Formande mission

Formande mission

Om församlingsbygge och mission i Sverige på 2000-talet

Följ oss på vägen från biskopligt uppdrag och två tomma händer, till bygget av en nordisk-katolsk församling i Karlskrona, på gränsen mellan öst och väst.
www.stnikolaus.se | Facebook

Lämna inte i protest. Kom i frid!

Maj 2016Posted by Franciskus Urban Tue, May 31, 2016 16:58:16


Många är de som genom åren lämnat majoritetskyrkan. Orsakerna är många och rör sig om allt ifrån allmänt missnöje till djupa teologiska våndor. Just nu rullas resultaten av medias granskning av Svenska kyrkan ut, vilket lär få konsekvenser.

Det är hjärtskärande att se det som händer. Såväl nedmonteringen av kristendomen som de många människor som tappar tron till sitt sammanhang. Ändå kommer detta inte som någon total överraskning eftersom styresskicket, vilket är en av många orsaker till att kristna lämnar, är det samma som i alla politiskt styrda församlingar i Sverige. Det är i stor utsträckning samma människor som styr och därmed göder samma kultur.

Det är också beklagligt om nu enskilda människor, i ilska, väljer att ta sin Mats ur vad som skulle kunna ha varit en livets skola, utan att fundera över konsekvenserna. Den naturliga följdfrågan borde vara: Vart går jag nu?

I det sammanhang jag själv kom till och nu står, Nordisk-katolska kyrkan, finns de som, liksom jag själv, tidigare hört till den gamla statskyrkan. Flera av dessa har många års erfarenhet av att finnas i ett sammanhang som inte motsvarar den bild av Kyrka som beskrivs i Tradition och Skrift. Många har genom åren därför valt att lämna. Men det primära har inte alltid varit lämnandet – även om det ibland har skett i form av protest – utan det sammanhang som i stället har sökts; ett sammanhang som är katolskt och som förkunnar den sunda läran (1. Tim 1:10).

Vad som nu i Sveriges radio och en mängd tidningar; på bloggar och i sociala medier kommer att utspela sig vet vi inget om. Även om vi kan ana. Sorgen över att det är många som till följd av detta bara lämnar utan att söka sig hemåt, är stor. Men med tanke på hur det kristna arvet, av just majoritetskyrkan, har förvaltats över tid är risken stor att det slutar just där: I protest och med ingenting.

Som kristen och präst kan jag inte bara se på. Det vore en underlåtelse, alltså en synd. Jag har själv erfarenhet av att söka mig till. Och även om det, som konsekvens, också inneburit ett lämnande så var det en själslig hemkomst. Om detta har jag skrivit, i mina böcker och som blogginlägg, i syfte att berätta om att det finns en väg.

Jag och mina kollegor, med alla systrar och bröder i Nordisk-katolska kyrkan, står tillsammans med biskopen till förfogande och delar gladeligen med oss av våra erfarenheter. Med öppna armar.

Lämna inte bara i protest utan ge dig själv att komma hem i frid.

Fr. Franciskus Urban
präst i Nordisk-katolska kyrkan
biskopsvikarie för Sverige

franciskus.urban@nordisk-katolsk.se
www.nordisk-katolsk.se


www.nordiskkatolsk.no
www.nordiccatholic.com



  • Comments(0)//blogg.stnikolaus.se/#post181

Gud eller världen

Maj 2016Posted by Franciskus Urban Mon, May 30, 2016 00:45:08

Andra söndagen i Treenighetstid
Gud eller världen – Den rike mannen och Lazarus’ söndag



I Guds; Faderns och Sonens och den Helige Andes namn

”Var nöjd med
allt som livet ger
och allt det som du kring dig ser
glöm bort bekymmer, sorger och besvär!
var glad och nöjd
för vet du vad
en björntjänst gör ju ingen glad
Var nöjd med livet som vi lever här”

Var nöjd, sjunger björnen Baloo i Djungelboken. Var nöjd med det livet ger och med naturen. Gör dig inga bekymmer. Men han varnar samtidigt för björntjänster. De kan låta bra. De kan se bra ut men de verkar i motsatt riktning; de rubbar ordningen.

Utan att göra allt för djupgående jämförelser, hör vi detta hos den helige aposteln Paulus idag i sitt brev till Timoteus: ”Gudsfruktan förenad med förnöjsamhet är verkligen en stor vinst” , skriver han. Förnöjsamhet handlar inte om likgiltighet, men om att inte vara girig. Förnöjsamhet handlar också om att acceptera tingens ordning, så som de är menade att vara; att inte sträva efter fåfänga men rättfärdighet; att inte samla på sig sådant man inte har behov av och att förlita sig till att allt blir bra till slut.

Paulus skriver också om den gudsfruktan vi bör ha som prövosten i allt vi gör, säger och tänker. Det vill säga allt det vi skall stå till svars för då slutet nalkas. Precis som barnet frågar sig själv då det har gjorts hyss: Vad skall mamma och pappa säga när de får reda på detta?, så fungerar gudsfruktan i det vardagliga: Vad skall min Fader i himmelen säga om det jag nu gjort, sagt eller låtit bli att göra? Med gudsfruktan som prövosten att pröva mot, blir det enklare att hålla kursen rätt; lättare att undvika tokigheter. Den är också en påminnelse om att inte vara likgiltig inför det som är fel. Den manar till att även agera rättfärdigt.

Denna gudsfruktan, som alltså är till vår hjälp, kan uttryckas på olika sätt. Ett är att, som påminnelse om räkenskapens dag, ha med sig dagens evangelietext; berättelsen om den rike dåren. Till honom säger Gud: ”Din dåre! I natt ska din själ avkrävas dig” .

Texterna denna söndag handlar om girighet; att roffa åt sig av och missbruka skapelsen. För sin egen vällust. ”Också detta är fåfänglighet” som vi hörde i Predikaren.

Ofta förknippar vi ordet fåfänglighet med det yttre utseendet; inte sällan ett överdrivet intresse för vackra ting. Men ordet har en vidare betydelse, nämligen ett tillstånd av att något är förgäves; en resultatlös situation (i strävan efter något); tomhet, förgänglighet, onyttighet, fruktlöshet, intighet.

Och denna strävan efter det förgängliga och onyttiga leder, skriver aposteln, till att vi ”råkar ut för frestelser och snaror och många oförnuftiga och skadliga begär som störtar människor i fördärv och undergång. Kärlek till pengar är en rot till allt ont. I sitt begär efter pengar har vissa kommit bort från tron och vållat sig själva mycket lidande.”

Men det handlar inte bara, som vi nu förstår, om pengar. Det övergripande ärende Paulus hade med sitt brev läser vi i det inledande kapitlet. Han uppmanar Timoteus att stanna i Efesos för att förmana vissa där att inte förkunna falska läror. För sådant leder till strider och tjänar inte Guds frälsningsplan.

”Målet med förmaningen [skriver Paulus] är kärlek ur ett rent hjärta, ett gott samvete och en uppriktig tro. Det målet har vissa missat och förfallit till tomt prat. De vill vara lärare i lagen men förstår varken vad de säger eller vad de så säkert uttalar sig om. Men vi vet att lagen är god, om man använder den rätt och inser att den inte är till för rättfärdiga utan för laglösa och rebeller, gudlösa och syndare, oheliga och oandliga. Lagen är till för dem som misshandlar sin far och mor, för mördare, för dem som lever i otukt och homosexualitet, för slavhandlare, lögnare, menedare och allt annat som går emot den sunda läran, enligt evangeliet om den salige Gudens härlighet som har anförtrotts mig.”

Jo, det står så i den bibelöversättning jag citerar (Folkbibeln). Men i dessa dagar av ”pride” skall vi kosta på oss att vara lite normkritiska och därför konsultera den av staten utgivna Bibel 2000. Där använder man inte ordet homosexualitet utan skriver ut ”män som ligger med män”. I 1917 års översättning heter det ”otukt och onaturlig vällustsynd”. Observera att det här inte handlar om annat än handlingar. Vi skiljer som kristna på person och fason. Lika fullt är det som Timoteus skall förmana om – alltså även onaturlig vällustsynd – falska läror, fåfänglighet, onyttigt och sådant som inte tjänar Guds frälsningsplan.

Jag undrar hur många som under lördagens ”pride-parad” – som har många likheter med dansen runt guldkalven på Mose tid – funderade över vad Gud Fader i himmelen skall säga om detta? Kanske var det inte så många barn som, även om denna ideologiska rörelse tillåter också barn att tåga med, funderade över vad mamma och pappa skall säga. För de var själva med. Det var någons förälder med anställning på kommunens vägförvaltning som målade stadens övergångsställen i samma politiska färger. Det var mammor och pappor som, i stället för att lära sina telningar förnöjsamhet och gudsfruktan, ledde dem till det nymålade undergångsstället.

Aron var den som, då Mose befann sig i samtal med Gud på berget, fick ta sig an folkets frustration. Men i stället för att ingjuta tålamod och tillit i de medmänniskor han hade fått ansvar för, tog han, böjd under trycket, saken i egna händer. Han samlade allt guld som fanns i lägret och gjorde en guldkalv; en avgud som man sedan dansade runt, tillbad och offrade till. När Mose kom ner från berget med de två stentavlorna, frågade han Aron: ”Vad har folket gjort med dig, eftersom du har förlett dem att begå en så stor synd?” ”Mose såg att folket var lössläppt eftersom Aron hade släppt greppet om dem, till skadeglädje för deras fiender.” Och där är vi idag. De som sattes att vaka över och leda människor tappade greppet, till den osynliges skadeglädje. Den nya kultens prästerskap föll för trycket och, i stället för förnöjsamhet, gudsfruktan och hopp om det eviga och paradisiska livet, förkunnade något annat; att det är gott att vara sin egen norm. De vattnade de törstande själarna med lättsmält sockervatten som inte släcker hjärtats och själens törst.

Guldkalven – symbolen för ett syndafall; för girighet och fåfänglighet – fyllde ett tomrum hos folket. Men bara för stunden. Den gjorde inte människor rika inför Gud . Den var i sanning inte till hjälp utan blev till en björntjänst.

Så vad har allt detta med söndagen; med den rike mannen och Lazarus’ söndag att göra? Inte ett ord har nämnts om honom! Och kanske tycker någon att jag bara ägnar tiden åt hätska utfall mot sådana livsstilar som samlas under ”pride-flaggan”.
Men faktum är att det idag inte finns något tydligare tecken på hur människor vänder sig bort från Guds frälsningsplan. Och det sker i kärlekens och godhetens namn.

Men hur var det med Lazarus?

Den evangelietext som handlar om Lazarus (Lukas 16:19-31) lästes förra året. Notera att det inte är den Lazarus; brodern till Maria och Martha, som Jesus väcker från det döda , utan söndagens Lazarus är tiggaren; han som inget har men, till skillnad från den välbeställde, är rättfärdig. Idag hörde vi i stället om den rike dåren. Men tematiken är den samma och fokus skall riktas mot det uppvaknande som görs i bägge berättelserna. Och det är i båda fallen den girige och fåfänglige som får sig en tankeställare och öppnar ögonen. Men för sent!

I Lukasevangeliets text om Lazarus lär vi oss att den rike mannen som plågades i helvetet lyfter blicken. Hans ögon öppnas och han får syn på Lazarus som ligger till bords med Abraham i paradiset; vid Lammets bröllopsmåltid. När den rike mannen inser vad som väntar de orättfärdiga ber han om att Lazarus skall skickas till den rike mannens bröder för att varna dem så att inte också de skall behöva utstå samma pina. Och nu kommer ytterligare en koppling till Mose och det vi nyss hörde om guldkalven, för vad Abraham svarar den rike mannen är att ”de har Mose och profeterna. Dem skall de lyssna till. […] Lyssnar de inte till Mose och profeterna, kommer de inte heller att bli övertygade ens om någon uppstår från de döda.”

Den rike dåren borde ha lyssnat till Mose och profeterna, på samma sätt som vi idag behöver öppna ögonen och vända om. Innan det är för sent. Likaså är den helige apostelns brev till Timoteus ännu aktuellt. Det gäller också oss: Förmaningen om kärlek ur ett rent hjärta, ett gott samvete och en uppriktig tro. För det behöver vi gudsfruktan och förnöjsamhet som vapen mot allt som förleder; alla ideologier som skapar guldkalvar; allt som håller oss borta från Jesus Kristus; allt vi själva skapar som inte skrapas emot prövostenen, som blir till björntjänster.

Vi ber med orden ur Psaltaren:
Hur länge skall jag oroas i min själ och ängslas i mitt hjärta dagligen?
Hur länge skall min fiende triumfera över mig?
Se till mig och svara mig, HERRE, min Gud!
Upplys mina ögon, så att jag ej somnar in i döden
(Ps. 13:3-4)

***

Texten ovan; predikan på Andra söndagen i Treenighetstid, i Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona (S:t Nikolaus) finns också att ladda ner med hänvisningar från missionens hemsida: http://stnikolaus.se/resurser/predikningar.html

  • Comments(0)//blogg.stnikolaus.se/#post180

Den kristna bönens särart

Maj 2016Posted by Franciskus Urban Sat, May 28, 2016 22:49:10


Den kristna bönens unika särart
i en värld där yoga och buddhistiska inslag blivit vardagsmat

Just nu, då den högaktuella debatten om yoga och mindfulness rasar (se längre ner), har vi glädjen att kunna bjuda in till en föreläsning som med all säkerhet intresserar många. Ladda gärna ner inbjudan som PDF nedan.

Nordisk-katolska kyrkans biskop Roald Nikolai kommer till Karlskrona. Första lördagen i juni ger han en föreläsning om den kristna bönens unika särart i jämförelse med bland annat buddhism.

Föreläsningen ges i Emanuelskyrkan (Skomakaregatan 31, Karlskrona), lördagen den 4 juni, klockan 11:00. Det är kostnadsfritt och ingen föranmälan behövs.


Se också eventet på Facebook: facebook.com/events/245359095827581/


Kort bakgrund:

Inte sällan ses yoga som religiös utövning i likhet med kristen tro. Om den alls uppfattas som religiös praktik. Bägge vägarna; såväl jämförelse med vår kristna tradition som förnekandet av yogan som religionsutövning, innebär risker.

Yogan, liksom exempelvis mindfulness, som har sina rötter i buddhism och hinduism introducerades för inte så länge sedan i vår del av världen. Kopplingen till New Age är inte långsökt och även i kristna sammanhang har försök gjorts genom åren att införliva dess idéer i den egna traditionen. Ett exempel på detta, som starkt kritiserades i ”reinkarnationsdebatten” vid årsskiftet, finns att ta del av i Svenska dagbladet. (Även Sveriges radio P1 uppmärksammade debatten).

Läs mer här: http://www.svd.se/en-vilseledande-kampanj-for-new-age

Lyssna här: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1650&artikel=6335878

Faran med att inte se och erkänna yogans koppling till religiös praxis och hinduistisk idétradition är att människor vilseleds. På kort tid har yogan smugit sig in i olika sammanhang. Bland annat introduceras skolelever i yoga och i hälso- och sjukvården används den som behandlingsmetod.

I en utmärkt artikel i ämnet, som publicerades 2016-05-25, intervjuas läkaren och diakonen Albertus Magnus Sterner som menar att man som patient har rätt att få reda på biverkningar av all behandling. Inte minst då den består av yoga, vilket borde vara av största intresse för en kristen människa. I egenskap av läkare (specialist i allmänmedicin) och diakon i Nordisk-katolska kyrkan möter han människor i olika sammanhang i såväl medicinsk som teologisk kapacitet. Intervjun ingår i en serie artiklar som publicerats under våren.

Läs mer här: www.varldenidag.se/nyheter/lakare-yoga-ar-religion/Bbbpex!tJSZA2uz3DdKZD9jH47LNg/

Att mindfulness och yoga har vunnit sådan acceptans beror delvis på en idealiserad bild av det österländska som mytiskt och harmoniskt, men också på att vi redan har kommit att bejaka den förståelse av världen som står att finna i hinduismen; där begrepp som exempelvis sanning är något relativt.

För en människa som bekänner sig som kristen borde det vara av största intresse att, för det första, förstå kopplingen mellan yoga och buddhistisk och hinduistisk tradition; vilken central roll den spelar. För det andra att yoga och mindfulness är mänskliga påfund emedan den kristna bönen är av Gud given; något som förvaltats av Kyrkan sedan allra första tid. Bön handlar, i motsats till krafter som leder till tomhet, om att odla relation i syfte att uppnå fullhet och gudomliggörelse.

Vi hälsar alla intresserade varmt välkomna!

Under biskopens besök finns fler möjligheter att lära känna Nordisk-katolska kyrkan. I söndagens heliga mässa, som så klart är öppen för allmänheten, kommer bland annat biskopen att viga en akolyt för tjänst i S:t Nikolaus. Följ oss här på Facebook eller via hemsidan för ytterligare information.

www.stnikolaus.se

Facebook.com/NKK.StNikolaus



  • Comments(0)//blogg.stnikolaus.se/#post179

Att moget överväga var i man står

Maj 2016Posted by Franciskus Urban Mon, May 23, 2016 12:54:29



Lotta Lundberg skriver i Svenska dagbladet om viskleken och hur ordet ”tårta” under bara några minuters viskande förvanskas till ”vårta”. Hon avslutar med en uppmaning till kyrkan och det med rätta. För vad kan inte hända med det traderade (traditionen) över en tidsrymd på tvåtusen år då de som viskar tolkar med annat är ursprunget och Sanningen som nyckel?

”Här måste även kyrkan akta sig. Det vore så sorgligt om den följde med i trenden och började VDN-märka sitt budskap. Underskatta inte oss som sitter i kyrkbänken eller för all del dem som står i utanför och blänger. Påminn oss i stället om viskleken. Att det som sägs från predikstolen har under 2000 år hunnit gå genom många svettiga öron. Det har viskats uppåtväggarna. Trösta inte sexåringarna som härjar där ute. Ge dem i stället en kyrka att mogna i.”
(Lotta Lundberg i SvD 2016-05-23. http://www.svd.se/ge-oss-en-kyrka-att-mogna-i)

Vi har just tagit klivet in i Treenighetstid; den ”vanliga” tiden som inte ramas in av Kyrkans många högtider. Det känns lite som att vara utlämnad till omvärlden i en tid som allt mer präglas av den osynliges härjningar. Det är under denna tid väsentligt att stå fast rotad i ursprunget. Den kyrkoårstid vi nu går in i; som sammanfaller med kalenderårets lättare månader är en synnerligen god tid för sanningen att förvanskas och perverteras. Även om det bara sker i form av oskyldiga viskningar.

Kanske kan därför predikan från Den Heliga Treenighetens söndag vara något att grunda vanlig tid i.

I Guds; Faderns och Sonens och den Helige Andes namn.

Det vi har för ögonen idag är svårt.

Den Heliga Treenigheten. Gud Fader, Gud Son och Gud Ande. Tre personer; tre distinkta personer och en odelbar, med inbördes och ömsesidigt beroende. Gud; Treenig Gud.

Gud uppenbarar sig för Mose som en eldslåga. Det sker i tiden före Jesu födelse. Vad var det för Gud som talade till Mose? Det var samma Gud som vi tillber idag; Treenig Gud, han som presenterar sig som ”Jag är den Jag Är”

Gud säger till Mose att Jag Är. Jag är den som är. Jag är varat; han om vilken den helige Johannes i Uppenbarelseboken skriver ”Genom din vilja kom det till och blev skapat”

När Gud säger ”Jag är den Jag Är” görs det inte med en axelryckning; inte med den vardagliga betydelsen ’ja, ja, han är som han är’. Det pekar i stället på hur stor och ofattbar Gud är. Så obegriplig att Gud inte går att namnge. Gud Är. Det enda som faktiskt är.

Storheten går inte att greppa. Treenigheten; att Gud är en och samtidigt tre personer, går heller inte att förstå. Men det är så Gud har uppenbarat sig. Om Gud verkligen vore den mänskliga konstruktion som många hävdar, hade man med säkerhet valt en enklare väg; valt att beskriva något som gick och går att förstå. Men nu är det inte så.

Gud uppenbarade sig för Mose på berget Horeb där han fick i uppdrag att bege sig till Egypten för att befria och ta hem Guds folk och gjorde det därmed inte enkelt för Mose. ”Vem skall jag säga har sänt mig?” frågar han. ”Vem skall jag hälsa från?”
Säg att Jag Är har sänt mig till er, svarar Herren. Nej det gjordes sannerligen inte enkelt.

Den heliga Treenighetens söndag markerar att Guds uppenbarelse är ”komplett”. Lägg märke till att det är uppenbarelsen som är komplett. Fadern, Sonen och Helig Ande, de tre som är; som är odelbara, är Gud och är eviga. Det var alltså inte så att Sonen började existera i samband med Jesu födelse eller Helig Ande vid Pingst. Det är samma Gud vi tillber som under det gamla förbundet. Treenig Gud. Men Gud har gradvis uppenbarat sig för oss. Människan har successivt fått kunskapen.

Det som hände över en tid av 33 år – den tid Jesus gick med oss här, gestaltas och repeteras i Kyrkan från Jul och fram till denna dag: Födelsen, epifaníatiden, fastan, Passionstiden som kulminerar i korsdöden, Påskens mysterier då Gud segrar över döden, Kristi himmelsfärd och sedan Pingst med Helig Andes utgjutande.

Gud har nu givit oss allt vi behöver. Han lyfte av oss våra synder genom att bli människa i Jesus Kristus - han som led, dog och uppstod. Segrade över döden. Sände sedan Hjälparen; Helig Ande. Gav oss tillgång till Kristi Kyrka och gav oss det största av alla under: förlåtelsen.

Ingenting av det Gud ville säga om sig själv; uppenbara för oss, är dolt. Det finns ingen hemlig kunskap som bara vissa har tillgång till. Det som finns det finns, det som är sant är sant. Detta har vi att förhålla oss till och, i enlighet med Guds vilja, bejaka för att, så som folket som gavs fria halsar i Egypten kunna komma hem till det utlovade landet. Bli lika Gud.

Det är en villfarelse att vi gör oss själva till viljelösa nickedockor om vi ställer oss under Varat. Men hur kan vi bli det? Utan varat vore vi inte. Tvärt om: genom att acceptera och ordna sig efter det som givits oss, genom att bejaka det som är sant, gör vi det vi kan för att gudomliggöras.

Vi kan avfärda sanningen. Vi kan tacka nej till frihalsningen. Vi har givits det också. Men den som tackar nej till sanningen kan varken kräva eller räkna med dess frukter.

Allt detta är oerhört svårt. Vad som är lättare att tala om; påminna om är de berg dit först Mose sedan lärjungarna begav sig för att höra Guds röst.
Människan söker sig till berg i sökande efter Sanningen.
Människan flyr till berg för att rädda sig undan hot.
Människan sänds från berg med uppdrag.

Kyrkan är detta berg idag. Det är på detta berg vi hör Jesu ord ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden.” På detta berg ges uppdraget: ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt som jag befallt er.”

Detta görs i Treenig Guds namn. Han som Är.

***

Predikan på Den Heliga Treenighetens dag i Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona, S:t Nikolaus, finns också att ladda ner som PDF-fil med referenser.
Se följande länk: http://stnikolaus.se/resurser/predikningar.html





  • Comments(0)//blogg.stnikolaus.se/#post178

Pingst i tider av andlig kris

Maj 2016Posted by Franciskus Urban Sun, May 15, 2016 20:57:35
Älskade vänner. Det är Pingst. Hänryckningens tid. Och vi står mitt i den, då allt tar fart och skapelsens hela synliga skönhet slår ut i en krevad av färger, dofter och skönsång. Livet återvänder. Blickar vänds på nytt uppåt mot himlen för att fånga solens varma ljus.

Det var vid den första Pingsten som Helig Ande, utgående av Gud Fadern, sändes till oss. Frälsningshistoriskt innebar det ett fullbordande av uppenbarelsen. Den Hjälpare som Kristus, innan Himmelsfärden, lovade att sända för att bistå oss hade nu utgjutits. Helig Ande gavs för att livet i Jesu efterföljelse skulle vara möjligt.

Allt borde, i detta, vara frid och fröjd. Men det räcker med att vika undan bara en enda späd kvist av den skira grönskan, för att vi skall se att allt inte står rätt till. Det behövs bara tre verser ur profeten Joel – vilka vi nyss hörde – för att inse att det inte bara är pollen som får ögonen att tåras.

Profeten talade. Han sade att ”i de dagarna och på den tiden […] skall jag [Herren] hålla dom över dem för mitt folks, min arvedel Israels, skull, som de har förskingrat bland hednafolken. De har delat mitt land och kastat lott om mitt folk. En sköka betalade de med en pojke, och en flicka sålde de för vin som de drack upp.”

De har splittrat mänskligheten, säger han. De delar upp skapelsen mellan sig, som om det är människor som äger den. En flicka är värd en flaska vin; ett billigt rus.

Detta låter otäckt bekant. Joels ord – om man låter dem sjunka in – är knappt uthärdliga när man samtidigt ser alla försök att dölja verkligheten: alla regnbågens färger, alla glittriga dunster om livet som en schlager, alla kvasireligiösa ord om personlig lycka, alla populistiska politikers tuppfäktande; när man ser bortom denna glädjens fagra vår.

Och då orden tränger in kommer inte bara tårarna, utan också frågorna. Hur blev det så? Vilka är de som ödelägger och våldför sig på Guds skapelse? Vem är det som säljer ut mänsklig värdighet för egen vinning och njutning? Profeten benämnde dem hedningar; de andra - de som, jämte dagens heretiker, väljer sin egen väg.

Det är, trots årstiden, en tid av tårar och det är rätt att vi står på randen till en kris. Den är i grunden inte politisk, inte ekonomisk eller social. Det är en andlig kris bottnande i att vi tackat nej till Guds Helige Ande. En andlig kris som nu sakta bryter sönder den civilisation vi känner. Det kan inte sägas tydligare än så.

Samtidigt vet vi från Evangeliet att vi är försäkrade hjälp. Jesus själv säger att ”jag ska be Fadern, och han ska ge er en annan Hjälpare som ska vara hos er för alltid: sanningens Ande.” Så hur kunde det bli så att vi nu står mitt i en andlig kris? Ja, han säger själv att ”världen kan inte ta emot honom, för världen ser honom inte och känner honom inte.”

Det är därför nödvändigt att lyfta profetens ord, för att sätta vår tid i ett större perspektiv. Det är när vi skrapar på den fagra ytan som verkligheten blir synlig. Det är bland annat så Anden verkar: den blåser ut över världen; blottlägger ytorna och såren och när den andas in drar den med oss hem så att vi också kan läka och komma till insikt om Sanningen – Jesus Kristus.

Och då, när allt tar fart på nytt och skapelsens hela synliga skönhet slår ut i en krevad av färger, dofter och skönsång, när livet återvänder, ber vi om att fler blickar skall vändas uppåt mot himlen för att fångas av Guds nåderika ljus.

Kom Helige Ande, blås över din skapelse
hjälp oss alla som gråter; salta våra tårar
Led oss på Sanningens och Livets väg

***

Texten ovan utgör predikan i Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona, S:t Nikolaus, Pingstdagen 2016, som även finns att ladda ner med referenser från hemsidan:

http://stnikolaus.se/resurser/predikningar.html


  • Comments(0)//blogg.stnikolaus.se/#post177

Glädjen står att finna - hjälpen finns

Maj 2016Posted by Franciskus Urban Thu, May 05, 2016 14:37:41
Jag läser Svenska dagbladets Idagsida. I spalten ”psykologen svarar” levereras ännu ett konkret exempel på hur det andefattiga, funktionalistiska och rationalistiska samhälle vi odlar (dyrkar!) drabbar människan.

Under rubriken ”Glädje går att finna – men du behöver hjälp” tar sig en psykolog för att hjälpa en 52-årig man som bland annat skriver att: ”Nu finns inget kvar att se fram emot”. Han ”mår dåligt och finner ingen frid” samt ”har familj och vuxna barn och nu finns inget kvar att se fram emot.”

Bakom det som uttrycks finns en människa av kött och blod. Och han är inte ensam om sin erfarenhet. Det gör saken verklig och än mer tragisk. Då jag läser svaret väcks nämligen frågan om det är fler än han som möts på liknande vis?

Psykologen svarar att ”du är inte svag. Du är stark som ber om hjälp. Du har inte gett upp utan hoppas fortfarande på att det ska finnas hjälp för dig att få. En del, om än liten, vill hitta liv igen och söker denna gnista av liv.”

Psykologen konstaterar det uppenbara. Mannen hade förmodligen inte skrivit om han inte redan visste just det, att det är livsgnistan han söker. Är psykologen förmögen att visa honom den gnista han behöver och nu frågar efter? Psykologen ställer en motfråga: ”Känns det som att ingen behöver dig? Att din funktion är över?” Var det inte just det mannen uttryckte? Psykologen gör sedan det jag förbehåller mig mena att psykologer vanligtvis gör, nämligen fortsätter att ställa frågor: ”Hur startade dessa känslor – kan du blicka bakåt och finna tråden?”

Utan att jag som läsare kan veta vilka processer som nu sats igång hos mannen – detta skrivs ju i en tidningsspalt – levererar psykologen sedan någon form av generellt universalsvar som appellerar till dagens individualistiska tankemönster: ”Sannolikt behöver vi hitta liv för oss själva. Det räcker inte att leva för sina barn eller en partner eftersom det är opålitligt(!).”

Jag ser så här långt fortfarande inte något för mannen att gripa efter i det som skrivs; inget som skulle kunna väcka den efterlängtade livsgnistan. Och värre skall det bli då psykologen i sin sista mening konstaterar att hon inte har något att erbjuda. Hon skriver att ”själens glädje går att finna men du behöver hjälp på vägen. Du ska inte behöva känna så här. Sök hjälp vid närmaste vårdcentral.”

Och så var det klart. Nästa!

Jag konstaterar att hjälpen; den hon omnämner, finns utanför psykologens kompetensområde. Förmodligen får hon inte, av yrkesetiska och politiska skäl, nämna det uppenbara att hjälpen står att finna via Kyrkan. Även detta ligger bortom allmän kompetens att hänvisa till en själavårdare – en präst. Men då hade svaret kunnat bli mer konkret. Då kunde den sökande mannen få reda på varför han är värd mer än att känna sig förbrukad; vad som konstituerar liv och var hoppet står att finna.

Måtte denna text landa rätt och kanske hos den som ställer frågorna.

Helige Gud,
du som sänder hjälparen, Helig Ande, till oss,
dig ber vi: Hjälp alla dem som söker Liv att hitta Honom.
I Jesu Kristi namn. Amen.


Fr. Franciskus Urban
präst i Nordisk-katolska kyrkan


Länk till artikeln i SvD:
www.svd.se/det-racker-inte-att-leva-for-barnen-eller-en-partner/om/psykologen-svarar

***

Temat ovan togs även upp i predikan, Sjunde söndagen i Påsktiden. Läs mer här!


  • Comments(0)//blogg.stnikolaus.se/#post176

Att be, fråga och höra till

Maj 2016Posted by Franciskus Urban Mon, May 02, 2016 12:50:18
Förra söndagen, då temat var ’att växa i sanning och tro’, fick vi i Evangeliet höra hur Jesus bad: ”Helige Far, bevara dem i ditt namn”. Det var Sonen som inför himmelsfärden; inför hemkomsten till sin Fader; i egenskap av överstepräst, bad för dem han står i begrepp att lämna. Han hade just avslutat sitt avskedstal till de sina och lyfter nu ögonen mot himmelen. Han vänder blicken hemåt och sträcker sig, i bön, in i evigheten som han är av. ”Helige Far, bevara dem i ditt namn”.


Han betonar i sin bön relationen mellan sonskapet och Faderskapet; att det är han som son som vänder sig till sin fader. Och detta är modellen som förs vidare och över till oss. Också vi, som Guds barn, får vända blicken till Fadern och bedja. Också vi idag får lita på att våra ögon skall bli upplysta.

Vi har lärt oss att Jesus Kristus bad och att han alltjämt ber för de sina. Och det är ett ovärderligt pris att veta att Frälsaren ber inför Fadern för sina vänner. Men vi har också lärt oss att Han, vår överstepräst Jesus Kristus, lärt oss att också be själva.

Det berättas om hur ökenfadern Abba Antonios uppmanas att be för en broder. Abban svarade honom att ”varken jag eller Gud har förbarmande med dig, om du inte själv bjuder till och ber till Gud.”

Bönen är helt nödvändig för oss. I bönen ryms relationen. Bönen är samtalet med Fadern och bön är lyssnande. Den vi hör till lyssnar vi till: Han som redan känner vad vi har på hjärtat; han som vet. Det tjänar därför inte till att prata sönder Gud, även om vi har aldrig så mycket att säga. En annan av ökenfäderna, Abba Makarios, ger ett enkelt råd i hur man ber. Han säger att man ”inte alls behöver vara mångordig, utan det räcker att sträcka ut händerna och säga ’Herre, efter din vilja och din kunskap, förbarma dig”’. Och i riktigt besvärliga situationer är det tillräckligt att säga: ”’Herre, hjälp!’ för han vet vårt bästa och visar barmhärtighet mot oss.”

Bön är också att fråga till råds. Denna söndag kallas ibland bönsöndagen. Ett annat namn är rogationssöndagen för att de kommande tre dagarna är rogationsdagar; dagar av faste- och botkaraktär. Detta som förberedelse inför torsdagen då vi firar Kristi Himmelfärds dag. Ordet rogation kommer av latinets rogare som betyder ”att fråga”.

Att söndagen har fått namnet rogate syftar på psaltarpsalmen vi sjöng i söndagens liturgi:

”Hur länge, Herre, skall du alldeles glömma mig?
Hur länge skall du dölja ditt ansikte för mig?
Hur länge skall jag oroas i min själ och ängslas i mitt hjärta dagligen?
Hur länge skall min fiende triumfera över mig?
Se till mig och svara mig, Herre, min Gud!
Upplys mina ögon, så att jag ej somnar in i döden.”

Vi frågar och vi ber om att få bli upplysta av Sanningen så att vi skall kunna undvika den eviga döden.

Nej, vi behöver inte vara mångordiga i våra böner. Viktigare är att faktiskt, dagligen avsätta tid för bön. Viktigare än de många orden är att vara lyhörd och, eftersom det är Gud Skaparens vilja som, så att säga, övertrumfar allt, i bönen lyssna och ta lärdom. Den kristna människans strävan är att komma underfund med Guds vilja och sedan handla efter den. Och i det ljuset ter det sig en smula förmätet – för att inte säga högmodigt – att tro att det är Gud som kommer att anpassa sin vilja efter vår.

I bönen; i det lyssnande samtalet med Gud, den som främjar trons tillväxt och mognad och leder oss rätt, får vi höra det Jesaja uttrycker: ”vare sig du viker av åt höger eller vänster, så skall dina öron höra detta ord ljuda bakom dig: ’Här är vägen, gå på den.’” När vi är öppna och lyssnar får vi ledning. När vi har ställt frågan vilken Guds vilja är med oss, kan vi lyssna efter svaret. Då blir bönen ett viljornas sammansmältande. Guds vilja blir vår. Vår vilja underställs – är i samklang med – Skaparens vilja.

Då jag förstår och omfamnar att det är just så; att detta är meningen: att jag först skall fråga efter Guds vilja, så blir många önskningar överflödiga. Då blir mången handling och demonstration under högmodets flagga meningslös. För, som den helige aposteln Paulus idag skriver: ”Han som kan göra långt mycket mer än allt vi ber om eller tänker oss genom den kraft som verkar i oss, hans är äran i församlingen och i Kristus Jesus, genom alla generationer i evigheters evighet. Amen.”

”Ni är mina vänner, om ni gör vad jag befaller er.” Det är de orden: ”efter hans vilja” som är nyckeln till bönhörelse. De orden återkommer i den bön Jesus Kristus lärde oss: Herrens bön. Vi ber ”ske din vilja, så som i himmelen, så och på jorden” precis som Jesus då han i Getsemane bad ”Fader! Allt är möjligt för dig. Tag denna kalk ifrån mig. Men inte som jag vill utan som du vill.”

Kära vänner, vi känner bönens kraft. Vi ser också tillståndet i världen, såväl nära som fjärran. Och med det för ögonen är det än viktigare för oss att härda ut i bön, även om det är något av det svåraste man kan ägna sig åt. Jag vill återvända till den vishet de som gått före oss har lämnat efter sig:

”Abba Isidor sade: ”Helgonens vishet består i att de känner Guds vilja. När människan lyder sanningen, står hon över alla ting, för hon är Guds avbild och likhet. Av alla ingivelser är den mest fruktansvärda att följa sitt eget hjärta, det vill säga sin egen tanke och inte Guds lag. I längden blir det människan till olycka att hon inte kände mysteriet och inte fann de heligas väg så att hon kunde verka på den. Nu är tid att arbeta för Herren, för frälsning vinner man på bedrövelsens dag. Det är ju skrivet: ’Genom att hålla ut skall ni vinna ert liv’ (Luk. 21:19)"

***

Texten ovan gavs som predikan på Sjätte söndagen i Påsktiden, i Vår Frälsares församling i Stockholm. Hela texten (med referenser) finns att ladda ner från hemsidan: http://stnikolaus.se/resurser/predikningar.html



  • Comments(0)//blogg.stnikolaus.se/#post175