Formande mission

Formande mission

Om församlingsbygge och mission i Sverige på 2000-talet

Följ oss på vägen från biskopligt uppdrag och två tomma händer, till bygget av en nordisk-katolsk församling i Karlskrona, på gränsen mellan öst och väst.
www.stnikolaus.se | Facebook

För Sanningen med fria halsar

Oktober 2016Posted by Franciskus Urban Wed, October 12, 2016 13:42:00
När vi idag inte riktigt ser vad som kan lotsa och hjälpa oss att navigera, utan fortsatt sätter vår tillit till det som är bundet till världen.




Patrik Engellau refererar, onsdagen den 12 oktober, i en krönika (Det goda samhället) till Den heliga Skrift, närmare bestämt Predikaren; en av vishetens böcker i gamla testamentet (GT). För det skall han ha tack. Liksom för det konstaterande han gör mot slutet av sin text, att ”självklara sanningar ständigt måste upprepas”.

Detta bjuder så klart till eftertanke för var och en men också till att vi tar vid där Patrik slutar och fortsätter tala om detta. I synnerhet i den tid han beskriver som osäker och svårnavigerad. Problemet vi har att hantera och som jag menar har tagit sådana proportioner att vi nått gränsen för vad som är sunt, är pluraländelsen i ordet sanning. Relativismen, bland annat uttryckt i att alla bär på ”sin sanning”, har tagit oss till randen för upplösning.

Vi måste förstå att det finns Sanning, att den är större än och ligger utanför oss själva. Det är där vi måste börja.

Men detta är inget nytt. Varken det eller att människan om och om igen blundar för sanningens ordning. Av fåfänga och i tron att vi själva kan göra allting nytt.

Uttrycket ”intet nytt under solen” kommer från Predikaren: ”Det som blivit gjort, kommer att göras igen, och det som hänt, kommer att hända igen. Det finns inget nytt under solen.” (Pred 1:9) Och den tomhet det refereras till kan översättas med förgänglighet och, helt riktigt, fåfänglighet.

I en av de texter som kommer att läsas i kyrkan kommande söndag uppmanas vi passande till ”bön, åkallan, förbön och tacksägelse för alla människor, för kungar och alla i ledande ställning, så att vi kan leva ett lugnt och stilla liv, på alla sätt gudfruktigt och värdigt. Detta är gott och rätt inför Gud, vår Frälsare, som vill att alla människor ska bli frälsta [frihalsade!] och komma till insikt om sanningen.” (1 Tim 2:3-4)

Det jag läser in i Patriks text är ett behov av stadig grund i tider av oro och osäkerhet. Jag anar en försiktig fråga efter vilken väg man bör ta; om Kyrkan kan vara denna klippa för nuvarande och framtida släkte? Står den kvar, frågas med en hänvisning till flera tusen års tradition:

Tänk på kyrkan som läst Fader Vår i runt tvåtusen år. Inget nyhetsvärde, ingen innovationshöjd och ändå håller de på. Gör de? Jag har inte varit där och kollat på jättelänge. Kanske har de lagt av med Fader Vår ungefär som de vill gömma sina kors för att inte reta muslimer. Man vet inget och förstår inget. Man är bara skeptisk.

Och trots det radikala budskapet är svaret är lika självklart som det är utan nyhetsvärde: Ja! Vi finns kvar. Vi håller fast vid (bland annat) Herrens bön och den bekännelse som formulerades under de första århundradena. Vi blir kvar vid Korsets fot. Vi gör det inte för att reta någon, men skulle vi göra det viker vi ändå inte en tum från Sanningen.

Fr. Franciskus Urban
präst i Nordisk-katolska kyrkan
biskopsvikarie för Sverige


'Det goda samhället' har vänligt avböjt att publicera texten.

  • Comments(0)//blogg.stnikolaus.se/#post196

Låt mig ge dig dåligt samvete

Oktober 2016Posted by Franciskus Urban Sun, October 09, 2016 21:10:30



Så, vänner – vad har vi framför oss idag? Det är bröllopsgästens söndag och temat är ’andlig försumlighet’. Men vi hör inte mycket om bröllop i dagens läsningar. Det verkar mer handla om vinodling. Låt oss bena i detta och så, förhoppningsvis, gå stärkta. Även om det på vägen kan väckas dåligt samvete.

Vi hörde i evangeliet om de onda vinodlarna. Här finns frågor om vad ’vingården’ egentligen är, vilka det är som arbetar och vem det var som kördes ut. Låt oss ta del av det en gång till, med lite andra ord:

Tänk dig att du anlägger en trädgård. Du sätter, sår och planterar. Potatis, lök, morötter. Persilja, timjan och andra örter. Fruktträd, bärbuskar och flera sorters blommor därtill. Du överlämnar skötseln till andra som, i utbyte mot del av skörden, skall vattna, rensa ogräs, beskära och hålla fritt från ohyra och skadedjur. Efter en tid märker du att detta inte sköts; att de ägnar de sig åt annat. Därför spirar ogräset, grödorna växer dåligt på grund av dålig bevattning samtidigt som man kivar om ägarförhållanden. Beror detta på okunskap om, ovilja eller ointresse för arbetet och uppdraget? Du väljer att skicka en trädgårdsmästare för att undervisa, inspirera och mana på så att det kan bli en skörd. Men när trädgårdsmästaren kommer till din anläggning blir han misshandlad och bortjagad.

Du hade nog, som ägare till trädgården, känt dig både motarbetad av ett sådant beteende och oönskad av dessa arbetare. Men vad vill detta säga oss?

Det verkar, vid en första anblick, inte finnas mycket till likhet med den liknelse som givit söndagen sitt namn. Men för ordnings skull, låt oss också höra om bröllopsgästen:

”Jesus talade än en gång till dem i liknelser: ’Himmelriket är som en kung som höll bröllop för sin son. Han sände ut sina tjänare för att kalla de inbjudna till bröllopet, men de ville inte komma. Då sände han ut andra tjänare och befallde dem att säga till de inbjudna: Min måltid är redo, mina oxar och gödkalvar är slaktade och allt är färdigt. Kom till bröllopet! Men de brydde sig inte om det utan gick sin väg, en till sin åker, en annan till sina affärer. De andra grep hans tjänare och misshandlade och dödade dem. Då blev kungen vred och sände ut sina soldater och lät döda dessa mördare och brände ner deras stad. Sedan sade han till sina tjänare: Allt är färdigt för bröllopet, men de inbjudna var inte värdiga. Gå därför ut till vägskälen och bjud alla ni ser till bröllopet. Tjänarna gick då ut på vägarna och samlade alla de mötte, både onda och goda, och bröllopssalen fylldes med bordsgäster. När kungen kom in för att se sina gäster, fick han där syn på en man som inte var klädd i bröllopskläder. Han sade till honom: Min vän, hur kom du in hit utan bröllopskläder? Mannen teg. Då sade kungen till tjänarna: Bind honom till händer och fötter och kasta ut honom i mörkret här utanför! Där ska man gråta och gnissla tänder. Många är kallade, men få är utvalda.’”

Kopplingen mellan dessa liknelser står att finna i det som går att påverka: arbetet innan skörden i vingården och förberedelserna inför bröllopsfesten. Bägge liknelserna handlar om försumlighet. Arbetarna i evangeliets vingård, liksom bröllopsgästen, är alla försumliga. Därför blir det ingen skörd för arbetarna och heller ingen fest för bröllopsgästen.

Eftersom det är liknelser så pekar de på något annat, nämligen våra liv: ditt och mitt. Vingården är livet här; skapelsen. Skörden representerar frukten, evighetens vinst och segerkrans. Skörden representerar det himmelska bröllopet. Det är alltså varken din eller min vingård. Det är Guds vingård. Och trädgårdsmästaren är inte vilken Nisse från Manpower som helst, utan Jesus Kristus.

Språkligt betyder försumlighet slarv, nonchalans, vårdslöshet, oaktsamhet. Och det är väl ord som passar såväl vingårdsarbetarna, som fick ansvar för driften av vingården, som bröllopsgästen.

Det handlar alltså om oss. Vingården är skapelsen. Men vingården är också var och en av oss. Här finns ett makro- och ett mikroperspektiv. Det handlar om hur vi förvaltar skapelsen men också oss själva och våra själar. Men hur kommer vi åt detta? Hur kan vi prata om detta? Hur kommer vi framåt för att inse och ta till oss nödvändigheten i förberedelserna; nödvändigheten i att ständigt och jämt rensa oss själva från ogräs så att frukten kan växa?

Man kan vrida och vända på denna fråga. Och i vilken riktning man än knådar och bearbetar, så kommer man till något näst intill tabubelagt: Samvetet. – Vi får inte ge människor dåligt samvete, för det är synonymt med att skuldbelägga.

Men, en person sade en gång – det var efter en predikan: - usch, jag känner så dåligt samvete efter att ha lyssnat! Och mitt spontana svar var: Bra!

Vänner, vi hörde Jesu ord i evangeliet:

”Guds rike ska tas ifrån er och ges åt ett folk som bär dess frukt. Den som faller på den stenen blir krossad, och den som stenen faller på blir söndersmulad.”

Och den helige aposteln, som skrev till Hebréerna:

”För om vi fortsätter att synda med vett och vilja efter att ha fått kunskap om sanningen, då finns det inte längre något offer för synderna, utan bara en fruktansvärd väntan på domen och en rasande eld som ska förtära motståndarna.”


Är det då inte gott och väl med lite dåligt samvete? Skall vi, som kyrka, stryka världen medhårs för att inte väcka dåligt samvete och samtidigt vara medvetna om vad som väntar den som är försumlig? Vad, om något, är då försumlighet?!

Är det inte så att det är när vi – vilket den helige aposteln skriver – har tillgång till Sanningen och då det i dess ljus väcks dåligt samvete som också omvändelsen kan ske? Jo, det är då det händer! Först när jag känner det; först då jag erkänner att jag gör fel; för när jag inser att jag kan göra bättre och bli bättre, som jag kan rätta till det som är fel.

Budskapet idag är därför att vi är riktigt, riktigt dåliga på att förbereda oss inför det enda viktiga; inför det som inte kan bli större; det enda som i det långa loppet faktiskt betyder något.

Samvetet – om det väcks – kan hjälpa oss i vår andliga strävan. Samvetet är en gåva. Det är en gåva att använda här och nu. Inte sällan hör vi varningar om att vi i en [snar] framtid inte längre kommer att kunna leva som kristna eller sprida vår tro. Men frågan är – med handen på hjärtat: gör vi det nu? Här och nu?

Sanningen kom till oss. Sanningen blev människa i Jesus Kristus. Men lyssnar vi, eller fortsätter vi – som envisa dårar – att kasta ut honom? Sköter vi trädgården, eller låter vi den gro igen? Förbereder vi oss här och nu, eller skjuter vi det på framtiden?

Kom ihåg: det är genom goda förberedelser vi vinner segerns krans. Det är genom att lyssna på – inte döva – samvetet vi kan förbereda oss och nå frid. Och det börjar just här; just nu. Den helige aposteln uppmanar oss att ”inte överge våra sammankomster, så som några brukar göra, utan i stället uppmuntra varandra, och det så mycket mer som ni ser att dagen närmar sig”

Där är här i Kyrkan det börjar. Kom med ditt dåliga samvete! Det är här du får avlösning.

***

Texten ovan utgör predikan i Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona (S:t Nikolaus), Tjugoförsta söndagen i Treenighetstid, och kan laddas ner med referenser till söndagens texter från hemsidan:
Direkt till aktuell predikan
Kyrkoårets samtliga predikningar

  • Comments(0)//blogg.stnikolaus.se/#post195

I kyrkan finns det kloster

Oktober 2016Posted by Franciskus Urban Mon, October 03, 2016 12:21:48

I Nordisk-katolska kyrkan finns en monastisk orden: Den ekumeniska cistercienserorden 'Order of Port Royal'



Karlskrona och Nordisk-katolska kyrkan gästades i dagarna tre (30/9-2/10) av Pater Michael OPR, abbot i kloster St. Severin. På programmet stod välsignelse av ett nytt kapell, gemensam gudstjänst och en rad samtal.

Huvudanledningen till abbotens besök var att välsigna Alla Martyrers Kapell och därmed markera den ekumeniska cistercienserordens (Order of Port Royal) närvaro i Sverige. Kapellet och den bostad det inryms is, är nu en del (en cell) av moderklostret St. Severin i tyska delstaten Bayern. I cellen i Karlskrona bor och verkar Pater Franciskus Urban som, efter noviciattiden, avlade munklöften i klostret tidigare i år. Han tjänstgör där som präst i Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona (S:t Nikolaus mission).

Fredag och stilla mission
Besöket inleddes med stadsvandring och under fredagen kunde alltså två kyrkans enkla tjänare, tillika munkar, ses vandra gata upp och gata ner på Trossö. Många höjde på ögonbrynen, somliga fnissade generat och ett flertal kom fram för en pratstund. Gäststudenter som sökte ett andligt hem på den nya orten bjöds in. Nyfikenheten visade sig, inte minst i en av stadens kyrkorum. Abbot Michael uttryckte stor förvåning över hur låg kunskapsnivån verkar vara i Sverige rörande historia, Kyrkans ursprung och inte minst det monastiska livet som en naturlig del. Senare under fredagen var det till och med två historiker som gav sig till känna. De var i Karlskrona som deltagare i en konferens för historiker och undrade om det verkligen fanns cistercienser i Sverige idag. På riktigt? De önskade till och med att ta bilder vilka skulle visas för kollegorna följande dag. Jo, det är på riktigt!

Lördag och högtidlig välsignelse av kapell
Det lilla och enkla kapell som under en tid vuxit fram och förvisso använts för tidegärden, skulle nu välsignas och tas i bruk. Ett mindre antal inbjudna gäster var på plats, liksom länstidningen (BLT) som ville uppmärksamma händelsen.


Kapellets väggar bestänktes. Altaret välsignades genom bestänkning och berökning. Därefter firades mässa för första gången i kapellet. Celebrant var Pater Michael OPR och predikade gjorde Pater Franciskus Urban OPR. Ämnet var, naturligtvis, det akuta behovet av att på allvar lyfta upp martyrernas (vittnenas) exempel när det kommer till att försvara den kristna tron och Kyrkan.

Efter den ceremoniella delen, intogs en enkel gemensam måltid som följdes av ett långt delande av tankar, frågor, samtal och skratt.

Söndag och firande av den Heliga Mässan
Herrens dag betyder liturgi (gudstjänst). Det bör i än större utsträckning iakttas av varje kristen. Det är i den Heliga Mässan vi formas, lär och har tillgång till sakramenten. Det livsnödvändiga som där bjuds finns ingen annan stans! Och med det sagt, kan konstateras att fredagens vandring på stadens gator ledde fler människor till kyrkan att, jämte trogna medlemmar, delta i eukaristin.

Det som i efterhand går att förmedla från liturgin är söndagens predikan. Den återfinns här: https://www.facebook.com/notes/nordisk-katolska-kyrkan-i-karlskrona-st-nikolaus/visshet-om-det-man-inte-ser/1396193373741389

Alla Martyrers Kapell
Kapellet som invigdes och togs i bruk under lördagen är en del av kloster St. Severin. Här kommer tidegärden att bedjas och ibland mässor att firas, bland annat på martyrdagar. Den som vill delta i bönerna i kapellet bör på förhand undersöka möjligheten. Att sända in förbönsämnen till kapellet uppmuntras. (post@sacrainsula.se)



Order of Port Royal
Den ekumeniska cistercienserorden Order of Port Royal har sina rötter i 1200-talets Frankrike och det cistercienserkloster med samma namn som då var aktivt. Ordens medlemmar lever efter den helige Benedicts regel. Moderkloster för orden är St. Severin i Kaufberuen, Bayern. I Europa har klostret en filiatur (St. Andreas) i Ebenweiler samt, nu även, en cell i svenska Karlskrona. Orden räknar såväl munkar som nunnor samt även oblater (lekmän som inte avlägger munklöften men löfte om att i sitt dagliga liv leva efter en regel).

Order of Port Royal är kanoniskt tillhörig Christ-Katholischen Kirche (Nordisk-katolska kyrkan i Tyskland) under biskop Roald Nikolai (Oslo) och delar det gammalkatolska arvet.

Ytterligare information, vänlige se: www.sacrainsula.se

Även orden uppmärksammar, på sin svenska Facebook-sida, helgen:
https://www.facebook.com/sacrainsula/




  • Comments(0)//blogg.stnikolaus.se/#post194