Formande mission

Formande mission

Om församlingsbygge och mission i Sverige på 2000-talet

Följ oss på vägen från biskopligt uppdrag och två tomma händer, till bygget av en nordisk-katolsk församling i Karlskrona, på gränsen mellan öst och väst.
www.stnikolaus.se | Facebook

Kyrkans enhet - såret läkes inifrån och ut

September 2016Posted by Franciskus Urban Wed, September 14, 2016 12:16:53


Det heter att Kyrkans splittring utgör ett sår. Detta är emellertid ett problematiskt påstående då meningarna är delade om huruvida den Kyrka vår Herre instiftade alls kan delas. Och faktum är att vi bekänner att Hon är en. Mer korrekt är då att tala om ett sår till följd av en splittrad kristenhet; ett sår som är möjligt att läka.

Många initiativ har genom historien tagits i akt och mening att försöka återförena världens kristna syskon till hushållet. Inte minst under 1900-talet har världsliga överbyggnader skapats i detta syfte och inte sällan är det organisationer som är barn eller barnbarn till den senaste större splittringen: reformationen, som arbetar idogt. Men, precis som med kroppsliga sår måste läkningsprocessen ske inifrån. Om enbart periferin tråcklas ihop, är risken stor att djupt liggande skador kapslas in eller får den ömtåliga huden att på nytt spricka.

Ett tydligt tecken på detta sår är synen på förhållandet mellan skrift och tradition. I tider då allt fler söker sig tillbaka till traditionella kristna uttryck och lokalkyrkor, har denna debatt blivit än mer aktuell. En typisk tolkning tillika argument från – för att använda en bekant term – frikyrkligt håll är att ”all enhet bygger på att troende håller fast vid det enda gemensamma, Guds Ord i Bibeln.”

Det är Anders Gerdmar, författare till den nyligen utkomna boken ”Guds ord räcker – evangelisk tro kontra romersk-katolsk (2016)” som i en gästkrönika i Världen Idag (9 september), under rubriken ”Andens enhet har fiender. En är falsk enhet. En är negativ splittring”, riktar in sig mot historisk kristen uttolkning där tradition alltid varit en bärande del. Inte minst som uttolkare av skriften.

Länk till gästkrönikan i Världen Idag

Generellt kan sägas om Gerdmars gästkrönika att den inte har mycket till övers för katolicitet. Om den inte är karismatisk, vill säga. Den missar, i sin kritik mot det ”gamla”, liksom debatten i allmänhet tenderar att göra, att över huvud taget närma sig det faktum att ett annat alternativ till det hemtama inte alltid är romersk-katolskt. Inte med ett ord nämns, exempelvis, ortodoxi. Vidare är avsaknaden av för kristenheten mycket centrala begrepp och funktioner, exempelvis biskopar och apostolicitet genomgående. Också själva ordet kyrka behandlas med viss misstänksamhet vilket visar sig i formuleringar som ”kyrkliga organisationer som bygger murar”, ”du måste bli som min kyrka för att vara riktig kristen”, ”företrädare för uråldriga eller nykläckta kyrkor” och ”kyrkliga system separerar”. Det är, som sagt, enbart ”Andens och Ordets gemenskap [som] förenar”.

Detta borde hos var en läsare väcka funderingar: Varför dessa svepande formuleringar? Vilka är de ”uråldriga” respektive ”nykläckta” kyrkorna? Vad avses med ”min kyrka”? Och vadan denna rädsla för det ortodoxa och katolska?

Gerdmars ärende är enhet. Bortsett från att han till synes medvetet skriver ut Herrens Kyrka ur ekvationen och riktar in sig på direkt enhet mellan kristna individer, förvånas man ändå då han hävdar att ”ibland är delningen ett måste.” Detta utvecklas med att ”det finns nödvändiga vägval, där en väckelse inte tas emot och måste gå vidare. Den delning som sker mellan biblisk tro och annan tro är nödvändig. Jesus talar om en ’god’ splittring: ’Nej, säger jag er, inte fred utan splittring’ (Luk 12:51). Faktum är att kristendomen frodas och människor i hundratusental blir frälsta just i nya rörelser, nya församlingar, som brutit med stelnade sammanhang. Man kan alltså inte säga att all delning är negativ: Sanningen kan tvinga oss att dra gränser och gå vidare.”

Är det här rätt tolkat av mig, att den tradition som kyrkan burit i två tusen år inte skulle vara i samklang med det skriften förmedlar? Om inte; vilken ”annan tro än den bibliska” är det som avses? Den traditionella synen är ju annars att skriften inte bara är en del av traditionen men dessutom det främsta vittnesbördet av den kristna tron.

Gerdmar söker stöd i Skriften. Också för att splittringen av kristenheten har en god sida samt att Kristus Jesus talar om denna goda splittring. Men detta Jesusord handlar föga om splittring inom kristenheten. Inte heller om att det skall finnas flera kyrkor. Men väl om att evangeliets budskap är så radikalt att det kommer att separera människor, ja till och med familjer, där somliga väljer att följa Jesus, men andra inte. Detta blir tydligt om man tar sig tid att läsa hela stycket:

”Jag har kommit för att tända en eld på jorden, och vad jag önskar att den redan var tänd. Men jag har ett dop att genomgå, och hur våndas jag inte tills det är fullbordat! Tror ni att jag har kommit för att skapa fred på jorden? Nej, säger jag er, inte fred utan splittring. Från och med nu ska fem i samma familj vara splittrade: tre mot två och två mot tre, far mot son och son mot far, mor mot dotter och dotter mot mor, svärmor mot sonhustru och sonhustru mot svärmor.” (Luk 12:49-53)

I traditionen finner vi bland annat kyrkofäderna. Av dessa kan vi lära mycket. Redan i Clemens brev till korinthierna, författat år 96, tas frågan om splittring upp. I brevets inledning görs ärendet klart:

Olyckor och svårigheter har kommit slag i slag över oss. Därför har vi dröjt alltför länge, som vi tycker, med att ägna vår uppmärksamhet åt de ting som upptar er, kära vänner. Det är fråga om den avskyvärda och oheliga söndringen, som är så ovärdig och främmande för Guds utvalda. Den har några få överilade och självrådiga personer inlett, och den har lett till ett sådant vanvett att ert goda namn, som är välkänt och med rätta älskat av alla, har kommit i svårt vanrykte.” (De Apostoliska fäderna, 2:a upplagan, 2006, Artos bokförlag)

Längre fram i samma brev, som innehåller en rad förmaningar och pastorala råd, står – på tal om för kyrkan centrala begrepp – att läsa om sådant som en modern och fri kyrkosyn av idag ofta blundar för:

Apostlarna förkunnade för oss det evangelium som de mottagit av Herren Jesus Kristus, och Jesus var sänd av Gud: Kristus är alltså sänd från Gud och apostlarna från Kristus. Bådadera skedde således i god ordning efter Guds vilja. När apostlarna nu hade tagit emot uppdraget och fyllts av visshet genom Herren Jesu Kristi uppståndelse och styrkts i tron genom Guds ord gick de ut, fyllda av den heliga Anden, och förkunnade det glada budskapet att Guds rike var på väg. I land efter land och i stad efter stad predikade de och insatte, efter Andens prövning, de först vunna till biskopar och diakoner åt dem som skulle komma till tro. Och detta var inte något nytt. Sedan långa tider stod det skrivet om biskopar och diakoner. Skriften säger nämligen på ett ställe: ’Jag skall insätta deras biskopar i rättfärdighet och deras diakoner i tro.’
(Jes 60:17, LXX)
” (De Apostoliska fäderna, 2:a upplagan, 2006, Artos bokförlag)

Läkning är möjlig
Den rörelse vi nu kan skönja har riktning Ad Fontes; tillbaka till källan. Fler och fler upptäcker – i olika sammanhang – att så som den kristna tron presenteras och gestaltas idag lämnar den mer tomrum och fler frågor än svar. Saknaden efter det genuina, det odelade, uttrycks nu i trevande former. Språket för det heliga håller på att återerövras. Människor börjar vakna av törsten efter Sanningen – Jesus Kristus.

Men läkningsprocessen måste börja längst in; i sårets innersta. Läkningen kan inte börja på annat vis än att de traditionella kyrkorna på nytt enas om att Kyrkan är ortodox och katolsk. Därefter kan periferin dras in och växa ihop med altarets centrum. Och kanske, kanske, skall vi bedja för en synlig ärrbildning som tecken på och påminnelse om mänsklig skörhet men samtidigt som vittnesbörd om helig Andes läkande kraft.

Fr. Franciskus Urban
präst i Nordisk-katolska kyrkan
biskopsvikarie för Sverige


Ladda ner texten i PDF-format:



Förslag till ytterligare läsning:

Tillbaka i försoning

Inte nödvändigt gå över floden efter vatten

Vad är Kyrka? Vad har vi Henne till?

Lämna inte i protest! Kom i frid












  • Comments(0)//blogg.stnikolaus.se/#post191

Job sov inte

September 2016Posted by Franciskus Urban Sun, September 11, 2016 18:43:57


Förra söndagen pratade vi om hur viktigt det är för såväl hjärtat som själen och förståndet att ha lärare. Vi pratade om vikten av att ha rätt lärare; att vi väljer med urskiljning vem vi lyssnar och hör till. Vi pratade om att sitta vid Herrens fötter och att hålla ut vid korsets fot. Vi hörde att där, genom den korsfäste, får vi lära oss att älska Herren Gud av hela vårt hjärta och hela vår själ och av hela vår kraft och av hela vårt förstånd .

Och kanske, – om man under veckan har levt kvar i och kontemplerat över förra söndagens texter –, kanske har den nästan barnsligt naturliga frågan väckts: Varför? Varför sitta vid Herrens fötter? Varför älska Gud med allt vi har? Varför älska sin nästa? Varför leva ett sakramentalt liv? Varför leva i Kristus?

Svaret ges idag: för att bli fri. För att få leva. För att nå sanningen. För att frigöras från den träldom som bindningen till det förgängliga innebär. För att dela evighetens perfektion. För att komma hem. För att bli det vi är ämnade.

I den gammaltestamentliga texten idag, uttrycker Job – i sina plågor och drabbningar – vad människans innersta väsen längtar efter:

”När sedan denna min sargade hud är borta,
skall jag i mitt kött skåda Gud.
Jag själv skall få skåda honom,
med egna ögon skall jag se honom, inte med någon annans.
Därefter trånar jag i mitt innersta.”

Det vill säga, att sedan allt förgängligt; allt utanpåverk; all ytan har lagts av mig, skall jag sådan jag är [i mitt kött] få se Gud, min skapare och mitt allt. Jag skall få se honom med mina egna ögon. Det jag då får möta är inte vad någon annan har målat upp, ingen inbillning, utan sådan som Fadern är. Det är vad mitt innersta längtar efter.

Men varför?!

För att det är syftet. Det är allt. Och inte i bemärkelsen ’är det allt? Var det inte mer?’ Nej, det skall förstås som att det verkligen är allt!

Det svåra idag är att tala med människor om långsiktighet. Än svårare är viljan att bry sig om evigheten. Det är här och nu; att gräva där man står; kvartalet, som längst, som är horisonten. Och så ytan, förstås; det måste ta sig bra och lyckligt ut.

Det gör Jobs bok viktig.

Det är dit ner vi måste bege oss; där avstampet ske:
i valet mellan liv och död,
för omvändelse att bli möjlig
för det eviga livets segerkrans att vinna.

Men nu har vi Kristus Jesus som, inte bara lärare, men som den vars hud sargades för oss, för vår frihet. Han som utgav sig själv på korset och öppnade vägen till Fadern för vår frälsning. Han som besegrade döden och som uppstod från det döda för att alla skall kunna ha evigt liv.

Vi hörde i Evangeliet hur Jesus gav livet åter till flickan. Han sade att hon visst inte är död utan sover. Folket skrattade åt honom. Och när vi idag säger att människan sover möts vi av hånskratt.

Job sov inte. Han var alldeles vaken. Och han fick genomlida allting själv.

Vad gör vi i vår tid, vi som har tillgång till räddningen; vi som har Kristus att följa för att inte själva behöva hudflängas av den osynlige? Vi sover. Vi skriver ut Jesus Kristus ur både medvetande och historia. Vi till och med hånar honom. Trots att vi har det dop, i vatten och Ande, i vilket vi – med Kristus – dör och uppstår.

Vi har att följa. Vi har att gå på den vägen som gör oss fria. Därför måste vi lyssna.

***

Texten ovan utgör predikan i Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona (S:t Nikolaus), Sjuttonde söndagen i Treenighetstid (Frigörelsen ur förgänglighetens träldom). Hela texten finns att ladda ner med referenser från hemsidan.





  • Comments(0)//blogg.stnikolaus.se/#post190

Inte nödvändigt gå över floden efter vatten

September 2016Posted by Franciskus Urban Mon, September 05, 2016 11:06:42
Nordisk-katolska kyrkans biskopsvikarie för Sverige, Fr. Franciskus Urban, publiceras idag som gästskribent på den opinionsbildande sajten Det Goda Samhället.

Länk: https://detgodasamhallet.com/2016/09/05/gastskribent-franciskus-urban-inte-nodvandigt-ga-over-floden-efter-vatten/

Hela texten, kompletterad med länkar till fler lästips, kan nu även läsas här.


Inte nödvändigt gå över floden efter vatten

På den opinionsbildande internetsidan Det Goda Samhället uppmanar Mohamed Omar kristna i Sverige att ”gå till Rom”, d v s konvertera till den romersk-katolska kyrkan. Han tar avstamp i Sveriges relation med Polen på 1500-talet; en tid som präglas av den lutherska reformationen och då Sverige till sist, genom den världsliga maktens försorg, kapar banden till just Rom.

Länk: https://detgodasamhallet.com/2016/09/01/mitt-rad-till-kristna-ar-att-ga-till-rom/

Anledningen till rådet är, skriver han, att ”Svenska kyrkan sjunker djupare ner i förvirring”. Men att då ”allt fler kristna [börjar] vända blicken mot Rom i hopp om en trygg hamn” skulle vara en logisk nödvändighet kan inte lämnas utan kommentar. Den föreställningen måste förstås som ett uttryck för just den förvirring som råder. Och förvirring är, i fråga om Kyrka, ett symptom på osäkerhet och kunskapsbrist.

Vad man som kristen borde söka och dras till är i stället ursprunget; rötterna. Rörelsen borde syfta bortom Rom och ta den allvarligt menande ända till den odelade Kyrkan. Och då är den romersk-katolska kyrkan varken det enda och kanske inte heller det närmsta alternativet för alla.

Mohamed Omar trycker på storlek som en viktig aspekt. Han skriver hur han själv inte är troende, ”men om jag var kristen skulle jag gå till Rom. Det är rådet jag ger till mina kristna vänner. Jag tänker så här: Rom är världens största kyrka och om jag går med blir den ändå lite större.” Samma resonemang kan man självklart även som ortodox eller gammalkatolsk anföra!

Ett av problemen i debatten om kyrkan i vårt land är den i många fall rådande oförståelsen av begrepp. Nordisk-katolska kyrkans biskop skriver om detta:

”Slik ordet ”katolsk” ofte brukes i dagens kirkelige debatt, kan man ledes til å tro at uttrykket betegner Den romersk-katolske kirke i motsetning til luthersk eller ortodoks kirkeliv. Bruken av ordet «katolsk» som konfesjonsbetegnelse er imidlertid noe nytt. […]
Ordet «katolsk» betegner derfor ikke et spesielt kirkesamfunn, men et kvalitetskrav. For å kunne kalles «katolsk» må et kirkesamfunns tro og ordninger være i samsvar med helheten. Likesom de andre kjennetegnene på kirken i trosbekjennelsen – «én», «hellig», og «apostolisk» – uttrykker også attributtet «katolsk» en uoppgivelig side ved kirkens liv i verden. Overalt må det åndelige liv fremstå som det skal være. Katolisitetens virkelige motsetning er selvbestemt religiøsitet – det at jeg gjør meg selv til øverste autoritet i mitt åndelige liv. Her må vi velge målestokk.”
(Biskop Roald Nikolai)

Länk: http://nordiskkatolsk.no/?p=1)

Men Mohamed Omar gör en viktig iakttagelse även om inte hela bilden ges. Många väljer att lämna majoritetskyrkan som, trots sin storlek, upplevs vara på fel väg. Fler väljer att konvertera och somliga har genom åren valt att gå över vattnet till andra sammanhang. Många har sökt svaren på ännu längre håll; i andra kulturer. Men tack och lov kom möjligheten till oss; möjligheten att leva och växa i Kristus; han som är vägen, sanningen och livet, utan att behöva korsa en enda riksgräns. Möjligheten kom via Norge (!) i form av Nordisk-katolska kyrkan som står i den odelade kyrkans tro och lära.

Törsten är svår. Men det är inte nödvändigt att gå över floden efter vatten att släcka den med. Svaren finns oftare närmre än man anar.

Fr. Franciskus Urban
präst i Nordisk-katolska kyrkan
biskopsvikarie för Sverige

www.nordisk-katolsk.se


Tips på ytterligare läsning:

Tillbaka i försoning – om Nordisk-katolska kyrkans gammalkatolska grund

Vad är Kyrka? Vad har vi Henne till?

Lämna inte i protest! Kom i frid



  • Comments(0)//blogg.stnikolaus.se/#post189

Vid vems fötter sitter du?

September 2016Posted by Franciskus Urban Sun, September 04, 2016 18:22:56


Har du tänkt på vilken roll våra fötter spelar. Hur mycket de har betytt genom historien. Människor lämnar platser och sammanhang och kommer hem till nya, tack vare aktiv gång. Evangeliet spreds med hjälp av dem – apostlahästarna.

Fötter är bra. Fötter tar oss hem när vi kallas. De tar oss in hit och de bär oss ut i världen igen för att sprida ordet ännu längre. Fötter är därför något vi borde ge mer uppmärksamhet. Så vad passar väl bättre denna söndag, då temat är den angelägnaste omsorgen, än en stunds seriös fotvård. Seriös därför att regelbunden omsorg om fötterna innebär lösning på mycket av det vi bekymrar oss över.

Fötterna säger oerhört mycket om en människa. Men jag tänker då inte i första hand på de egna, utan på andras fötter. Nämligen de fötter jag väljer att sitta vid.

Att sitta vid någons fötter är ett uttryck för att studera för; att lyssna på; ta intryck av. Så genom att se vems fötter en människa sitter vid, kan vi förstå varifrån hon får sin bildning; sin världssyn och också sin andliga näring.

Vems fötter sitter du vid?

I Evangeliet idag möter vi Martha och hennes syster Maria ”som satte sig vid Herrens fötter och lyssnade till hans ord.” Denna passage har, som är lätt att tro, inget att göra med frågor om rättvisa, arbetsfördelning eller idoghet kontra lättja. Vad den vill peka på är vad som är nyttigt för människan.

Så Maria satte sig vid Jesu fötter. Hon förstod att Guds ord och undervisning bär henne längre än alla de bekymmer vi ofta har med det jordiska samlandet och ordnandet.

Och ju mer jag kontemplerar över detta; att hon sätter sig vid Herrens fötter för att lyssna till hans ord, desto djupare sjunker det in att detta är svaret på mycket av världens oro och ångest som breder ut sig; den rädsla som, likt osynliga skuggor, förmörkar och som blir längre och längre i takt med att solen sänker sig bak horisonten. Jag behöver; vi alla behöver just detta par fötter att sitta vid.

Hon vårdar sig om vems fötter hon sitter vid. De som skänker nådens tröst; hopp om evig salighet och förlåtelse, i stället för de som i oss väcker vrede, rädsla och sorg. Vi behöver också vara medvetna om vid vems fötter vi sätter oss; vems röst vi lyssnar till.

Men vilka ord är det Maria vill höra? Vad är det för undervisning hon törstar efter? Ja, hon vill få tillgång till sanningen; till det eviga. Hon önskar få veta vad hon bör ägna den angelägna omsorgen om, eftersom Fadern har visat henne sin kärlek och omsorg genom att ge henne möjlighet att sitta vid Människosonen; Guds mänskliga gestalt. Hon vill höra hur hon kan vinna segerkransen och ett evigt liv.

Och lite tidigare i samma kapitel (Luk 10), svarar Jesus på just den frågan. Han säger: ”Du ska älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din kraft och av hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.”

Och ännu mer vill hon höra. Hon förblir vid Jesu fötter så länge att Martha till och med irriterat ber Jesus att säga till henne att hon skall komma och hjälpa till med alla bestyr. Ännu mer vill hon ha att släcka sin törst med. Och Jesus säger: ”Marta, Marta, du bekymrar dig och oroar dig för så mycket. Men bara ett är nödvändigt. Maria har valt den goda delen, och den ska inte tas ifrån henne.”

Så innerligt önskar jag att hon också fick höra de Jesu ord som den helige evangelisten Matteus återger och som har givit denna söndag sitt namn:

”Varför bekymrar ni er för kläder? Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er: Inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem. Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset, som i dag står på ängen och i morgon kastas i ugnen, hur mycket mer ska han då inte klä er? Så lite tro ni har! Bekymra er därför inte och fråga inte: Vad ska vi äta? eller: Vad ska vi dricka? eller: Vad ska vi klä oss med? Allt detta söker hedningarna efter, men er himmelske Far vet att ni behöver allt detta. Nej, sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så ska ni få allt det andra också. Bekymra er alltså inte för morgondagen, för morgondagen bär sitt eget bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.”

Detta förstod Maria var det allra viktigaste. Det är vad vi skall ägna vår omsorg, det enda viktiga; kärleken till Gud.

”Du ska älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din kraft och av hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.”

Såväl hjärta som själ och förstånd är i behov av lärare. Hjärta, själ och förstånd behöver lyssna. Därför är det så genomgripande viktigt att veta vid vilka fötter jag som människa sätter mig. Men vi har slutat lyssna; slutat höra till. Därför närs föreställningen att kärleken till Gud som det främsta är omöjligt. I synnerhet när man står mitt bland barn, barnbarn, ett dagligt värv, sjuka släktingar eller knaper ekonomi. Men det vi också hör då vi faktiskt lyssnar till den sanning som är uppenbarad, är att det i detta inte finns några motsättningar, tvärt om! Det är tack vare Guds omsorg om oss; Guds kärlek till oss som allt går ihop. Vår kärlek till och omsorg om andra vore inte ens möjlig utan Guds första kärlek till oss. Därför är det också både naturligt och nödvändigt att visa den allra djupaste omsorg om den väg som leder till Fadern; Han som gör allt möjligt. Därför är det nödvändigt att sitta vid rätt fötter – och vårda dem.

Kära vänner. Gå nu inte ut och granska dina medmänniskors fötter. Rikta i stället frågan till dig själv: Vems fötter är det jag väljer att sitta vid? Var hämtar jag näring och undervisning? Hur ser mina dagliga val ut - väljer jag att ta till fötterna och springa iväg; uppehålla mig med onyttigheter, eller håller jag ut där vid korsets fot?

- Vid den korsfäste och uppståndne frälsaren, Jesus Kristus.

***

Texten ovan utgör predikan i Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona (S:t Nikolaus), Sextonde söndagen i Treenighetstid på temat Den angelägnaste omsorgen – Liljorna på ängens söndag. Hela texten, med referenser, finns även att ladda ner från hemsidan. Länk: http://stnikolaus.se/resurser/predikningar.html



  • Comments(0)//blogg.stnikolaus.se/#post188

Det som inte fick plats. Läs texten här

Augusti 2016Posted by Franciskus Urban Wed, August 24, 2016 17:18:33
(Bild: Skärmdump av artikeln i pappersupplagan)


Det som inte fick plats. Läs hela texten här

Läsare av Världen Idag kunde, onsdagen den 24 augusti, i pappersupplagan ta del av en förkortad version av artikeln ’Mitt kors, och sedan?’ Artikeln har inte publicerats elektroniskt och det finns därför, just nu, inga länkar. Därför publiceras texten här i originallydelse. Observera att de delar som är markerade i fet stil är sådana som redigerats bort i den tryckta texten - viktiga teologiska aspekter.

För den som är intresserad av kunskap om att Kyrka är något mer än vad som oftast är synligt i Sverige, rekommenderas dokumentet ’Tillbaka i försoning’ som en ingång. Ytterligare länkar till texter presenteras efter debattartikelns originallydelse nedan.
Länk till ’Tillbaka i försoning


(Bild: Interiör från kloster St. Severin, Tyskland)


Mitt kors, och sedan? Hur symbol blir en hjärtats praktik.


Många följer debatten om och har lagt upp bilder på #MittKors, så också jag. Även jag har slagits av kraften i och det genomslag som initiativet har fått. Det i sig är ett tecken på en hunger; att det är något som saknas i såväl samhället som många enskildas liv. En hunger efter det större och heliga.

Som jag förstår initiativet syftar det inte på något bortom det som anges, bland annat att vara ett forum för människor att visa stöd och solidaritet med utsatta kristna runt om i världen. Men för var och en av oss som deltar med bild och som tagit del av den diskussion som pågår, borde nästa fråga aktualiseras: Vad händer sedan?

Att fler bär kors och att fler kristna symboler blir synliga i vår vardag är gott. Men bör det vara målet? Eller är det så att något sker med en människa som väljer att hänga korset runt sin hals? Jag tror – och hoppas – att det faktiskt gör något med den personen; att det väcks fler frågor. Är jag nöjd med att symboliskt visa mitt stöd, eller kan jag ytterligare fördjupa min identitet som kristen?

Jesus sade att ”den som inte bär sitt kors och följer efter mig kan inte vara min lärjunge.” (Luk 14:27) Men med det avsåg han inte halsband och smycken utan våra tillkortakommanden; våra fel och brister. Han uppmanar till omvändelse. Att bära korset runt halsen är symbolen för viljan att följa Kristus, han som sade att ”om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig.” (Luk 9:23)

Att bära sitt kors är att följa Kristus. Att följa honom är att bejaka livet, det eviga; att förlita sig på Gud Faderns kärlek. Det är att ha blicken fäst på den eviga saligheten. Det är att vårda sin själ. Att följa och så inordna sig efter Guds vilja är inget att ta lätt på. Det är inte fråga om att smycka sig, även om också korset som hängs i kedja runt halsen väcker anstöt.

Den helige aposteln Paulus skriver: ”Många – jag har ofta sagt det och säger det nu med tårar – är fiender till Kristi kors, de lever så att de slutar i fördärvet, deras gud är buken och sin ära får de genom könet, dessa som bara tänker på det jordiska. Vårt hemland är himlen, och därifrån väntar vi också den som skall rädda oss, herren Jesus Kristus. Han skall förvandla den kropp vi har i vår ringhet så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet, ty han har kraft att lägga allt under sig. Stå därför fasta i Herren.” (Fil 3:18-4:1a)

Så, vad händer då korset hängts runt halsen? Är detta en vandring var och en klarar på egen hand? Nej, och inte ens genom interaktion med andra på sociala medier bär det hela vägen hem. Som kristen behöver man finnas i en gemenskap där man bär och bärs av andra, där man får undervisning i den sunda läran, där man har tillgång till sakramenten (alla!) och där man står i direkt förbindelse med det apostoliska arvet. Och detta visste vår Herre. Han vet var faror och fallgropar finns. Därför instiftade han sin heliga Kyrka, för oss, som ett hem. Därför sände han Helig Ande, till oss, som hjälp.

Nej, vi kan inte på egen hand. Det räcker inte att vi smyckar oss med segerns tecken, Korset. I synnerhet inte i den tid vi nu lever. ”Det kommer en tid då människorna inte längre vill lyssna till den sunda läran utan skaffar sig den ene läraren efter den andre, därför att det kliar i dem att få höra sådant som de önskar.” (2 Tim 4:3)


Så, jag bär mitt kors. Men vad händer sedan? Hur kan denna symbol bli en hjärtats praktik? Det enklaste svaret är att börja med att finna gemenskapen och att där sätta sig själv i skolbänken som lärjunge, att helt enkelt ta sig till Kyrkan och delta i det sakramentala livet.

Vi har i vårt avlånga land mycket att lära; mycket att ta igen. Inte minst ett språk för det större och heliga, så att vi på nytt kan uttrycka det vi saknar; den hunger vi känner och som bara kan mättas vid det heliga altaret; vid fötterna på den korsfäste och uppståndne.

Fr. Franciskus Urban
präst i Nordisk-katolska kyrkan

www.nordisk-katolsk.se

Artikeln finns även på Facebook via följande länk.

Mer att läsa för den som är hungrig:

'Det är för livet korset bärs':
https://www.facebook.com/notes/nordisk-katolska-kyrkan-i-karlskrona-st-nikolaus/det-%C3%A4r-f%C3%B6r-livet-korset-b%C3%A4rs/1345018412192219

'Vad är Kyrka? Vad har vi Henne till?':
https://www.facebook.com/notes/nordisk-katolska-kyrkan-i-sverige/vad-%C3%A4r-kyrka-vad-har-vi-henne-till/283657281969497

'Lämna inte i protest! Kom i frid':
https://www.facebook.com/notes/nordisk-katolska-kyrkan-i-sverige/l%C3%A4mna-inte-i-protest-kom-i-frid/280983372236888



  • Comments(0)//blogg.stnikolaus.se/#post187

Du är förlåten. Gå, och synda inte mer!

Juni 2016Posted by Franciskus Urban Mon, June 20, 2016 18:23:49


Femte söndagen i Treenighetstid överlämnades till S:t Nikolaus’ mission, av medlemmar som återvänt från en resa, en ikon av den heliga Petka; skyddshelgon för kvinnor och äktenskap. Ingen anade då hur välkommen och välplacerad den var just denna dag. Läs söndagens predikan nedan. På bilden syns hon tillsammans med de heliga Johannes Chrysostomos, Gregorius av Nyzaianzus och Basil av Caesarea.


”Den av er som är utan synd kan kasta första stenen” är kanske en av de mest kända och klassiska raderna i Bibeln. Den har blivit ett signum för att inte döma. Men den har också kommit att bli sinnebilden för att ingenting alls skall fördömas. Och i takt med att föreställningen – att ingen längre är syndare – har fått fotfäste, så har den tappat lite av sin sälta. För om inte jag är en syndare så begår jag heller ingen synd. Och om inte jag syndar måste de fel som görs vara någon annans fel.

Evangeliet idag handlar om en kvinna som anklagas för att ha begått äktenskapsbrott. Man tar henne till Jesus och gillrar i det en fälla i akt och mening att få honom att tala emot lagen. Vi skall idag, som vanligt, ställa oss frågan vad denna episod ur Jesu liv och gärning vill säga oss.

Ett sätt att närma sig texten kan vara att sätta in händelsen i vår tid:
- En förälder blir varse att den sjuttonåriga dottern varit otrogen mot sin pojkvän. Det blir en hätsk stämning bland pojkvännens kamrater och ilskan riktas mot flickan. Hon ges öknamn och det talas till och med om att hon förtjänar att märkas för livet.

I en situation som denna är det lätt att ett simplistiskt rättsmedvetande tar överhand; att inblandade tar lagen i egna händer och utmäter straff. I vissa sammanhang kan det bli en fråga om heder, där hela familjer anser sig vara drabbade. Inte sällan anses denna heder upprättas bara genom de mest bestialiska handlingar. I Evangeliet idag hörde vi hur folkmassan vill stena den unga kvinnan.

Sett i ljuset av nutidens medvetenhet blir en av de första frågorna som ställs: Var är den man hon var otrogen med? Varför skall hon, som kvinna, bära hela skulden? En högst befogad fråga eftersom, som man kunde höra i lördagens helgsmål i Sverige Radio, ”It takes two to tango”. Så var är mannen?

I det ljuset läser man i dag dagens Evangelium. Kvinnan får stå som symbol för hur patriarkatet förtrycker; hur kvinnan nedvärderas och, som här, får bära hela skulden. Man frågar inte ens efter mannen som därmed går fri. Tolkningen blir så att Jesus, med orden ”inte heller jag dömer dig” , tar sig an den förtryckta kvinnan och ger henne upprättelse genom att del av skuldbördan förs över på en icke närvarande person. Det sker i rättvisans namn men med innebörden att upprättelsen sker i förhållande till världslig ordning.

Hade evangelisten levt i vår tid och skrivit idag så hade skeendet kanske varit att både kvinnan och mannen drivits till Mästaren av hätska människor med sten i händerna. Men det hade inte förändrat något avseende det episoden vill lära oss. För den handlar inte om jämställdhet. Det handlar inte om könsmaktsordning utan om något ännu större och långt mer genomgripande.

Att läsa in över- och underordning mellan kön i evangeliet är eiseges, alltså att man läser in något i det som skall tolkas. Men vad vi har att göra; vår uppgift, är att läsa ut det väsentliga, det vill säga ägna oss åt exeges (Bibeltolkning).

Vad som ofta och inte minst i radions helgsmål glöms bort är innebörden av det Jesus säger till slut, nämligen ”gå, och synda nu inte mer!” Jesus påpekar faktiskt att det har begåtts en synd. Och han visste, i situationen, att kvinnan var medveten om det. Han behövde därför inte dra henne ytterligare i smutsen. På frågan om ingen längre var kvar för att döma henne, svarar hon: ”Nej, Herre.” Hon hävdar inte sin oskuld. Hon säger inget om att männen med stenar hade fel (i sak). Hon säger ”Nej, Herre” och i det svaret ligger hennes bekännelse. Hon visste att Jesus visste och Han visste att hon bekände.

Vad han sedan gör är det stora. Han säger: ”inte heller jag dömer dig” . Han är barmhärtig och förlåter henne. Men – åter igen: den sista meningen är viktig: ”Gå, och synda nu inte mer!” Han förlåter henne men fördömer gärningen; synden. Han skiljer på person och fason.

Detta är en situation där utgången mycket tydligt visar på vilken grund människan står. Det är en vattendelare som skiljer ett kristet medvetande från en mängd andra uppfattningar, inte minst så som hederskulturer eller islamism kommit att visa sig.

Något tidigare i texten; när Jesus ställs inför den hätska situationen och de fariséer som vill straffa kvinnan genom stening, får han dem att vända blickarna mot sig själva. Han säger: ”Den av er som är utan synd kan kasta första stenen på henne.” Den av er, som är så perfekt, att ni är i position att döma någon annan…

De vänder sig därefter om och går, en och en, bort. De vänder sig bort. Kvinnan står kvar och bekänner. Jag, Herre, har syndat. Hon blir förlåten och upprättad. Inför Gud!

Vad hade hänt – ja vi kan bara spekulera i det – om de män som nyss var beredda att kasta sten mot en medmänniska också hade stannat kvar? Vad hade hänt om de också sagt ”Nej, Herre, vi dömer inte. Vi gjorde fel, Herre”? Min gissning är att de, hur förkastligt deras uppsåt än var, hade hört samma sak som kvinnan: ”Gå, och synda nu inte mer!”

Tänk om också mannen; den man som också hade varit delaktig i brottet, hade trätt in i scenen; också han ångerfull. Ja, tänk om.

En helt annan aspekt av samma berättelse; om vi isolerar just den episod där bara kvinnan är kvar, ensam med Jesus; där hon tilltalar honom med ”Herre” och där den begångna synden lyfts av henne då hon bekänner, är att det kan ses som en biktsituation. Vi kan se det som där utspelas som en förlaga till det vi i Kyrkan känner som botens sakrament, där de synder som bekänns lyfts av och förlåts.

Tänk dig vilken djup ånger denna kvinna måste ha burit på. Och tänk dig vilken lättnad det innebär att få höra ”du är förlåten”. Tänk dig vad de orden betyder för en ångerfull: ”du är förlåten. Du är upprättad. Inte inför någon världslig ordning, men inför Gud. Gå nu; gå i frid och synda inte mer!”

Detta är det stora i Kristen lära. Barmhärtighet. Att förlåta och att skilja på synden och syndaren. Att inte döma syndaren människa men fördöma synden. För syndare är vi alla. Och vi får alla ställas inför Herren med valet att vända oss bort från nåden eller stå kvar och bekänna. Men också förlåta våra medmänniskor.

Så svårt är det att vara Kristen. Så stort är det.

***

Texten ovan, som utgör predikan i Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona, S:t Nikolaus, finns för nedladdning som PDF (med referenser). Se vidare här.


  • Comments(0)//blogg.stnikolaus.se/#post186

Kyrkans uppgift forsta helgon

Juni 2016Posted by Franciskus Urban Fri, June 17, 2016 11:24:50


"De ord jag vill upplåta min mun att uttala, om jag visste att jag efter liturgin, här ute på trappen, skulle bli den trehundrasjuttiofjärde, är att Guds plan för människan är att hon skall överleva och bli hel. Helig. Gudomliggjord. Ett helgon. Kristi Kyrkas enda uppgift är att främja detta; främja överlevnad och fostra helgon. Allt annat är irrelevant."
(Ur predikan, Andra söndagen i Stora fastan, 2015. Läs hela predikan här).


Fredagen den 17 juni (2016) skriver Fr. Franciskus Urban i Världen idag:

En tydlig markör bland kristna är synen på och den olyckliga åtskillnaden mellan skrift och tradition. Särskilt tydligt blir detta där reformationen, genom världslig makt, gjorde landvinningar. Resultatet blev att vi berövades en rad fromhetsuttryck som går bortom den skriftliga och intellektualiserade dimensionen. Nu senast och med anledning av att man i Rom kononiserade Elisabeth Hesselblad. Lukas Berggren, förmedlar i sin ledare (10/6) en traditionell evangelikal syn på utlevd kristen tro.

Han skriver, den 10 juni, att ”det finns all anledning att uppmärksamma människor som är föredömen i tro, liv och gärning”, att ”de kan fungera som exempel för oss andra.” Hänvisande till bland annat jantelagen menar han att vi är dåliga på att ”lyfta fram troshjältarnas exempel.” Men där är det ”självklart att sätta punkt”. Lukas Berggren menar att Kyrkan, genom att kalla heliga personer vid namn, gör tillägg till den kristna tron och läran.

Detta bottnar så klart i synen på förhållandet mellan skrift och tradition. De som Lukas Berggren refererat till som ”evangeliskt kristna” menar att Skriften är yttersta auktoritet. Samtidigt är det för en överväldigande majoritet av världens kristna så att Skriften är en del av traditionen. För hur vi än vrider oss är det ett obestridligt faktum att Kyrkan existerade redan innan det vi känner som Skriften. Det var Kyrkan som satte samman Bibelns kanon genom att bestämma vilka böcker, brev och texter som bäst återger budskapet om Guds seger.

Bakom det som, för Nya testamentets del, skrevs ner under det första århundradet finns en muntlig tradition om Jesu liv och det Gud uppenbarat. Det fanns alltså en tradition (det som traderas; berättas och förs vidare) i Kyrkan som överlämnats via apostlarna in i vår tid.

Den helige evangelisten Lukas inleder med att ”Många har sökt sammanställa en skildring av de händelser som har inträffat bland oss, så som det har berättats för oss av dem som redan från början var ögonvittnen och Ordets tjänare. Sedan jag noga efterforskat allt från början har även jag bestämt mig för att skriva ner det i ordning för dig, högt ärade Teofilus, för att du ska veta hur tillförlitlig den undervisning är som du har fått.” (Luk 1:1-4)

Också den av lärjungarna som var med till slutet noterar att det finns mer: ”Många andra tecken som inte är nerskrivna i denna bok gjorde Jesus inför sina lärjungar. Men dessa har blivit nerskrivna för att ni ska tro att Jesus är Messias, Guds Son, och för att ni genom tron ska ha liv i hans namn.” (Joh 20:30)

Det blir därför olyckligt att med Skriften som slagträ försöka undanröja det Kyrkan förvaltar, nämligen den Tradition i vilken Skriften är en del och som Kyrkan äger att tolka i var tid.

Nästa fråga är huruvida det är förenligt med kristen tro att nämna helgon vid namn? Strider det mot en Biblisk syn?

Tack och lov är kunskapen om detta idag tillgänglig för var och en via Internet. En ortodox källa (Orthodoxwiki.org) ger vid handen att ordet helgon, i Skriften, refererar till dem som har avdelats för tjänst till Guds ära. Därav kan alla medlemmar av Kyrkan benämnas som helgon. Men bortsett från denna generella användning av ordet, säger Traditionen att enskilda som levt i Kristi efterföljd specifikt helgonförklaras. Detta ofta efter att Kyrkan har kanoniserat dem och därigenom bekräftar vördnaden av dem. Viktigt att ha i åtanke är att helgon inte betraktas som perfekta eller ofelbara och att det bara är för Kristi verk i dem som Kyrkan visar sin vördnad.

Det är inte människor som gör helgon, utan Gud. Från början erkände Kyrkan Kristi rättfärdiga förfäder som män och kvinnor fyllda med nåd. Också profeterna som förutsade Kristus och de apostlar och evangelister som förkunnade Evangeliet antogs vara helgon. Sedan följde martyrer och bekännare som, riskerande liv och eget blod, vittnade om Kristus. De erkändes därför som heliga liksom, senare, asketer som förnekade sig själva för Honom samt biskopar och präster som kämpade mot heresier (villolärarare. reds anm)

Att se de heliga som enbart hjältar blir snävt och världsligt. Det är att beröva den kristne det trons djup som givits oss; som ger en föraning om vad som är utlovat. Vi får inte glömma att Gud blev människa för att människan skall kunna bli lik Gud. Genom Jesus Kristus! Kyrkans uppgift är, kort och gott, att fostra helgon.

Fr. Franciskus Urban
Präst i Nordisk-katolska kyrkan
Biskopsvikarie för Sverige


Artikeln publicerades i Världen idag, fredagen den 17 juni. Se här





  • Comments(0)//blogg.stnikolaus.se/#post185

Återvändande, hemkomst och besinning

Juni 2016Posted by Franciskus Urban Mon, June 13, 2016 00:53:27


I Lukas femtonde kapitel ger Jesus oss tre liknelser. Liknelsen om den förlorade sonen, som givit denna söndag namn; liknelsen om det förlorade myntet och, slutligen, liknelsen om det förlorade fåret som vi hört idag. I samtliga tre är det något kärt som förloras: en son, ett mynt och ett får. Och i samtliga berättelser blir de återfunna och vänder åter till hushållet där det ställs till med fest.

Vi förstår att det liknelserna vill förmedla är hemkomsten; att hushållet är Guds gemenskap; att den som varit på villovägar alltid är välkommen hem och att Gud förlåter den som vänt sig bort men vänder åter.

Här finns, då man jämför liknelserna, ändå vissa skillnader. I berättelserna om myntet respektive fåret nämns en aktiv person som lägger möda på att leta upp det som förlorats. Kvinnan städar hela sitt hus i jakt på myntet och fåret letas medvetet upp av herden. Både kvinnan och herden lägger allt annat åt sidan för att söka upp det enda förlorade. Vi får höra att glädjen är stor över det som återfinns och på samma sätt, avslutar Jesus liknelserna, ”blir det glädje bland Guds änglar över en enda syndare som omvänder sig.” Till och med ”större glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig än över nittionio rättfärdiga som inte behöver någon omvändelse.”

Men, så kommer vi till liknelsen om den förlorade sonen där det inte sägs något alls om att någon ger sig ut för att leta reda på och återföra sonen. I stället är det den unge sonen som själv kommer till besinning. Han säger, mitt i sitt elände: ”Jag vill stå upp och gå hem till min far och säga till honom: ’Far, jag har syndat mot himlen och inför dig. Jag är inte längre värd att kallas din son. Låt mig få bli som en av dina arbetare.’” Han reser sig och vänder åter hem. Och han säger just de orden till sin far, som svarar: ”min son var död men har fått liv igen, han var förlorad men är återfunnen. Och festen började.”

Han besinnade sig; insåg att den väg han slagit in på leder fel. Han kom till sans. Men här finns, i texten, en not som låter läsaren veta att en ordagrann översättning lyder: ”han kom till sig själv”. Och i en engelsk bibelöversättning (King James Bible) läser man ”and when he came to himself” .

Med ens framträder en fundamental skillnad mellan dessa liknelser. En handlar om ett mynt; ett ting. En annan om ett får. Och så den tredje om en människa som valde att vandra iväg på egen hand. Vi finner här en skillnad som går tillbaka till skapelsen i det att människan som är skapad till Guds avbild har givits självmedvetande och fri vilja.

Visserligen handlar liknelsen om fåret som irrar sig bort från hjorden också om oss, som människor; om Herdens omsorg om oss. Men berättelsen om den förlorade sonen ger oss ytterligare en dimension, nämligen att jag som människa förväntas samarbeta. Det förväntas av mig att jag, baserat på min fria vilja, säger Ja och vänder åter till Fadern.

Gud kom också till sonen som hade irrat sig bort. Helig Ande verkade och det var samvetet som fick honom att besinna sig, stå upp och gå hem till sin far.

Allt som görs och sägs utifrån den fria viljan är alltså inte bra. Men den är nödvändig i det att vi, som människor, måste vilja tacka ja till kallelsen. Annars vore vi marionetter, något vi inte är skapade som.

Förra söndagens tema var just kallelsen till Guds rike. Gud kallar oss alla till sig. Gud vill att vi alla skall räknas bland de heliga. Vägen dit går via Jesus Kristus, den sanna vägen, men uppgifterna är många.

Den förlorade sonen insåg att han var kallad att vara en av faderns arbetare. ”Låt mig få bli som en av dina arbetare” ber han. Ock så kallas vi, var och en, att vara Guds medarbetare. Därför frågar vi oss själva och i bön: Herre, vad är min uppgift? Vad har du kallat mig till? Hur sammanfaller min vilja bäst med Din?

I förra söndagens episteltext hörde vi den helige aposteln Paulus, som skrev: ”Vi vet att allt samverkar till det bästa för dem som älskar Gud, som är kallade efter hans beslut.”

Och det var där den förlorade sonen kom till sans. Han insåg att han älskar Gud Fadern. Därför vände han om. Det är där det börjar. I och med att kärleken till Gud är grunden i allt vi gör, blir risken mindre att vi hamnar på avvägar. Ty många är de krafter som vill låna vår fria vilja.

Den helige Petrus hörde vi: ”Er fiende djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker efter någon att sluka. Stå emot honom, orubbliga i tron, och tänk på att era bröder här i världen går igenom samma lidanden.”

Men här finns ett problem. Den fiende som vill låna din vilja ser inte ut som ett rytande lejon. Motståndaren kommer inte och presenterar sig och du kommer aldrig att känna igen honom på hornen i pannan. Antikrist – precis så: det som är mot Sanningen, Jesus Kristus – är försåtligt osynlig och slukar oss i stället under täckmantel av allt sådant som är lätt att säga Ja till. Anti (grek.) kan också betyda ”i stället för”, vilket ytterligare belyser det förrädiskt försåtliga. Fienden vill att vi vänder vår vilja till något annat än Kristus och i det vänder oss till sådant som känns bra; verkar roligt; sägs vara gott och kärleksfullt i stället för att kalibrera den med Guds. Därför ser vi idag hur personerna i Treenigheten – Fader, Son och Helig Ande – på sina håll ges andra namn. I stället för dem som har uppenbarats för oss.

Att samarbeta; att låta min egen vilja smälta samman med Guds; att var och en hittar de uppgifter Gud har kallat oss till och därmed leva i Kristi efterföljd, leder till att den osynlige blir synlig och att fler – liksom den förlorade sonen – kan höra Helig Ande och komma till sans. Att som ett Guds barn komma till sig själv är att komma hem till Fadern. Men för att finna sig själv; sitt sanna jag, måste vi börja i att älska Gud.

***

Texten ovan, som utgör predikan i Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona, S:t Nikolaus, på Fjärde söndagen i Treenighetstid, finns också att ladda ner från missionens hemsida via länken nedan. I dokumentet finns även referenser till söndagens texter. Predikan finns även, på samma sida, som ljudfil (Mp3):
http://stnikolaus.se/resurser/predikningar.html


  • Comments(0)//blogg.stnikolaus.se/#post184
« PreviousNext »