Formande mission

Formande mission

Om församlingsbygge och mission i Sverige på 2000-talet

Följ oss på vägen från biskopligt uppdrag och två tomma händer, till bygget av en nordisk-katolsk församling i Karlskrona, på gränsen mellan öst och väst.
www.stnikolaus.se | Facebook

Du är förlåten. Gå, och synda inte mer!

Juni 2016Posted by Franciskus Urban Mon, June 20, 2016 18:23:49


Femte söndagen i Treenighetstid överlämnades till S:t Nikolaus’ mission, av medlemmar som återvänt från en resa, en ikon av den heliga Petka; skyddshelgon för kvinnor och äktenskap. Ingen anade då hur välkommen och välplacerad den var just denna dag. Läs söndagens predikan nedan. På bilden syns hon tillsammans med de heliga Johannes Chrysostomos, Gregorius av Nyzaianzus och Basil av Caesarea.


”Den av er som är utan synd kan kasta första stenen” är kanske en av de mest kända och klassiska raderna i Bibeln. Den har blivit ett signum för att inte döma. Men den har också kommit att bli sinnebilden för att ingenting alls skall fördömas. Och i takt med att föreställningen – att ingen längre är syndare – har fått fotfäste, så har den tappat lite av sin sälta. För om inte jag är en syndare så begår jag heller ingen synd. Och om inte jag syndar måste de fel som görs vara någon annans fel.

Evangeliet idag handlar om en kvinna som anklagas för att ha begått äktenskapsbrott. Man tar henne till Jesus och gillrar i det en fälla i akt och mening att få honom att tala emot lagen. Vi skall idag, som vanligt, ställa oss frågan vad denna episod ur Jesu liv och gärning vill säga oss.

Ett sätt att närma sig texten kan vara att sätta in händelsen i vår tid:
- En förälder blir varse att den sjuttonåriga dottern varit otrogen mot sin pojkvän. Det blir en hätsk stämning bland pojkvännens kamrater och ilskan riktas mot flickan. Hon ges öknamn och det talas till och med om att hon förtjänar att märkas för livet.

I en situation som denna är det lätt att ett simplistiskt rättsmedvetande tar överhand; att inblandade tar lagen i egna händer och utmäter straff. I vissa sammanhang kan det bli en fråga om heder, där hela familjer anser sig vara drabbade. Inte sällan anses denna heder upprättas bara genom de mest bestialiska handlingar. I Evangeliet idag hörde vi hur folkmassan vill stena den unga kvinnan.

Sett i ljuset av nutidens medvetenhet blir en av de första frågorna som ställs: Var är den man hon var otrogen med? Varför skall hon, som kvinna, bära hela skulden? En högst befogad fråga eftersom, som man kunde höra i lördagens helgsmål i Sverige Radio, ”It takes two to tango”. Så var är mannen?

I det ljuset läser man i dag dagens Evangelium. Kvinnan får stå som symbol för hur patriarkatet förtrycker; hur kvinnan nedvärderas och, som här, får bära hela skulden. Man frågar inte ens efter mannen som därmed går fri. Tolkningen blir så att Jesus, med orden ”inte heller jag dömer dig” , tar sig an den förtryckta kvinnan och ger henne upprättelse genom att del av skuldbördan förs över på en icke närvarande person. Det sker i rättvisans namn men med innebörden att upprättelsen sker i förhållande till världslig ordning.

Hade evangelisten levt i vår tid och skrivit idag så hade skeendet kanske varit att både kvinnan och mannen drivits till Mästaren av hätska människor med sten i händerna. Men det hade inte förändrat något avseende det episoden vill lära oss. För den handlar inte om jämställdhet. Det handlar inte om könsmaktsordning utan om något ännu större och långt mer genomgripande.

Att läsa in över- och underordning mellan kön i evangeliet är eiseges, alltså att man läser in något i det som skall tolkas. Men vad vi har att göra; vår uppgift, är att läsa ut det väsentliga, det vill säga ägna oss åt exeges (Bibeltolkning).

Vad som ofta och inte minst i radions helgsmål glöms bort är innebörden av det Jesus säger till slut, nämligen ”gå, och synda nu inte mer!” Jesus påpekar faktiskt att det har begåtts en synd. Och han visste, i situationen, att kvinnan var medveten om det. Han behövde därför inte dra henne ytterligare i smutsen. På frågan om ingen längre var kvar för att döma henne, svarar hon: ”Nej, Herre.” Hon hävdar inte sin oskuld. Hon säger inget om att männen med stenar hade fel (i sak). Hon säger ”Nej, Herre” och i det svaret ligger hennes bekännelse. Hon visste att Jesus visste och Han visste att hon bekände.

Vad han sedan gör är det stora. Han säger: ”inte heller jag dömer dig” . Han är barmhärtig och förlåter henne. Men – åter igen: den sista meningen är viktig: ”Gå, och synda nu inte mer!” Han förlåter henne men fördömer gärningen; synden. Han skiljer på person och fason.

Detta är en situation där utgången mycket tydligt visar på vilken grund människan står. Det är en vattendelare som skiljer ett kristet medvetande från en mängd andra uppfattningar, inte minst så som hederskulturer eller islamism kommit att visa sig.

Något tidigare i texten; när Jesus ställs inför den hätska situationen och de fariséer som vill straffa kvinnan genom stening, får han dem att vända blickarna mot sig själva. Han säger: ”Den av er som är utan synd kan kasta första stenen på henne.” Den av er, som är så perfekt, att ni är i position att döma någon annan…

De vänder sig därefter om och går, en och en, bort. De vänder sig bort. Kvinnan står kvar och bekänner. Jag, Herre, har syndat. Hon blir förlåten och upprättad. Inför Gud!

Vad hade hänt – ja vi kan bara spekulera i det – om de män som nyss var beredda att kasta sten mot en medmänniska också hade stannat kvar? Vad hade hänt om de också sagt ”Nej, Herre, vi dömer inte. Vi gjorde fel, Herre”? Min gissning är att de, hur förkastligt deras uppsåt än var, hade hört samma sak som kvinnan: ”Gå, och synda nu inte mer!”

Tänk om också mannen; den man som också hade varit delaktig i brottet, hade trätt in i scenen; också han ångerfull. Ja, tänk om.

En helt annan aspekt av samma berättelse; om vi isolerar just den episod där bara kvinnan är kvar, ensam med Jesus; där hon tilltalar honom med ”Herre” och där den begångna synden lyfts av henne då hon bekänner, är att det kan ses som en biktsituation. Vi kan se det som där utspelas som en förlaga till det vi i Kyrkan känner som botens sakrament, där de synder som bekänns lyfts av och förlåts.

Tänk dig vilken djup ånger denna kvinna måste ha burit på. Och tänk dig vilken lättnad det innebär att få höra ”du är förlåten”. Tänk dig vad de orden betyder för en ångerfull: ”du är förlåten. Du är upprättad. Inte inför någon världslig ordning, men inför Gud. Gå nu; gå i frid och synda inte mer!”

Detta är det stora i Kristen lära. Barmhärtighet. Att förlåta och att skilja på synden och syndaren. Att inte döma syndaren människa men fördöma synden. För syndare är vi alla. Och vi får alla ställas inför Herren med valet att vända oss bort från nåden eller stå kvar och bekänna. Men också förlåta våra medmänniskor.

Så svårt är det att vara Kristen. Så stort är det.

***

Texten ovan, som utgör predikan i Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona, S:t Nikolaus, finns för nedladdning som PDF (med referenser). Se vidare här.


  • Comments(0)//blogg.stnikolaus.se/#post186

Kyrkans uppgift forsta helgon

Juni 2016Posted by Franciskus Urban Fri, June 17, 2016 11:24:50


"De ord jag vill upplåta min mun att uttala, om jag visste att jag efter liturgin, här ute på trappen, skulle bli den trehundrasjuttiofjärde, är att Guds plan för människan är att hon skall överleva och bli hel. Helig. Gudomliggjord. Ett helgon. Kristi Kyrkas enda uppgift är att främja detta; främja överlevnad och fostra helgon. Allt annat är irrelevant."
(Ur predikan, Andra söndagen i Stora fastan, 2015. Läs hela predikan här).


Fredagen den 17 juni (2016) skriver Fr. Franciskus Urban i Världen idag:

En tydlig markör bland kristna är synen på och den olyckliga åtskillnaden mellan skrift och tradition. Särskilt tydligt blir detta där reformationen, genom världslig makt, gjorde landvinningar. Resultatet blev att vi berövades en rad fromhetsuttryck som går bortom den skriftliga och intellektualiserade dimensionen. Nu senast och med anledning av att man i Rom kononiserade Elisabeth Hesselblad. Lukas Berggren, förmedlar i sin ledare (10/6) en traditionell evangelikal syn på utlevd kristen tro.

Han skriver, den 10 juni, att ”det finns all anledning att uppmärksamma människor som är föredömen i tro, liv och gärning”, att ”de kan fungera som exempel för oss andra.” Hänvisande till bland annat jantelagen menar han att vi är dåliga på att ”lyfta fram troshjältarnas exempel.” Men där är det ”självklart att sätta punkt”. Lukas Berggren menar att Kyrkan, genom att kalla heliga personer vid namn, gör tillägg till den kristna tron och läran.

Detta bottnar så klart i synen på förhållandet mellan skrift och tradition. De som Lukas Berggren refererat till som ”evangeliskt kristna” menar att Skriften är yttersta auktoritet. Samtidigt är det för en överväldigande majoritet av världens kristna så att Skriften är en del av traditionen. För hur vi än vrider oss är det ett obestridligt faktum att Kyrkan existerade redan innan det vi känner som Skriften. Det var Kyrkan som satte samman Bibelns kanon genom att bestämma vilka böcker, brev och texter som bäst återger budskapet om Guds seger.

Bakom det som, för Nya testamentets del, skrevs ner under det första århundradet finns en muntlig tradition om Jesu liv och det Gud uppenbarat. Det fanns alltså en tradition (det som traderas; berättas och förs vidare) i Kyrkan som överlämnats via apostlarna in i vår tid.

Den helige evangelisten Lukas inleder med att ”Många har sökt sammanställa en skildring av de händelser som har inträffat bland oss, så som det har berättats för oss av dem som redan från början var ögonvittnen och Ordets tjänare. Sedan jag noga efterforskat allt från början har även jag bestämt mig för att skriva ner det i ordning för dig, högt ärade Teofilus, för att du ska veta hur tillförlitlig den undervisning är som du har fått.” (Luk 1:1-4)

Också den av lärjungarna som var med till slutet noterar att det finns mer: ”Många andra tecken som inte är nerskrivna i denna bok gjorde Jesus inför sina lärjungar. Men dessa har blivit nerskrivna för att ni ska tro att Jesus är Messias, Guds Son, och för att ni genom tron ska ha liv i hans namn.” (Joh 20:30)

Det blir därför olyckligt att med Skriften som slagträ försöka undanröja det Kyrkan förvaltar, nämligen den Tradition i vilken Skriften är en del och som Kyrkan äger att tolka i var tid.

Nästa fråga är huruvida det är förenligt med kristen tro att nämna helgon vid namn? Strider det mot en Biblisk syn?

Tack och lov är kunskapen om detta idag tillgänglig för var och en via Internet. En ortodox källa (Orthodoxwiki.org) ger vid handen att ordet helgon, i Skriften, refererar till dem som har avdelats för tjänst till Guds ära. Därav kan alla medlemmar av Kyrkan benämnas som helgon. Men bortsett från denna generella användning av ordet, säger Traditionen att enskilda som levt i Kristi efterföljd specifikt helgonförklaras. Detta ofta efter att Kyrkan har kanoniserat dem och därigenom bekräftar vördnaden av dem. Viktigt att ha i åtanke är att helgon inte betraktas som perfekta eller ofelbara och att det bara är för Kristi verk i dem som Kyrkan visar sin vördnad.

Det är inte människor som gör helgon, utan Gud. Från början erkände Kyrkan Kristi rättfärdiga förfäder som män och kvinnor fyllda med nåd. Också profeterna som förutsade Kristus och de apostlar och evangelister som förkunnade Evangeliet antogs vara helgon. Sedan följde martyrer och bekännare som, riskerande liv och eget blod, vittnade om Kristus. De erkändes därför som heliga liksom, senare, asketer som förnekade sig själva för Honom samt biskopar och präster som kämpade mot heresier (villolärarare. reds anm)

Att se de heliga som enbart hjältar blir snävt och världsligt. Det är att beröva den kristne det trons djup som givits oss; som ger en föraning om vad som är utlovat. Vi får inte glömma att Gud blev människa för att människan skall kunna bli lik Gud. Genom Jesus Kristus! Kyrkans uppgift är, kort och gott, att fostra helgon.

Fr. Franciskus Urban
Präst i Nordisk-katolska kyrkan
Biskopsvikarie för Sverige


Artikeln publicerades i Världen idag, fredagen den 17 juni. Se här





  • Comments(0)//blogg.stnikolaus.se/#post185

Återvändande, hemkomst och besinning

Juni 2016Posted by Franciskus Urban Mon, June 13, 2016 00:53:27


I Lukas femtonde kapitel ger Jesus oss tre liknelser. Liknelsen om den förlorade sonen, som givit denna söndag namn; liknelsen om det förlorade myntet och, slutligen, liknelsen om det förlorade fåret som vi hört idag. I samtliga tre är det något kärt som förloras: en son, ett mynt och ett får. Och i samtliga berättelser blir de återfunna och vänder åter till hushållet där det ställs till med fest.

Vi förstår att det liknelserna vill förmedla är hemkomsten; att hushållet är Guds gemenskap; att den som varit på villovägar alltid är välkommen hem och att Gud förlåter den som vänt sig bort men vänder åter.

Här finns, då man jämför liknelserna, ändå vissa skillnader. I berättelserna om myntet respektive fåret nämns en aktiv person som lägger möda på att leta upp det som förlorats. Kvinnan städar hela sitt hus i jakt på myntet och fåret letas medvetet upp av herden. Både kvinnan och herden lägger allt annat åt sidan för att söka upp det enda förlorade. Vi får höra att glädjen är stor över det som återfinns och på samma sätt, avslutar Jesus liknelserna, ”blir det glädje bland Guds änglar över en enda syndare som omvänder sig.” Till och med ”större glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig än över nittionio rättfärdiga som inte behöver någon omvändelse.”

Men, så kommer vi till liknelsen om den förlorade sonen där det inte sägs något alls om att någon ger sig ut för att leta reda på och återföra sonen. I stället är det den unge sonen som själv kommer till besinning. Han säger, mitt i sitt elände: ”Jag vill stå upp och gå hem till min far och säga till honom: ’Far, jag har syndat mot himlen och inför dig. Jag är inte längre värd att kallas din son. Låt mig få bli som en av dina arbetare.’” Han reser sig och vänder åter hem. Och han säger just de orden till sin far, som svarar: ”min son var död men har fått liv igen, han var förlorad men är återfunnen. Och festen började.”

Han besinnade sig; insåg att den väg han slagit in på leder fel. Han kom till sans. Men här finns, i texten, en not som låter läsaren veta att en ordagrann översättning lyder: ”han kom till sig själv”. Och i en engelsk bibelöversättning (King James Bible) läser man ”and when he came to himself” .

Med ens framträder en fundamental skillnad mellan dessa liknelser. En handlar om ett mynt; ett ting. En annan om ett får. Och så den tredje om en människa som valde att vandra iväg på egen hand. Vi finner här en skillnad som går tillbaka till skapelsen i det att människan som är skapad till Guds avbild har givits självmedvetande och fri vilja.

Visserligen handlar liknelsen om fåret som irrar sig bort från hjorden också om oss, som människor; om Herdens omsorg om oss. Men berättelsen om den förlorade sonen ger oss ytterligare en dimension, nämligen att jag som människa förväntas samarbeta. Det förväntas av mig att jag, baserat på min fria vilja, säger Ja och vänder åter till Fadern.

Gud kom också till sonen som hade irrat sig bort. Helig Ande verkade och det var samvetet som fick honom att besinna sig, stå upp och gå hem till sin far.

Allt som görs och sägs utifrån den fria viljan är alltså inte bra. Men den är nödvändig i det att vi, som människor, måste vilja tacka ja till kallelsen. Annars vore vi marionetter, något vi inte är skapade som.

Förra söndagens tema var just kallelsen till Guds rike. Gud kallar oss alla till sig. Gud vill att vi alla skall räknas bland de heliga. Vägen dit går via Jesus Kristus, den sanna vägen, men uppgifterna är många.

Den förlorade sonen insåg att han var kallad att vara en av faderns arbetare. ”Låt mig få bli som en av dina arbetare” ber han. Ock så kallas vi, var och en, att vara Guds medarbetare. Därför frågar vi oss själva och i bön: Herre, vad är min uppgift? Vad har du kallat mig till? Hur sammanfaller min vilja bäst med Din?

I förra söndagens episteltext hörde vi den helige aposteln Paulus, som skrev: ”Vi vet att allt samverkar till det bästa för dem som älskar Gud, som är kallade efter hans beslut.”

Och det var där den förlorade sonen kom till sans. Han insåg att han älskar Gud Fadern. Därför vände han om. Det är där det börjar. I och med att kärleken till Gud är grunden i allt vi gör, blir risken mindre att vi hamnar på avvägar. Ty många är de krafter som vill låna vår fria vilja.

Den helige Petrus hörde vi: ”Er fiende djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker efter någon att sluka. Stå emot honom, orubbliga i tron, och tänk på att era bröder här i världen går igenom samma lidanden.”

Men här finns ett problem. Den fiende som vill låna din vilja ser inte ut som ett rytande lejon. Motståndaren kommer inte och presenterar sig och du kommer aldrig att känna igen honom på hornen i pannan. Antikrist – precis så: det som är mot Sanningen, Jesus Kristus – är försåtligt osynlig och slukar oss i stället under täckmantel av allt sådant som är lätt att säga Ja till. Anti (grek.) kan också betyda ”i stället för”, vilket ytterligare belyser det förrädiskt försåtliga. Fienden vill att vi vänder vår vilja till något annat än Kristus och i det vänder oss till sådant som känns bra; verkar roligt; sägs vara gott och kärleksfullt i stället för att kalibrera den med Guds. Därför ser vi idag hur personerna i Treenigheten – Fader, Son och Helig Ande – på sina håll ges andra namn. I stället för dem som har uppenbarats för oss.

Att samarbeta; att låta min egen vilja smälta samman med Guds; att var och en hittar de uppgifter Gud har kallat oss till och därmed leva i Kristi efterföljd, leder till att den osynlige blir synlig och att fler – liksom den förlorade sonen – kan höra Helig Ande och komma till sans. Att som ett Guds barn komma till sig själv är att komma hem till Fadern. Men för att finna sig själv; sitt sanna jag, måste vi börja i att älska Gud.

***

Texten ovan, som utgör predikan i Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona, S:t Nikolaus, på Fjärde söndagen i Treenighetstid, finns också att ladda ner från missionens hemsida via länken nedan. I dokumentet finns även referenser till söndagens texter. Predikan finns även, på samma sida, som ljudfil (Mp3):
http://stnikolaus.se/resurser/predikningar.html


  • Comments(0)//blogg.stnikolaus.se/#post184

Frågor, kallelse och svar

Juni 2016Posted by Franciskus Urban Mon, June 06, 2016 14:30:24


Helgen 3-5 juni gästades S:t Nikolaus av vår, Nordisk-katolska kyrkans, biskop Roald Nikolai. Och det blev dagar då Karlskrona visade sig från sin allra bästa sida som bjöd på föreläsning, goda samtal, skärgårdstur och högtidlig insättelse av en akolyt i missionen.

Lördagens föreläsning handlade om ’den kristna bönens särart’. Biskopen inledde med frågan huruvida det finns felaktiga sätt att be. Han tog oss med på en resa från Mose tid, då Gud uppenbarar sig som ’Jag Är’ till nytestamentlig då vi som kristna, genom uppenbarelsen, lärt oss att be rätt till Fadern. Vad det handlar om är bland annat till vem bönen adresseras; till vem vi vänder oss och i vems namn vi ber. Den kristna bönen är, sade biskopen, något annat än privata önskemål baserade på den egna personens känsla för religiositet vilket riskerar att resultera i polyteism.

Kyrkoårets texter för söndagen handlade om kallelsen till Guds rike. Och redan i lördagens Vesper, i skärningspunkten till söndagen, lade sig en av missionens medlemmar på knä framför biskopen för att, som svar på kallelsen, tonsureras och ställa sig i Kyrkans tjänst. Broder Mikael vigdes sedan in i de lägre graderna för att i söndagens heliga Mässa insättas som akolyt i kyrkan.


På bilderna (tagna på lördagen respektive söndagen) ses broder Mikael, biskop Roald Nikolai samt kaplanen i S:t Nikolaus, Fr. Franciskus Urban OPR.

"Allsmäktige Gud,
måtte dina heliga änglar vaka över din tjänare
och giva honom att leva i Din nåd.
Vi ber dig, Herre, i ödmjukhet:
Styrk med Andens kraft denna din tjänare.
I Jesu Kristi namn,
Amen."


Läs gärna mer om Kyrkans vigningar på vår hemsida:
http://stnikolaus.se/kallad/tj-nare.html





  • Comments(0)//blogg.stnikolaus.se/#post183

Vad är Kyrka? Vad har vi Henne till?

Juni 2016Posted by Franciskus Urban Sat, June 04, 2016 01:09:36


Av Fr. Franciskus Urban


Om du inte tidigare har ställt dig frågor kring vad Kyrka är och innebär, kan det vara hög tid nu då begrepp som bland annat religiositet, extremism och det sekulära samhället är frekventa i det offentliga samtalet. Sällan har väl dessa ting diskuterats som nu och det är i grunden bra. Men för att kunna delta i samtal och veta sin egen position, är det alldeles nödvändigt med reflektion och kunskap. Också bortom frågan om skolavslutningar i kyrkan.

Ärendet med denna text är att peka på det faktum att Kristi Kyrka är något som går utanför både statsskick, politik och det fullt ut begripliga, men också att beröra tragiken i att Hon, som ett resultat av modernism och upplysning, kommit att förminskas och avmystifieras.

Jag vill ta utgångspunkt i en aktuell debattartikel. På DN Debatt (2016-06-01) skriver kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke:

”Det finns all anledning att vara stolt över vårt lands aktiva civilsamhälle. Runt om i Sverige finns i dag 200 000 föreningar, stiftelser och trossamfund. Hundratusentals svenskar engagerar sig varje dag i civilsamhället, på idrottsplatser och i gympahallar, på scouthajker och i friluftslivet, i studiecirklar och i läxhjälpsprojekt. I civilsamhället uppstår möten mellan människor som lägger grunden för tillit mellan människor.”

Ministern inleder här med att i positiva ordalag påtala värdet av den del av samhället som inte är staten, det som kallas ”civilsamhället”, för att senare inskärpa rättning i ledet och, i demokratins namn, undergräva det hon säger sig vilja främja, nämligen livskraft.

”Vi påbörjar nu ett arbete inom regeringskansliet med syftet att utreda hur statliga bidrag till stöd för det civila samhällets organisationer kan bli mer långsiktigt, förutsebart och enhetligt. De medel som ges för organisering ska fördjupa demokratin, inte undergräva den.”

”Regeringen bereder nu ett uppdrag till utredningen med inriktningen att den ska föreslå att kraven på demokratiska värderingar bland samfunden skärps.”

http://www.dn.se/debatt/skattepengar-ska-inte-ga-till-hatretorik-och-polarisering/

Vad hon säger är att det (för att erhålla statligt stöd) krävs att varje organisation i civilsamhället omfattas av samma demokratiska värderingar och att de som inte gör det därmed undergräver demokratin. Vad hon inte redogör för är vilka värderingar som avses och som kan undergräva det system i vilket dessa är stöpta. Däremot är hon tydlig med att alla som inte motsvarar kraven och har de rätta värderingarna är emot det som stöps i formen.

Orsaken till att saken skall utredas är med all säkerhet uppvaknandet i fråga om bland annat ”våldsbejakande extremism” där det, framför allt, pekats på kopplingen mellan moskéer och islamism. Men vad man från regeringens sida verkar sträva efter är att genom ekonomisk styrning påverka alla att inta samma uppfattning om vilka värderingar som främjar det goda samhället. Även den Kyrka som är grunden till vår civilisation skall inrätta sig. Men i vad? Vilka är värderingarna som kommer att ge tillträde till pengapåsen?

Skall detta förstås som en indikation på den sekulära statens önskan om att alla trossamfund på sikt fusionerar för att i interreligiös, demokratisk anda organisera människor som har en tro? Det har hänt i organisationsvärlden förr: Broderskapsrörelsen som, då antalet bekännande kristna minskade, öppnade upp för ”alla med tro” (organisationen måste ju överleva!). Ett annat och mycket aktuellt exempel skulle kunna vara hur ”föreningen Svenska kyrkan” i en bok som lanseras i nästa vecka, vill skapa ett nytt teologisk synsätt för ”de tre abrahamitiska religionerna”.

Länk till pressmeddelande: http://www.mynewsdesk.com/se/svenska_kyrkan/pressreleases/nytt-teologiskt-synsaett-paa-sexuell-laeggning-1424555

Det är förvisso helt avgörande med kontroll över vad skattemedel används till. Men det är något helt annat att köpa sig till lojalitet. Och vi vet från historien hur lätt det är att med pengar styra organisationer och deras verksamhet i vad utbetalaren anser vara rätt ideologiska riktning.

Vad som är än mer alarmerande är hur Kyrkan, som i regelverket definieras som trossamfund, ses som och jämförs med vilken annan förening som helst. Ministern är inte den första men får det att låta som om Kyrkan bildades av, om inte staten så av människor. Detta leder i sin tur till föreställningen att en lokalkyrka inte kan existera utan att kulturdepartementet håller den under armarna ekonomiskt.

Oavsett hur regelverket definierar och var världsliga myndigheter menar att Kyrkan skall vara registrerad för att kunna fungera som juridisk person i den jordiska vardagen, är det Henne egalt. Även om varje instans i världen skulle förneka existensen kommer kristna söka sig dit. För inget barn klarar sig utan sin Moder. Men väl utan både ett och två statliga departement.

Vad är då Kyrkan?
Kyrkan som Moder är en vacker och passande liknelse; Moder och lärare. Men det finns fler vedertagna bilder av vad Kyrkan är och förklaras som. Och då bortses här helt från etymologiska aspekter.
Majoriteten av världens kristna beskriver Kyrkan som en, helig, apostolisk och katolsk. Slarvigt översatt betyder katolsk ”universell” vilket med S:t Vincent av Lerins ord förstås som: “Id teneamus, ubique, quod semper, quod ab omnibus creditum est, hoc est etenim proprieque catholicum” – (Bara det som alla har trott alltid och överallt, anses som katolskt). Ordet är alltså i egentlig mening ingen organisatorisk term.

Vidare är Kyrkan, ”grundad av Herren på jorden, Kristi kropp, med Kristus som sitt överhuvud; en gudomlig-mänsklig organism, en gemenskap som kan beskrivas och gripas och, på samma gång, en inre och spirituell relation mellan dess medlemmar och gudomliga grundare samt mellan dem själva. Som Guds pilgrimsfolk lever Kyrkan på jorden i förväntan på Herrens återkomst vid fullbordan av Guds rike. Kyrkan existerar och lever såväl i himmelen – bland dem som redan heliggjorts och där firar segern – och på jorden bland de troende som för den goda kampen i tro. I en aspekt är Kyrkan osynlig och himmelsk, i en annan är Hon i världen och synlig; en gemenskap och organism med pastoralt och prästerligt ämbete som, strukturellt, är sammanlänkat med Apostlarna, med bindande dogmatiska och etiska principer och en evigt ordnad tillbedjan; en kropp i vilken ämbetsbärare (kleresi) och lekfolk tjänar.
I Kyrkan är det nya livet i Kristus verkligt genom Helig Ande. I detta är nåden och det gudomliga livet, genom dess överstepräst, givet alla (med)lemmar i Kroppen för deras heliggörelse och frälsning.
Den Kyrka som grundats av Herren på jorden, kan därför inte vara enbart något inre; en osynlig gemenskap, ett ideal eller en odefinierbar Kyrka av vilken lokalkyrkorna enbart är ofullständiga bilder. En sådan förståelse av Kyrkans natur står i motsats till Skriftens andemening och Traditionen och förvanskar det verkliga innehållet av uppenbarelsen samt Kyrkans historiska karaktär.” (‘The Nature and Marks of the Church’, 1979, i ”Road to Unity: A collection of agreed statements of the joint Old Catholic – Orthodox Theological Commission”, s. 186)

Länk till dokumentet: http://nordisk-katolsk.se/onewebmedia/The-Road-to-Unity.pdf

Det är alltså inte möjligt, ens för en demokratiskt vald församling, att göra Kyrkan till något annat. Man kan med ideologier och världslig lag motarbeta och försvåra; med repression och hån göra sitt bästa för att leda människor bort. Man kan, också i demokratins namn, försöka få Kyrkan att anta värderingar som strider mot Hennes gudomliga natur. Men det kommer, likt all fåfänglighet, vara förgäves. ”Och dödsrikets portar skola icke bliva henne övermäktiga.” (Matt 16:18)

Hela texten finns att ladda ner i PDF-format här:




Förslag på vidare läsning:
Dokumentet ’Tillbaka i försoning’ som finns att ladda ner från:
www.nordisk-katolsk.se/aktuellt


  • Comments(0)//blogg.stnikolaus.se/#post182