttagit fastan efter bästa förmåga och deltagit i söndagarnas liturgier; tagit del i Jesu ökenvandring och förberett sig inför Kristenhetens – och världens – största fest. Herrens Påsk.

Så kom, efter Palmsöndagens intåg i Jerusalem; då vi här i Karlskrona välsignade palmkvistar och (sk)red in i kyrkan, Skärtorsdagen med firande av instiftandet av Herrens Heliga Nattvard. Denna gudstjänst, som verkligen balanserar mellan fest och förtvivlan; där altarets mysterium belyses; där celebranten tvättar de närvarandes fötter, avslutas med altarets avklädande och en nersläckt kyrka. Församlingen upplöses i förvirring och tomhet. Vad händer nu med oss?!

Samma mörklagda kyrkorum mötte de troende då de slöt upp på Påsknatten för att vaka. Jesus var död och hade lagts i graven. Vi gick, tillsammans med de myrrabärande kvinnorna, ut till graven. Och den var tom! Påskelden tändes ur vilken kolet togs till rökelsekaret. Elden beröktes och välsignades, påskljuset bars fram; invigdes och välsignades och tändes på elden och alla troende kunde tända sina ljus. Hoppet och ljuset hade återvänt och vi kunde utropa att Kristus är uppstånden.

I natten, på kyrkans bakgård ropade vi: Ja, Han är sannerligen uppstånden. Förhoppningsvis väckte vi någon slumrande granne där i stadens mitt. Och vi gick i procession ut på gatan i skenet av Kristi ljus (!), tågade in i kyrkan som på nytt lystes upp. Påskljusprefationen sjöngs a capella (”som i kyrkan”) och de många (!) profetiorna lästes innan dopvattnet välsignades och de församlade kunde förnya sina doplöften och medelst kvast av palmblad bestänkas.

Kristus är uppstånden! Ja, vi kunde därefter, på nytt, fira Herrens Heliga Nattvard och sedan även den gemensamma agapemåltiden. Och trots den sena timmen (ja, Påsknattens liturgi räknas i flera jordetimmar) smakade ägg, sill, lammstek, potatisgratin i följe av något glas rött vin mycket gott. Och den arma kroppen som under fastans fyrtio dagar torkat, kan liknas vid torr sprucken jord som på nytt träffas av smekande vårregn.

Välsignat alltså. Lekamligt. Och nu har jag inte ens berört vad som händer med oss själsligen och andligen under denna vandring; från kroppslig torka till bevattning. Detta får var och en som deltagit under vandringen själv svara på. Men jag, som präst, vågar påstå att ingen har gått oberörd i gemenskapen.

Och så, idag, på Påskdagen, då liturgin firades i samma anda som Påsknatten, kommer, till vårt relativt lilla sammanhang, åtta (då) okända personer. Mässan hade inletts då de kliver in genom dörren och min första tanke var att där Kristi ljus är; där Påskljuset tänds, dit kommer människorna. Välsignat!

Kanske kan detta inspirera till att du, kommande söndag eller nästa påsk, väljer att slå följe med oss på livets väg. Och tills vi ses så hittar du alla predikningar på missionens hemsida.

Glad och välsignad Påsk!
Fr. Franciskus Urban
präst och missionskaplan i S:t Nikolaus mission



  • Comments(1)//blogg.stnikolaus.se/#post114