Formande mission

Formande mission

Om församlingsbygge och mission i Sverige på 2000-talet

Följ oss på vägen från biskopligt uppdrag och två tomma händer, till bygget av en nordisk-katolsk församling i Karlskrona, på gränsen mellan öst och väst.
www.stnikolaus.se | Facebook

Kom ner från läktaren, i Jesu namn!

September 2016Posted by Franciskus Urban Sun, September 25, 2016 23:54:09


Om förra söndagens ledord var kamp (ni kommer ihåg hur vi uppmanades att kämpa för att komma in genom den trånga porten), så skulle dagens kunna vara uthållighet. I det ryms såväl tålamod som beslutsamhet, till och med ett visst mått av envishet.

Minns också förra veckans bild av livet som ett längdhopp, där deltagandet ställdes mot en plats på läktaren; viljan att göra sitt bästa mot att gömma sig i flockbeteende. Och just där – även om livet inte är en tävling – landar vi in denna söndag: i vägvalet. Just där kommer uthålligheten in eftersom valet av väg inte är en engångsföreteelse, utan något som görs om och om igen. Det är så omvändelse fungerar, att dagligen bli påmind om sanningens väg och så välja mellan deltagande liv eller åskådarplatsens förgänglighet.

”Världen och dess begär förgår, men den som gör Guds vilja består för evigt” hörde vi i Första Johannesbrevet. Herren vill inte att vi skall fastna på läktaren där vi inte hör annat än massans skrän. Han vill oss fria. Han vill oss på banan i all vår förmåga. ”Ni har en smörjelse från den Helige och ni har alla kunskap” , skriver han också. Detta är inget nytt för er. Ni vet allt detta. Men vi behöver alla bli påminda. Det ligger också i uthålligheten. Repetitionen.

Har du någon gång i livet hamnat (varit) i en situation där du ställts inför ett val som du vet kommer att innebära djupgående och kanske obekväma konsekvenser? En situation där hela ditt väsen tvingas stanna upp; där du svettas ända in i själen; där det känns som du slits itu mellan det du vet är rätt och det som hade varit lättare.

Jag vågar påstå att allt färre, i synnerhet i vår tid, svarar ja på detta. Av bland annat två skäl: Dels för att den typen av avgöranden, som är kopplade till evigheten; det som ligger bortom den synliga världen, ogiltigförklarats i sekularismens namn, dels för att vi undviker situationer där vi tvingas göra avgörande val. Och dessa två samverkar, för med stöd i sekularismens egna normer anser vi oss inte ha anledning att möta det som anses svårt; stunden då sanningen om mig själv kommer lite för nära. Därför undviks det kristna budskapet och dess heliga rum eftersom vetskapen finns om att där kommer vi att ställas inför livsavgörande val.

Så som i evangeliet idag, där vi blir vi manade ner från den inbillade tryggheten på läktaren, ut i ljuset på den bana som är förutsättningen för att vinna det som lovats oss; förutsättningen för deltagande och liv i sanning.

En man vänder sig till Jesus och frågar ”Vad ska jag göra för att få evigt liv?”
Jesus svarar: ”Gå och sälj allt du äger och ge till de fattiga, så kommer du att ha en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.”

Kom ner från läktaren, säger Jesus. Släpp ditt krampaktiga tag om det du tror är din trygghet; släpp taget om det materiella som inte varar; släpp taget om den läktarplats du köpt för en kort säsong. Bryt dig loss från massans psykotiska tillvaro. Kom ut på banan, säger han. Kom, lev och gå hoppets väg med mig.

”Vid de orden mörknade mannen och gick bedrövad bort, för han ägde mycket.” Han valde att behålla sin plats bland åskådarna. Han var så fäst vid leken, hade investerat så mycket. Prestigen, hejaramsornas hypnotiska takt, klubbfärgerna och all uppskattning för stödet till skådespelet.

Jesus säger sedan till sina lärjungar: ”Hur svårt är det inte för dem som har pengar att komma in i Guds rike!” ”Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.” Det är lättare för vem som helst att ta sig igenom den trånga porten än för den som älskar det världsliga mer; rikedomar högre; ting som inte består. Förskräckta frågar lärjungarna vem som då kan bli räddad? ”För människor [svarar Jesus] är det omöjligt, men inte för Gud. För Gud är allting möjligt.”

Därför ställs vi ideligen inför val. Därför ställs vi om och om igen inför situationer där vi har möjligheten att välja deltagande i liv i stället för en tillvaro där vi gömmer oss i mängden, klamrar oss fast i det försåtliga högmodet; bländade av det materiella; förförda av den osynliges vaggvisor.

För Gud är inte otålig. Gud släpper oss aldrig ur sikte. Därför ges vi hela tiden möjligheten att välja vägen till hans rike. För Gud är allting möjligt och han gör det möjligt för oss att, genom Kristus Jesus vår Frälsare, välja hoppets väg.

Vi skall vara uthålliga. Att välja innebär även att välja bort. Att välja får – så klart – konsekvenser. Att välja den väg de flesta inte väljer, innebär att man emellanåt går emot strömmen; gör andra avväganden i vardagen och ibland beter sig annorlunda än läktarfolket. Men det är så, genom exempel, vi visar vilken väg vi har valt.

Med uthållighet i vår tro och kärlek märker vi att det gamla livet förbleknar. Och vi lär oss, i ljuset av evangeliet, att det – som i fysikens lagar – inte är möjligt att röra sig i två olika riktningar samtidigt.

Därför förstår vi, när vi lär oss att ”du ska älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd” och att ”det är det största och första budet” , att vi inte kan fortsätta att jamsa med åskådarna eller i deras talkörer, utan själva måste ut i ljuset; själva måste delta och välja hoppets väg.

Med Guds hjälp.


  • Comments(0)//blogg.stnikolaus.se/#post193

I det svåra söker vi oss till ordningen

September 2016Posted by Franciskus Urban Sun, September 18, 2016 20:51:06


Häromdagen hamnade jag mitt i en utsändning från Paralympics i Rio som avslutas idag. Det var friidrott och, skulle det visa sig, dags för längdhopp för blinda.

Tänk dig att helt utan syn ta dig fram till den punkt där du skall börja din ansats. Tänk dig att du inte ser gropen där du skall landa, eller zonen för avstamp. Inte heller banan mellan dig och gropen är synlig. Faktum är att du inte har en aning ens om riktningen. Ändå tar du sats och accelererar. Du bygger upp fart under ansatsen, stampar av med rätt fot och kastar dig uppåt, framåt och litar fullständigt på att landa någorlunda mjukt i den nykrattade sanden.

Den som skall genomföra hoppet har, tursamt nog, en guide med sig. Guiden leder längdhopparen fram till banan, ser till att rätt avstånd intas för ansatsen och riktar in idrottaren mot landningsplatsen. Sedan ställer sig guiden mellan plankan och gropen, vänd mot den som skall hoppa och markerar under ansatsen med sin röst den rätta riktningen. Skulle idrottaren ändå under den korta löpningen hamna snett och vingla iväg utanför den smala ansatsvägen avbryts det hela och proceduren görs om.

För den tävlande – som alltså inte ser någonting! – är guiden en förutsättning. Även om det är idrottaren som står för själva genomförandet, gärningen, är samarbetet med guiden ett väl fungerande samspel. Guiden riktar in, pekar ut vägen och fungerar som ljudfyr under ansatsen. Guiden avbryter löpningen om stegen bär iväg utanför banan. Skulle det gå fel är reglerna förlåtande och gör det möjligt att ta ny sats. Och hopparen måste ha fullständig tillit till guiden för att våga ta i under ansatsen, stampa ifrån och kasta sig ut i något som inte syns.

Det är svårt att hoppa längdhopp som seende; att lära sig tekniken, ha styrkan, snabbheten, och modet att flyga ett antal meter genom luften. Detta kräver många stunder av övning. Lägg därtill att inte kunna se vare sig tränare, guide eller prispall.

Ordet kämpa, anar jag, är välbekant för den utan synförmåga som vill ägna sig åt längdhopp. Och det har med säkerhet kämpats både många och långa träningspass för att hålla riktningen på den smala vägen fram till avstamp. Och dessutom många år med kämpartakter för dem som tar sig till OS. Men redan viljan att kämpa; viljan att vara med. Viljan att lära sig; att lyssna. Viljan att lita på…

Och just detta kämpa är något vi uppmanas till i Evangeliet idag. ”Kämpa för att komma in genom den trånga porten.”

Men vad har längdhopp för blinda med saken att göra? Jo, när jag för en kort stund stannade upp för att titta på atleternas prestationer så framträdde inte bara fantastiska idrottare utan också en bild av livet.

Ett genomförande; ett hopp, är varje människas tid här i världen. Födelsen i dopet den stund då guiden ställer allt till rätta och riktar in dig på livets väg och gärning. Du växer upp och skjuter fart i tiden för att, då rätt stund är inne, ta avstamp in i det okända.

Allt är inte känt för dig. Allt är inte synligt.

Du har fått en riktning och du har fått reda på att du har en röst att följa på din väg. Men världen, liksom idrottsarenan, är mycket vidare än den smala väg du fått dig utstakad. Mycket runt omkring distraherar: händelser, intryck, vilseledande ljud. Allt sådant som gör att du inte längre hör guidens röst – Jesu Kristi röst.

Som längdhoppare har du ett mål: att göra ett felfritt avstamp för att sedan landa. I livet har vi, likaså, ett uppdrag: att sträva efter ett avstamp i rättfärdighet. Men om stegen styrs utanför banan, ut på den angränsande hinderbanan eller ännu längre bort, så kommer detta avstamp aldrig att leda till en säker landning på rätt plats. Om det alls kan genomföras.

Att kämpa är att utöva en kamp. I vissa lägen att strida; slåss). När vår Herre, Jesus Kristus idag talar om att kämpa för att ta sig igenom den trånga porten ser vi den smala vägen; ansatsbanan. ”Jag är porten [säger Kristus Jesus]. Den som går in genom mig ska bli frälst, och han ska gå in och gå ut och finna bete.” Den som följer den vägen; följer min röst, kommer rätt.

Precis som för längdhopparen är det en fråga om att kämpa för att lära sig att hålla riktningen. Alla har förutsättningarna, men ”många, säger jag er, ska försöka komma in men inte lyckas.” Det är alltså inte givet på förhand. Frågan idag är hur många som har viljan?

En stor del av kampen handlar om banans linjer; gränsen mellan Guds väg och världens. Vi hörde ur brevet från Jakob den rättfärdige att ”vänskap med världen är fiendskap mot Gud? Den som vill vara vän med världen blir fiende till Gud.”

Men precis som i längdhopp för blinda, finns barmhärtighet. Om vi riskerar att trampa snett. Om vi distraheras av världen är Herren förlåtande och vi får ta ny ansats. Men det förutsätter att vi kan höra hans röst; att vi väljer att höra när han signalerar till oss att avbryta och vända om. Men faran i att fästa sig; att lyssna till det världsliga eller sig själv i stället för Kristus är ständigt närvarande. Inför denna fara är vi många gånger helt blinda.

Viljan! Det handlar om att underordna sig Guds vilja; att vi i ödmjukhet litar på den vägledning vi har givits. ”Inte alla som säger ’Herre, Herre’ till mig ska komma in i himmelriket, utan den som gör min himmelske Fars vilja.” Den som vill se, kan också se.

Vad hade hänt om den blinde längdhopparen struntade i att lyssna till sin guide under tävlingen? Det hade blivit svårt att hålla riktningen. Det hade inte blivit ett felfritt avstamp. Det hade kunnat sluta på läktaren.

Ovilja och ohörsamhet är brist på ödmjukhet. Många säger sig tillhöra men lyssnar inte. Vill inte lyssna. ”Varför kallar ni mig ’Herre, Herre’ när ni inte gör vad jag säger?” Att hellre välja världen; att välja bort kampen, är att välja en plats på läktaren i rädsla för världens hån. Men därifrån görs inga avstamp i rättfärdighet. Där görs inga framsteg. Där odlas flockmentalitet i stället för Gudsrelation ”Där ska ni gråta och gnissla tänder, när ni ser Abraham, Isak och Jakob och alla profeterna i Guds rike medan ni själva hamnar utanför.”

Eller tror ni att det är tomma ord det Skriften säger?

Lita till det profeter och apostlar alltid sagt, att för den som i ödmjukhet ställer upp och gör sitt bästa, för den som lyssnar och därmed underordnar sig Gud, för den som står emot djävulen, för den som kämpar, för den som har tron: Den skall Herren också ge segerns krans. Den skall Herren upphöja.

Det är svåra tider.
Tillvaron löses upp.
Gränser ritas om eller rivs upp.
Människan lämnar ut sig; viker ut sig för den osynlige.

Men räddning finns.
Ordning finns.
Bevara den; ordningen, så skall ordningen också bevara dig.

Lita till Guds Ord, Jesus Kristus!

***

Texten ovan utgör predikan, Artonde söndagen i Treenighetstid, i Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona (S:t Nikolaus). Den kan laddas ner med referenser från hemsidan. Länk: http://stnikolaus.se/resurser/predikningar.html


  • Comments(0)//blogg.stnikolaus.se/#post192

Kyrkans enhet - såret läkes inifrån och ut

September 2016Posted by Franciskus Urban Wed, September 14, 2016 12:16:53


Det heter att Kyrkans splittring utgör ett sår. Detta är emellertid ett problematiskt påstående då meningarna är delade om huruvida den Kyrka vår Herre instiftade alls kan delas. Och faktum är att vi bekänner att Hon är en. Mer korrekt är då att tala om ett sår till följd av en splittrad kristenhet; ett sår som är möjligt att läka.

Många initiativ har genom historien tagits i akt och mening att försöka återförena världens kristna syskon till hushållet. Inte minst under 1900-talet har världsliga överbyggnader skapats i detta syfte och inte sällan är det organisationer som är barn eller barnbarn till den senaste större splittringen: reformationen, som arbetar idogt. Men, precis som med kroppsliga sår måste läkningsprocessen ske inifrån. Om enbart periferin tråcklas ihop, är risken stor att djupt liggande skador kapslas in eller får den ömtåliga huden att på nytt spricka.

Ett tydligt tecken på detta sår är synen på förhållandet mellan skrift och tradition. I tider då allt fler söker sig tillbaka till traditionella kristna uttryck och lokalkyrkor, har denna debatt blivit än mer aktuell. En typisk tolkning tillika argument från – för att använda en bekant term – frikyrkligt håll är att ”all enhet bygger på att troende håller fast vid det enda gemensamma, Guds Ord i Bibeln.”

Det är Anders Gerdmar, författare till den nyligen utkomna boken ”Guds ord räcker – evangelisk tro kontra romersk-katolsk (2016)” som i en gästkrönika i Världen Idag (9 september), under rubriken ”Andens enhet har fiender. En är falsk enhet. En är negativ splittring”, riktar in sig mot historisk kristen uttolkning där tradition alltid varit en bärande del. Inte minst som uttolkare av skriften.

Länk till gästkrönikan i Världen Idag

Generellt kan sägas om Gerdmars gästkrönika att den inte har mycket till övers för katolicitet. Om den inte är karismatisk, vill säga. Den missar, i sin kritik mot det ”gamla”, liksom debatten i allmänhet tenderar att göra, att över huvud taget närma sig det faktum att ett annat alternativ till det hemtama inte alltid är romersk-katolskt. Inte med ett ord nämns, exempelvis, ortodoxi. Vidare är avsaknaden av för kristenheten mycket centrala begrepp och funktioner, exempelvis biskopar och apostolicitet genomgående. Också själva ordet kyrka behandlas med viss misstänksamhet vilket visar sig i formuleringar som ”kyrkliga organisationer som bygger murar”, ”du måste bli som min kyrka för att vara riktig kristen”, ”företrädare för uråldriga eller nykläckta kyrkor” och ”kyrkliga system separerar”. Det är, som sagt, enbart ”Andens och Ordets gemenskap [som] förenar”.

Detta borde hos var en läsare väcka funderingar: Varför dessa svepande formuleringar? Vilka är de ”uråldriga” respektive ”nykläckta” kyrkorna? Vad avses med ”min kyrka”? Och vadan denna rädsla för det ortodoxa och katolska?

Gerdmars ärende är enhet. Bortsett från att han till synes medvetet skriver ut Herrens Kyrka ur ekvationen och riktar in sig på direkt enhet mellan kristna individer, förvånas man ändå då han hävdar att ”ibland är delningen ett måste.” Detta utvecklas med att ”det finns nödvändiga vägval, där en väckelse inte tas emot och måste gå vidare. Den delning som sker mellan biblisk tro och annan tro är nödvändig. Jesus talar om en ’god’ splittring: ’Nej, säger jag er, inte fred utan splittring’ (Luk 12:51). Faktum är att kristendomen frodas och människor i hundratusental blir frälsta just i nya rörelser, nya församlingar, som brutit med stelnade sammanhang. Man kan alltså inte säga att all delning är negativ: Sanningen kan tvinga oss att dra gränser och gå vidare.”

Är det här rätt tolkat av mig, att den tradition som kyrkan burit i två tusen år inte skulle vara i samklang med det skriften förmedlar? Om inte; vilken ”annan tro än den bibliska” är det som avses? Den traditionella synen är ju annars att skriften inte bara är en del av traditionen men dessutom det främsta vittnesbördet av den kristna tron.

Gerdmar söker stöd i Skriften. Också för att splittringen av kristenheten har en god sida samt att Kristus Jesus talar om denna goda splittring. Men detta Jesusord handlar föga om splittring inom kristenheten. Inte heller om att det skall finnas flera kyrkor. Men väl om att evangeliets budskap är så radikalt att det kommer att separera människor, ja till och med familjer, där somliga väljer att följa Jesus, men andra inte. Detta blir tydligt om man tar sig tid att läsa hela stycket:

”Jag har kommit för att tända en eld på jorden, och vad jag önskar att den redan var tänd. Men jag har ett dop att genomgå, och hur våndas jag inte tills det är fullbordat! Tror ni att jag har kommit för att skapa fred på jorden? Nej, säger jag er, inte fred utan splittring. Från och med nu ska fem i samma familj vara splittrade: tre mot två och två mot tre, far mot son och son mot far, mor mot dotter och dotter mot mor, svärmor mot sonhustru och sonhustru mot svärmor.” (Luk 12:49-53)

I traditionen finner vi bland annat kyrkofäderna. Av dessa kan vi lära mycket. Redan i Clemens brev till korinthierna, författat år 96, tas frågan om splittring upp. I brevets inledning görs ärendet klart:

Olyckor och svårigheter har kommit slag i slag över oss. Därför har vi dröjt alltför länge, som vi tycker, med att ägna vår uppmärksamhet åt de ting som upptar er, kära vänner. Det är fråga om den avskyvärda och oheliga söndringen, som är så ovärdig och främmande för Guds utvalda. Den har några få överilade och självrådiga personer inlett, och den har lett till ett sådant vanvett att ert goda namn, som är välkänt och med rätta älskat av alla, har kommit i svårt vanrykte.” (De Apostoliska fäderna, 2:a upplagan, 2006, Artos bokförlag)

Längre fram i samma brev, som innehåller en rad förmaningar och pastorala råd, står – på tal om för kyrkan centrala begrepp – att läsa om sådant som en modern och fri kyrkosyn av idag ofta blundar för:

Apostlarna förkunnade för oss det evangelium som de mottagit av Herren Jesus Kristus, och Jesus var sänd av Gud: Kristus är alltså sänd från Gud och apostlarna från Kristus. Bådadera skedde således i god ordning efter Guds vilja. När apostlarna nu hade tagit emot uppdraget och fyllts av visshet genom Herren Jesu Kristi uppståndelse och styrkts i tron genom Guds ord gick de ut, fyllda av den heliga Anden, och förkunnade det glada budskapet att Guds rike var på väg. I land efter land och i stad efter stad predikade de och insatte, efter Andens prövning, de först vunna till biskopar och diakoner åt dem som skulle komma till tro. Och detta var inte något nytt. Sedan långa tider stod det skrivet om biskopar och diakoner. Skriften säger nämligen på ett ställe: ’Jag skall insätta deras biskopar i rättfärdighet och deras diakoner i tro.’
(Jes 60:17, LXX)
” (De Apostoliska fäderna, 2:a upplagan, 2006, Artos bokförlag)

Läkning är möjlig
Den rörelse vi nu kan skönja har riktning Ad Fontes; tillbaka till källan. Fler och fler upptäcker – i olika sammanhang – att så som den kristna tron presenteras och gestaltas idag lämnar den mer tomrum och fler frågor än svar. Saknaden efter det genuina, det odelade, uttrycks nu i trevande former. Språket för det heliga håller på att återerövras. Människor börjar vakna av törsten efter Sanningen – Jesus Kristus.

Men läkningsprocessen måste börja längst in; i sårets innersta. Läkningen kan inte börja på annat vis än att de traditionella kyrkorna på nytt enas om att Kyrkan är ortodox och katolsk. Därefter kan periferin dras in och växa ihop med altarets centrum. Och kanske, kanske, skall vi bedja för en synlig ärrbildning som tecken på och påminnelse om mänsklig skörhet men samtidigt som vittnesbörd om helig Andes läkande kraft.

Fr. Franciskus Urban
präst i Nordisk-katolska kyrkan
biskopsvikarie för Sverige


Ladda ner texten i PDF-format:



Förslag till ytterligare läsning:

Tillbaka i försoning

Inte nödvändigt gå över floden efter vatten

Vad är Kyrka? Vad har vi Henne till?

Lämna inte i protest! Kom i frid












  • Comments(0)//blogg.stnikolaus.se/#post191

Job sov inte

September 2016Posted by Franciskus Urban Sun, September 11, 2016 18:43:57


Förra söndagen pratade vi om hur viktigt det är för såväl hjärtat som själen och förståndet att ha lärare. Vi pratade om vikten av att ha rätt lärare; att vi väljer med urskiljning vem vi lyssnar och hör till. Vi pratade om att sitta vid Herrens fötter och att hålla ut vid korsets fot. Vi hörde att där, genom den korsfäste, får vi lära oss att älska Herren Gud av hela vårt hjärta och hela vår själ och av hela vår kraft och av hela vårt förstånd .

Och kanske, – om man under veckan har levt kvar i och kontemplerat över förra söndagens texter –, kanske har den nästan barnsligt naturliga frågan väckts: Varför? Varför sitta vid Herrens fötter? Varför älska Gud med allt vi har? Varför älska sin nästa? Varför leva ett sakramentalt liv? Varför leva i Kristus?

Svaret ges idag: för att bli fri. För att få leva. För att nå sanningen. För att frigöras från den träldom som bindningen till det förgängliga innebär. För att dela evighetens perfektion. För att komma hem. För att bli det vi är ämnade.

I den gammaltestamentliga texten idag, uttrycker Job – i sina plågor och drabbningar – vad människans innersta väsen längtar efter:

”När sedan denna min sargade hud är borta,
skall jag i mitt kött skåda Gud.
Jag själv skall få skåda honom,
med egna ögon skall jag se honom, inte med någon annans.
Därefter trånar jag i mitt innersta.”

Det vill säga, att sedan allt förgängligt; allt utanpåverk; all ytan har lagts av mig, skall jag sådan jag är [i mitt kött] få se Gud, min skapare och mitt allt. Jag skall få se honom med mina egna ögon. Det jag då får möta är inte vad någon annan har målat upp, ingen inbillning, utan sådan som Fadern är. Det är vad mitt innersta längtar efter.

Men varför?!

För att det är syftet. Det är allt. Och inte i bemärkelsen ’är det allt? Var det inte mer?’ Nej, det skall förstås som att det verkligen är allt!

Det svåra idag är att tala med människor om långsiktighet. Än svårare är viljan att bry sig om evigheten. Det är här och nu; att gräva där man står; kvartalet, som längst, som är horisonten. Och så ytan, förstås; det måste ta sig bra och lyckligt ut.

Det gör Jobs bok viktig.

Det är dit ner vi måste bege oss; där avstampet ske:
i valet mellan liv och död,
för omvändelse att bli möjlig
för det eviga livets segerkrans att vinna.

Men nu har vi Kristus Jesus som, inte bara lärare, men som den vars hud sargades för oss, för vår frihet. Han som utgav sig själv på korset och öppnade vägen till Fadern för vår frälsning. Han som besegrade döden och som uppstod från det döda för att alla skall kunna ha evigt liv.

Vi hörde i Evangeliet hur Jesus gav livet åter till flickan. Han sade att hon visst inte är död utan sover. Folket skrattade åt honom. Och när vi idag säger att människan sover möts vi av hånskratt.

Job sov inte. Han var alldeles vaken. Och han fick genomlida allting själv.

Vad gör vi i vår tid, vi som har tillgång till räddningen; vi som har Kristus att följa för att inte själva behöva hudflängas av den osynlige? Vi sover. Vi skriver ut Jesus Kristus ur både medvetande och historia. Vi till och med hånar honom. Trots att vi har det dop, i vatten och Ande, i vilket vi – med Kristus – dör och uppstår.

Vi har att följa. Vi har att gå på den vägen som gör oss fria. Därför måste vi lyssna.

***

Texten ovan utgör predikan i Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona (S:t Nikolaus), Sjuttonde söndagen i Treenighetstid (Frigörelsen ur förgänglighetens träldom). Hela texten finns att ladda ner med referenser från hemsidan.





  • Comments(0)//blogg.stnikolaus.se/#post190

Inte nödvändigt gå över floden efter vatten

September 2016Posted by Franciskus Urban Mon, September 05, 2016 11:06:42
Nordisk-katolska kyrkans biskopsvikarie för Sverige, Fr. Franciskus Urban, publiceras idag som gästskribent på den opinionsbildande sajten Det Goda Samhället.

Länk: https://detgodasamhallet.com/2016/09/05/gastskribent-franciskus-urban-inte-nodvandigt-ga-over-floden-efter-vatten/

Hela texten, kompletterad med länkar till fler lästips, kan nu även läsas här.


Inte nödvändigt gå över floden efter vatten

På den opinionsbildande internetsidan Det Goda Samhället uppmanar Mohamed Omar kristna i Sverige att ”gå till Rom”, d v s konvertera till den romersk-katolska kyrkan. Han tar avstamp i Sveriges relation med Polen på 1500-talet; en tid som präglas av den lutherska reformationen och då Sverige till sist, genom den världsliga maktens försorg, kapar banden till just Rom.

Länk: https://detgodasamhallet.com/2016/09/01/mitt-rad-till-kristna-ar-att-ga-till-rom/

Anledningen till rådet är, skriver han, att ”Svenska kyrkan sjunker djupare ner i förvirring”. Men att då ”allt fler kristna [börjar] vända blicken mot Rom i hopp om en trygg hamn” skulle vara en logisk nödvändighet kan inte lämnas utan kommentar. Den föreställningen måste förstås som ett uttryck för just den förvirring som råder. Och förvirring är, i fråga om Kyrka, ett symptom på osäkerhet och kunskapsbrist.

Vad man som kristen borde söka och dras till är i stället ursprunget; rötterna. Rörelsen borde syfta bortom Rom och ta den allvarligt menande ända till den odelade Kyrkan. Och då är den romersk-katolska kyrkan varken det enda och kanske inte heller det närmsta alternativet för alla.

Mohamed Omar trycker på storlek som en viktig aspekt. Han skriver hur han själv inte är troende, ”men om jag var kristen skulle jag gå till Rom. Det är rådet jag ger till mina kristna vänner. Jag tänker så här: Rom är världens största kyrka och om jag går med blir den ändå lite större.” Samma resonemang kan man självklart även som ortodox eller gammalkatolsk anföra!

Ett av problemen i debatten om kyrkan i vårt land är den i många fall rådande oförståelsen av begrepp. Nordisk-katolska kyrkans biskop skriver om detta:

”Slik ordet ”katolsk” ofte brukes i dagens kirkelige debatt, kan man ledes til å tro at uttrykket betegner Den romersk-katolske kirke i motsetning til luthersk eller ortodoks kirkeliv. Bruken av ordet «katolsk» som konfesjonsbetegnelse er imidlertid noe nytt. […]
Ordet «katolsk» betegner derfor ikke et spesielt kirkesamfunn, men et kvalitetskrav. For å kunne kalles «katolsk» må et kirkesamfunns tro og ordninger være i samsvar med helheten. Likesom de andre kjennetegnene på kirken i trosbekjennelsen – «én», «hellig», og «apostolisk» – uttrykker også attributtet «katolsk» en uoppgivelig side ved kirkens liv i verden. Overalt må det åndelige liv fremstå som det skal være. Katolisitetens virkelige motsetning er selvbestemt religiøsitet – det at jeg gjør meg selv til øverste autoritet i mitt åndelige liv. Her må vi velge målestokk.”
(Biskop Roald Nikolai)

Länk: http://nordiskkatolsk.no/?p=1)

Men Mohamed Omar gör en viktig iakttagelse även om inte hela bilden ges. Många väljer att lämna majoritetskyrkan som, trots sin storlek, upplevs vara på fel väg. Fler väljer att konvertera och somliga har genom åren valt att gå över vattnet till andra sammanhang. Många har sökt svaren på ännu längre håll; i andra kulturer. Men tack och lov kom möjligheten till oss; möjligheten att leva och växa i Kristus; han som är vägen, sanningen och livet, utan att behöva korsa en enda riksgräns. Möjligheten kom via Norge (!) i form av Nordisk-katolska kyrkan som står i den odelade kyrkans tro och lära.

Törsten är svår. Men det är inte nödvändigt att gå över floden efter vatten att släcka den med. Svaren finns oftare närmre än man anar.

Fr. Franciskus Urban
präst i Nordisk-katolska kyrkan
biskopsvikarie för Sverige

www.nordisk-katolsk.se


Tips på ytterligare läsning:

Tillbaka i försoning – om Nordisk-katolska kyrkans gammalkatolska grund

Vad är Kyrka? Vad har vi Henne till?

Lämna inte i protest! Kom i frid



  • Comments(0)//blogg.stnikolaus.se/#post189

Vid vems fötter sitter du?

September 2016Posted by Franciskus Urban Sun, September 04, 2016 18:22:56


Har du tänkt på vilken roll våra fötter spelar. Hur mycket de har betytt genom historien. Människor lämnar platser och sammanhang och kommer hem till nya, tack vare aktiv gång. Evangeliet spreds med hjälp av dem – apostlahästarna.

Fötter är bra. Fötter tar oss hem när vi kallas. De tar oss in hit och de bär oss ut i världen igen för att sprida ordet ännu längre. Fötter är därför något vi borde ge mer uppmärksamhet. Så vad passar väl bättre denna söndag, då temat är den angelägnaste omsorgen, än en stunds seriös fotvård. Seriös därför att regelbunden omsorg om fötterna innebär lösning på mycket av det vi bekymrar oss över.

Fötterna säger oerhört mycket om en människa. Men jag tänker då inte i första hand på de egna, utan på andras fötter. Nämligen de fötter jag väljer att sitta vid.

Att sitta vid någons fötter är ett uttryck för att studera för; att lyssna på; ta intryck av. Så genom att se vems fötter en människa sitter vid, kan vi förstå varifrån hon får sin bildning; sin världssyn och också sin andliga näring.

Vems fötter sitter du vid?

I Evangeliet idag möter vi Martha och hennes syster Maria ”som satte sig vid Herrens fötter och lyssnade till hans ord.” Denna passage har, som är lätt att tro, inget att göra med frågor om rättvisa, arbetsfördelning eller idoghet kontra lättja. Vad den vill peka på är vad som är nyttigt för människan.

Så Maria satte sig vid Jesu fötter. Hon förstod att Guds ord och undervisning bär henne längre än alla de bekymmer vi ofta har med det jordiska samlandet och ordnandet.

Och ju mer jag kontemplerar över detta; att hon sätter sig vid Herrens fötter för att lyssna till hans ord, desto djupare sjunker det in att detta är svaret på mycket av världens oro och ångest som breder ut sig; den rädsla som, likt osynliga skuggor, förmörkar och som blir längre och längre i takt med att solen sänker sig bak horisonten. Jag behöver; vi alla behöver just detta par fötter att sitta vid.

Hon vårdar sig om vems fötter hon sitter vid. De som skänker nådens tröst; hopp om evig salighet och förlåtelse, i stället för de som i oss väcker vrede, rädsla och sorg. Vi behöver också vara medvetna om vid vems fötter vi sätter oss; vems röst vi lyssnar till.

Men vilka ord är det Maria vill höra? Vad är det för undervisning hon törstar efter? Ja, hon vill få tillgång till sanningen; till det eviga. Hon önskar få veta vad hon bör ägna den angelägna omsorgen om, eftersom Fadern har visat henne sin kärlek och omsorg genom att ge henne möjlighet att sitta vid Människosonen; Guds mänskliga gestalt. Hon vill höra hur hon kan vinna segerkransen och ett evigt liv.

Och lite tidigare i samma kapitel (Luk 10), svarar Jesus på just den frågan. Han säger: ”Du ska älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din kraft och av hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.”

Och ännu mer vill hon höra. Hon förblir vid Jesu fötter så länge att Martha till och med irriterat ber Jesus att säga till henne att hon skall komma och hjälpa till med alla bestyr. Ännu mer vill hon ha att släcka sin törst med. Och Jesus säger: ”Marta, Marta, du bekymrar dig och oroar dig för så mycket. Men bara ett är nödvändigt. Maria har valt den goda delen, och den ska inte tas ifrån henne.”

Så innerligt önskar jag att hon också fick höra de Jesu ord som den helige evangelisten Matteus återger och som har givit denna söndag sitt namn:

”Varför bekymrar ni er för kläder? Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er: Inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem. Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset, som i dag står på ängen och i morgon kastas i ugnen, hur mycket mer ska han då inte klä er? Så lite tro ni har! Bekymra er därför inte och fråga inte: Vad ska vi äta? eller: Vad ska vi dricka? eller: Vad ska vi klä oss med? Allt detta söker hedningarna efter, men er himmelske Far vet att ni behöver allt detta. Nej, sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så ska ni få allt det andra också. Bekymra er alltså inte för morgondagen, för morgondagen bär sitt eget bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.”

Detta förstod Maria var det allra viktigaste. Det är vad vi skall ägna vår omsorg, det enda viktiga; kärleken till Gud.

”Du ska älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din kraft och av hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.”

Såväl hjärta som själ och förstånd är i behov av lärare. Hjärta, själ och förstånd behöver lyssna. Därför är det så genomgripande viktigt att veta vid vilka fötter jag som människa sätter mig. Men vi har slutat lyssna; slutat höra till. Därför närs föreställningen att kärleken till Gud som det främsta är omöjligt. I synnerhet när man står mitt bland barn, barnbarn, ett dagligt värv, sjuka släktingar eller knaper ekonomi. Men det vi också hör då vi faktiskt lyssnar till den sanning som är uppenbarad, är att det i detta inte finns några motsättningar, tvärt om! Det är tack vare Guds omsorg om oss; Guds kärlek till oss som allt går ihop. Vår kärlek till och omsorg om andra vore inte ens möjlig utan Guds första kärlek till oss. Därför är det också både naturligt och nödvändigt att visa den allra djupaste omsorg om den väg som leder till Fadern; Han som gör allt möjligt. Därför är det nödvändigt att sitta vid rätt fötter – och vårda dem.

Kära vänner. Gå nu inte ut och granska dina medmänniskors fötter. Rikta i stället frågan till dig själv: Vems fötter är det jag väljer att sitta vid? Var hämtar jag näring och undervisning? Hur ser mina dagliga val ut - väljer jag att ta till fötterna och springa iväg; uppehålla mig med onyttigheter, eller håller jag ut där vid korsets fot?

- Vid den korsfäste och uppståndne frälsaren, Jesus Kristus.

***

Texten ovan utgör predikan i Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona (S:t Nikolaus), Sextonde söndagen i Treenighetstid på temat Den angelägnaste omsorgen – Liljorna på ängens söndag. Hela texten, med referenser, finns även att ladda ner från hemsidan. Länk: http://stnikolaus.se/resurser/predikningar.html



  • Comments(0)//blogg.stnikolaus.se/#post188