Formande mission

Formande mission

Om församlingsbygge och mission i Sverige på 2000-talet

Följ oss på vägen från biskopligt uppdrag och två tomma händer, till bygget av en nordisk-katolsk församling i Karlskrona, på gränsen mellan öst och väst.
www.stnikolaus.se | Facebook

Det som inte fick plats. Läs texten här

Augusti 2016Posted by Franciskus Urban Wed, August 24, 2016 17:18:33
(Bild: Skärmdump av artikeln i pappersupplagan)


Det som inte fick plats. Läs hela texten här

Läsare av Världen Idag kunde, onsdagen den 24 augusti, i pappersupplagan ta del av en förkortad version av artikeln ’Mitt kors, och sedan?’ Artikeln har inte publicerats elektroniskt och det finns därför, just nu, inga länkar. Därför publiceras texten här i originallydelse. Observera att de delar som är markerade i fet stil är sådana som redigerats bort i den tryckta texten - viktiga teologiska aspekter.

För den som är intresserad av kunskap om att Kyrka är något mer än vad som oftast är synligt i Sverige, rekommenderas dokumentet ’Tillbaka i försoning’ som en ingång. Ytterligare länkar till texter presenteras efter debattartikelns originallydelse nedan.
Länk till ’Tillbaka i försoning


(Bild: Interiör från kloster St. Severin, Tyskland)


Mitt kors, och sedan? Hur symbol blir en hjärtats praktik.


Många följer debatten om och har lagt upp bilder på #MittKors, så också jag. Även jag har slagits av kraften i och det genomslag som initiativet har fått. Det i sig är ett tecken på en hunger; att det är något som saknas i såväl samhället som många enskildas liv. En hunger efter det större och heliga.

Som jag förstår initiativet syftar det inte på något bortom det som anges, bland annat att vara ett forum för människor att visa stöd och solidaritet med utsatta kristna runt om i världen. Men för var och en av oss som deltar med bild och som tagit del av den diskussion som pågår, borde nästa fråga aktualiseras: Vad händer sedan?

Att fler bär kors och att fler kristna symboler blir synliga i vår vardag är gott. Men bör det vara målet? Eller är det så att något sker med en människa som väljer att hänga korset runt sin hals? Jag tror – och hoppas – att det faktiskt gör något med den personen; att det väcks fler frågor. Är jag nöjd med att symboliskt visa mitt stöd, eller kan jag ytterligare fördjupa min identitet som kristen?

Jesus sade att ”den som inte bär sitt kors och följer efter mig kan inte vara min lärjunge.” (Luk 14:27) Men med det avsåg han inte halsband och smycken utan våra tillkortakommanden; våra fel och brister. Han uppmanar till omvändelse. Att bära korset runt halsen är symbolen för viljan att följa Kristus, han som sade att ”om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig.” (Luk 9:23)

Att bära sitt kors är att följa Kristus. Att följa honom är att bejaka livet, det eviga; att förlita sig på Gud Faderns kärlek. Det är att ha blicken fäst på den eviga saligheten. Det är att vårda sin själ. Att följa och så inordna sig efter Guds vilja är inget att ta lätt på. Det är inte fråga om att smycka sig, även om också korset som hängs i kedja runt halsen väcker anstöt.

Den helige aposteln Paulus skriver: ”Många – jag har ofta sagt det och säger det nu med tårar – är fiender till Kristi kors, de lever så att de slutar i fördärvet, deras gud är buken och sin ära får de genom könet, dessa som bara tänker på det jordiska. Vårt hemland är himlen, och därifrån väntar vi också den som skall rädda oss, herren Jesus Kristus. Han skall förvandla den kropp vi har i vår ringhet så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet, ty han har kraft att lägga allt under sig. Stå därför fasta i Herren.” (Fil 3:18-4:1a)

Så, vad händer då korset hängts runt halsen? Är detta en vandring var och en klarar på egen hand? Nej, och inte ens genom interaktion med andra på sociala medier bär det hela vägen hem. Som kristen behöver man finnas i en gemenskap där man bär och bärs av andra, där man får undervisning i den sunda läran, där man har tillgång till sakramenten (alla!) och där man står i direkt förbindelse med det apostoliska arvet. Och detta visste vår Herre. Han vet var faror och fallgropar finns. Därför instiftade han sin heliga Kyrka, för oss, som ett hem. Därför sände han Helig Ande, till oss, som hjälp.

Nej, vi kan inte på egen hand. Det räcker inte att vi smyckar oss med segerns tecken, Korset. I synnerhet inte i den tid vi nu lever. ”Det kommer en tid då människorna inte längre vill lyssna till den sunda läran utan skaffar sig den ene läraren efter den andre, därför att det kliar i dem att få höra sådant som de önskar.” (2 Tim 4:3)


Så, jag bär mitt kors. Men vad händer sedan? Hur kan denna symbol bli en hjärtats praktik? Det enklaste svaret är att börja med att finna gemenskapen och att där sätta sig själv i skolbänken som lärjunge, att helt enkelt ta sig till Kyrkan och delta i det sakramentala livet.

Vi har i vårt avlånga land mycket att lära; mycket att ta igen. Inte minst ett språk för det större och heliga, så att vi på nytt kan uttrycka det vi saknar; den hunger vi känner och som bara kan mättas vid det heliga altaret; vid fötterna på den korsfäste och uppståndne.

Fr. Franciskus Urban
präst i Nordisk-katolska kyrkan

www.nordisk-katolsk.se

Artikeln finns även på Facebook via följande länk.

Mer att läsa för den som är hungrig:

'Det är för livet korset bärs':
https://www.facebook.com/notes/nordisk-katolska-kyrkan-i-karlskrona-st-nikolaus/det-%C3%A4r-f%C3%B6r-livet-korset-b%C3%A4rs/1345018412192219

'Vad är Kyrka? Vad har vi Henne till?':
https://www.facebook.com/notes/nordisk-katolska-kyrkan-i-sverige/vad-%C3%A4r-kyrka-vad-har-vi-henne-till/283657281969497

'Lämna inte i protest! Kom i frid':
https://www.facebook.com/notes/nordisk-katolska-kyrkan-i-sverige/l%C3%A4mna-inte-i-protest-kom-i-frid/280983372236888



  • Comments(0)//blogg.stnikolaus.se/#post187