Formande mission

Formande mission

Om församlingsbygge och mission i Sverige på 2000-talet

Följ oss på vägen från biskopligt uppdrag och två tomma händer, till bygget av en nordisk-katolsk församling i Karlskrona, på gränsen mellan öst och väst.
www.stnikolaus.se | Facebook

Vi är allt lite ofärdiga hela bunten

April 2016Posted by Franciskus Urban Sun, April 24, 2016 23:05:32
Älskade vänner. Tänk ’ofärdig’. Tänk på en ofärdig. En ofärdig är en som inte är helt klar; en, kanske, inte fullt utvecklad. Det kan vara en sittmöbel som inte är färdigstoppad, eller en idé som inte är fullt utvecklad. Men många gånger används ordet ofärdig nedsättande – om människor: - ”Han den där är lite ofärdig”, i betydelsen att det skulle fattas denne något, fysiskt eller mentalt; ett handikapp.

Idag, då temat är att växa, skall vi bekanta oss närmre med det ofärdiga och hur detta kan hjälpa oss alla att växa i sanning och tro. Vi skall inte röra oss bland möbler. Inte heller i en fiktiv idévärld, utan bland de av Gud skapade människorna. Därför skall vi börja med att hitta en ofärdig människa att tala om.

Tänk dig att du tittar i en spegel. Vad du ser är dig själv. Se ditt ansikte framför dig och ställ frågan: är jag fulländad? Eller har jag mer att lära? Kan jag växa ytterligare i ande, själ och hjärta? Är jag färdig? Förmodligen ser du i spegeln en person som har mer att lära; som kan växa ytterligare; en person som alltså inte är färdig. Du har nu hittat en människa som är lite ofärdig. Låt oss tala om den.

Men vi skall först ta vägen via en liten språklektion. Bara för att ge ytterligare djup, ställer vi oss frågan varifrån ordet ofärdig kommer? Det betyder ju, utöver något som inte är färdigt, skadad eller lytt. Men färdig, med betydelsen klar, redo eller beredd, kommer ursprungligen som ett inlånat ord (verdich) från tyskan som betyder frisk. I Matteus 12:13 i 1526 års översättning kan man läsa ”Räk vth dina hand, och uthräkte, och wort ferdig såsom then andra”. Med dagens språk läser vi samma vers: ”’Räck fram din hand’. Han räckte fram den, och den var nu återställd och lika frisk som den andra.” Det tyska ordet verdich kommer från substantivet vart (”fahrt”), d v s färd. Ordet användes från början om något ”som är i stånd att fara eller gå”. Alltså: om man är frisk att gå så är man färdig. Någon som är ofärdig är således en person som ännu inte är klar att färdas [vidare].

Så, språklektionen är för stunden färdig och vi är klara att vandra vidare. Låt oss gå till dagens evangelietext i vilken vi hör Jesus bedja: ”Helige Far, bevara dem i ditt namn”. Det är Sonen som inför hemkomsten till sin Fader; i egenskap av överstepräst, ber för dem han står i begrepp att lämna. Han har just avslutat sitt avskedstal till de sina och lyft ögonen mot himmelen, för stunden har kommit. Han vänder blicken hemåt och sträcker sig, i bön, in i evigheten som han är av.
Vi hör ”helige Far, bevara dem i ditt namn”. Men vilka är det han ber för?

Vi känner hur han på Fredagen axlade allt där på Korset och överlämnade sig till Fadern. Genom sin död, vet vi, försonade han oss alla med Fadern. Och att han segrade över samma död för att stå upp från den. Han kom tillbaka. Och tiden är nu inne för honom att vända hem och förhärligas. Han är färdig i detta.

I sin bön är det som han redovisar inför Fadern vad han har åstadkommit. Du har, säger han och syftar på sig själv som Kristus, ”gett honom makt över alla människor, för att han ska ge evigt liv åt alla dem som du har gett honom” . Du gav mig att fullborda det verk du gav mig att utföra. ”Jag har uppenbarat ditt namn för de människor som du tog ut ur världen och gav till mig” och jag har förhärligat dig på jorden. ”Nu har de förstått att allt som du gett mig kommer från dig” . Jag har inte hållit inne med något, utan ”gett dem de ord som du gav till mig.” Han säger att de har tagit emot orden och att ”de [verkligen] tror att du har sänt mig.” Inte en enda har gått förlorad, säger han. Utom en; den ”fördärvets man” som vek bort; förrådde mig och ändade sitt liv för att han skämdes över att inte lita till nåden. Utan att bli färdig ändade Judas sitt liv.

Så vet vi, där dagens evangelietext börjar, vilka det är han ber för. ”Jag ber för dem”; för alla som tagit emot Guds Ord, Jesus Kristus, och som lärt känna honom och som därmed förstår behovet av tillfrisknande; som förstår sin ofärdighet. Han ber för alla oss där han är nu, hos Fadern. Han som åter stod upp [från det döda] står upp för oss ofärdiga inför Fadern.

Men vi hör också Jesus säga att ”jag ber inte för världen”. ”Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig, för de är dina.” Här finns en exklusivitet. Här talar Jesus om dem som kommit till honom; som funnit vägen, sanningen och livet. Idag kan en sådan exklusivitet uppfattas som mindre korrekt, men notera samtidigt att han inte stänger någon ute från att också komma till honom; också inlemmas för att bli helas och bli färdig. Han pratar om de sina men öppnar för fler att också omfattas av hans böner; höra till honom.

I evangelietexten idag står förhållandet mellan världen; det världsliga och evigheten; det himmelska fram. Kristus lämnar oss kvar här ofärdiga och går själv till Fadern. Han går före och visar vägen. Och från förra söndagen vet vi att han, dessutom, skall komma tillbaka och hämta oss, för att också vi skall vara där han är – hos Fadern.

Betyder detta att vi aktivt skall sträva mot det himmelska? Ja, absolut! I tankar, ord och gärning skall vi växa. Men det betyder inte att vi skall söka döden. Det betyder inte att vi medvetet skall förkorta den tid vi har här. Men när vi sträcker oss mot evigheten växer vi i sanning och tro.

Vi hör i Jesu bön, då han med blicken vänd till sin Fader, säger: 11 ”Jag är inte längre kvar i världen, men de är kvar i världen när jag går till dig” . […] ”Nu kommer jag till dig. Men jag säger det här medan jag är kvar i världen, för att deras hjärtan ska vara fyllda av min glädje. […] Jag ber inte att du ska ta dem ut ur världen, utan att du ska bevara dem från det onda.”

Han ber Fadern att vi skall vara kvar här. För vi är ännu inte färdiga. Han säger att vi inte tillhör världen, men att vi skall vara kvar här. Vad är avsikten med att vi blir kvar? Vad vill Gud med det - med oss?

Vi befinner oss, i detta, någonstans mellan skapelsen och evigheten. Gud skapade oss, vilket Jesus i bönen uttrycker ”så har jag sänt dem [oss] till världen” .

Jämför med skapelseberättelsens text om oss: ”Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem. Gud välsignade dem och sade till dem: ’Var fruktsamma och föröka er och uppfyll jorden! Lägg den under er och råd över fiskarna i havet, över fåglarna under himlen och över alla djur som rör sig på jorden!’”

Men varför? Jo, vi fick i detta ett uppdrag: att ansvara för skapelsens förvaltning inför Gud. Att genom det uppdraget ära och prisa Gud; att stå upp för Gud inför skapelsen [världen] liksom nu Jesus Kristus, vår Herre, står upp [i bön] för oss inför Gud Fadern.

Detta uppdrag är ett ”growing in being by doing”. Detta är hur vi i praktiken lär oss att växa för att kunna bli färdiga.

Vad Jesus ber om i sin översteprästerliga bön är, på ett vis, att Fadern skall ha fortsatt tillit till oss människor som förvaltare av hans skapelse. Att inte kalla hem sina ambassadörer ännu. Men också att vi må bevaras från den ondska som finns här för att vi inte skall förföras och vika bort från uppdraget: från vägen, sanningen och livet. Från möjligheten att bli färdiga.

Vi behövs med andra ord här för att bringa reda i kaos. I Guds namn. Enligt den gudomliga planen. Och det är inget litet uppdrag. Det är stort och fint att vara människa! Han räknar med att vi tar vid; att vi i Jesu efterföljd fortsatt står upp för Gud och försvarar ordningen. Då kommer också ordningen att bevara oss. Och i detta ingår att också vi, som Guds barn, kan kalla honom Fader, Abba [eller Pater, Pope, Papa, Father, beroende på vilket tungomål vi råkat växa upp med].

Vi har ett uppdrag. Vi är, som Guds skapelse människa, givna att förvalta denna värld, något som ibland går galet. Det blir ganska ofta fel. Men det är inte så konstigt eftersom vi är lite ofärdiga hela bunten. Och som ofärdiga behöver vi handledning. Som barn och växande individer har vi hjälp av Helig Ande och i Kyrkan. Och vi får också förlåtelse för de fel vi begår. Bara vi är ödmjuka och erkänner vår ofärdighet.

Enligt Guds plan; hans läroplan, är målet att vi, liksom alla heliga som redan är hos Fadern, skall bli färdiga. Vi är inte färdiga förrän vi är hemma. Vi ”tillhör inte världen, liksom inte heller jag tillhör världen, säger Jesus och ber för oss: Helga dem i sanningen: ditt ord, Fader, är sanning. Så som du har sänt mig till världen, så har jag sänt dem till världen. Och jag helgar mig för dem, för att också de ska vara helgade i sanningen.”

Så bedjer vår Herre, Jesus Kristus för oss. Han vet att vi behöver det. För vi har lite att stå i här i världen. Vi har alla ett kall att växa i sanning och tro.

När vi i ödmjukhet förstår vår ofärdighet
när vi förvaltar oss själva enligt Guds plan
då kan vi förvalta hans skapelse rätt
då växer vi i sanning och tro
Så blir vi färdiga

- Growing in being by doing and praying

***

Texten ovan utgör predikan, Femte söndagen i Påsktiden, i Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona, S:t Nikolaus. Hela texten med referenser finns att ladda ner från kyrkans hemsida: http://stnikolaus.se/resurser/predikningar.html

  • Comments(0)//blogg.stnikolaus.se/#post174

Lyssna: jag är vägen, sanningen och livet

April 2016Posted by Franciskus Urban Sun, April 17, 2016 21:29:10
”Så ska jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att ni ska vara där jag är.”
Ni hörde rätt. Jag skall komma tillbaka till er, säger Jesus.

Den helige evangelisten Lukas återger, med samma innebörd, en liknelse där Jesus, strax innan intåget i Jerusalem inför påskhögtiden, berättar om en man av hög börd som for till ett land långt borta för att få kungavärdighet och sedan komma tillbaka. Det var om sig själv Jesus talade. Också S:t Matteus skriver om hur "människosonen skall komma i sin faders härlighet med sina änglar”.

Detta är vad Kyrkan tror. Detta är vad också vi bekänner då vi gemensamt stämmer in i det Kyrkan alltid bekänt: ”Jag tror […] och på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son,[som sitter på Allsmäktig Guds högra sida] därifrån igenkommande i härlighet” . Han kommer tillbaka. För att vi skall vara där han är: Hos Fadern. Lika Gud.

Vad betyder detta? Betyder det något alls? Får det några konsekvenser för oss, idag? När skall detta ske?

Profeten säger att det bara skall dröja en kort tid. Och Evangeliet säger att det kan ske när som; då vi minst anar. Men vad är en kort tid? Ja, om något är relativt så är det tid. De första kristna levde i förhoppningen att redan de skulle få uppleva återkomsten. Missförstod de budskapet? Det hade ju hänt tidigare, att de inte förstod det Mästaren sade. Eller hade de en allt för snäv och jordisk uppfattning om tid? Kan det vara så att kort tid skall förstås som den tid vi är här; den tid som i relation till evigheten bara är väldigt kort? Vi har också lärt oss att detta inte är för oss att spekulera i. Men väl förbereda oss inför. Och först skall ju den yttersta tiden komma. Men när börjar den?

Jag skall komma tillbaka till er säger den korsfäste; Han som nyss uppstod från döden och fick lägga ner möda på att lärjungarna skulle förstå att det verkligen var Han och som på nytt var med dem. Han tar nu höjd för nästa skeende. Vi vet att här finns ett mönster som upprepas. Jesus berättade för de tolv, innan påsk, att han skulle förnekas. Men ingen kändes vid det. Tvärt om så bedyrades kärleken och lojaliteten. Han berättade att han skulle förrådas, med samma reaktion och att han skulle dödas – men ingen ville förstå. Profeterna hade talat om det och trots att han, på förhand, förkunnade sin egen uppståndelse hade alla utom två flytt då han överlämnade sin ande till Fadern. Sedan trodde de inte att han, på tredje dagen, hade kommit tillbaka till dem, som han hade sagt. Men han stod där och gick mitt ibland dem. Och nu delar vi de första lärjungarnas erfarenhet i det att vi är lämnade med Hans egna ord om att Han, på nytt, skall komma till oss.

För detta, systrar och bröder: för tron på Guds människoblivande, för tron på Jesu uppståndelse, för det som också apostlarna trodde; att han skall komma åter i härlighet, lider kristna runt om i världen. Och vad vore det värt att lida för om det inte också var sant; ända in i köttet sant.

Och i Evangeliet idag hör vi ett av de Jesu ord som, för många och märkligt nog, upplevs som kontroversiellt och därför kommit att relativiseras. Han säger: "Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” För detta hoppfulla förföljs vi kristna.

Han sa inte en väg, allas egna sanning och mitt liv. Han, som är född före all tid och har skapat oss, vet vad han talar om. I sig, i sanningen, vill han rädda oss från splittring och desintegration; tillbaka till livet. Och vet att vi behöver just det idag.

Så står Han då där, Sanningen, och säger hör till mig. Men likt de första lärjungarna har också vi svårt att begripa. Som de första människorna säger vi, besmittade med samma ohörsamhet och hybris: ’Kan själv!’

Kristna förföljs, inte på grund av att vi är emot, utan för att vi bejakar livet. Kristna förföljs runt om i världen. Men inte här. Här blir man förförd och viker därför undan när det kommer till förföljelse. Både inför risken att själva förföljas och för att erkänna att det sker. Inte på våra breddgrader, längre. Här betonas i stället allas vägar, den egna sanningen och sålunda ett liv utan hopp. Vi behöver därför påminna oss om att vår Herre talade om både förförelse och förföljelse: att vi riskerar det förra och kan förvänta det senare. Och att vara förförd är långt värre än att vara förföljd, sett i evighetens perspektiv.

Kristus Jesus är vägen, sanningen och livet. Det är så vi tror. För detta förföljs kristna. Och bort från denna tro riskerar vi att förledas; förföras. För att denna tro – den vi bekänner gemensamt – får konsekvenser som leder till att somliga förföljs och andra väljer att förföras.

Den helige Johannes skriver i sitt brev en nyckelmening i fråga om konsekvenser. Han skriver att ”var och en som har det hoppet till honom renar sig, liksom han är ren.” Det är här inte fråga om renande bad förstått i det gamla förbundet, utan om att rena sig från osanning och villfarelser; rena sig från sådant som förför och leder bort från livet. Det handlar om att hålla dopets vita dräkt ren och därmed hålla sig på vägen till sanningen för att vara där Han är - hos Fadern.

”Låt inte era hjärtan oroas. Tro på Gud och tro på mig.”
”Så ska jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att ni ska vara där jag är.”

***

Texten ovan utgör predikan i Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona, S:t Nikolaus, Fjärde söndagen i Påsktiden. Den finns att ladda ner med referenser på missionens hemsida.
Länk: www.stnikolaus.se/resurser

Har du sett det nya mediaarkivet? www.stnikolaus.se/resurser/media





  • Comments(0)//blogg.stnikolaus.se/#post173

Herren är nära de förtvivlade; han hjälper de modlösa*

April 2016Posted by Franciskus Urban Fri, April 15, 2016 19:59:13


Tidningen Världen idag skriver, fredagen den 15 april, om att ”Många präster i Norska kyrkan är oroliga och rådvilla efter kyrkomötets beslut i veckan att man ska öppna upp för samkönade vigslar.” En präst som intervjuas frågar sig i artikeln, ”Vad ska jag göra nu? Man kan få intrycket av att kyrkomötets beslut bara är en formalitet, men sanningen är att vi har ändrat äktenskapsläran, och det är en stor sak.” Man rapporterar vidare hur tidningen Norska Dagen ringt runt till flera konservativa präster men att flera avböjt att uttala sig. ”En av dem var orolig att det inte längre fanns någon plats för den klassiska tron, eftersom man till varje pris vill hålla ihop kyrkan.”

I sociala medier har man, sedan beslutet togs, kunnat läsa om präster som i konsekvensens namn lämnar sina ämbeten, något som artikeln också berör. Och det som här sker lämnar många människor i en besvärlig situation.

I Sverige gick vi före. Vi har sett detta ske och vi vet att föresatsen: att denna så kallade öppenhet sägs leda till att fler nås och tilltalas av Evangeliet, att fler kommer till tro, är en villfarelse. Statistiken är entydig. Facit är glasklart: Att ändra i kyrkans lära leder bort från grunden. Det förleder människor bort från frälsningen och det skapar likgiltighet.

Och just detta perspektiv: den enkla människan och hennes frälsning är ofta och tyvärr något som glöms bort. Det är alltid tal om biskoparnas så kallade nyvunna insikter och förståelse och om prästernas vilsenhet. Men vad med de många troende? Vad med alla dem som faktiskt har litat på att det som lärts i alla tider också är rätt?

Det är just nu många som funderar över vad som bör göras. Många präster och en ännu större andel lekfolk är djupt brydda. Spörsmålen är svåra och de går på djupet. Själavårdare, både i Norge och i Sverige, som i detta nu borde vara fullt sysselsatta med att vägleda har kanske fullt upp att själva hantera alla frågor. Vad gör vi nu?

En och annan har genom åren valt att gå över vattnet till andra sammanhang. Många har sökt svaren på ännu längre håll; i andra kulturer. Men tack och lov kom möjligheten till oss; möjligheten att leva och växa i Kristus; han som är vägen, sanningen och livet, utan att behöva korsa en enda riksgräns. Möjligheten kom via Norge (!) i form av Nordisk-katolska kyrkan som står i den odelade kyrkans tro och lära. Svaren finns ofta närmre än man anar.

(2016-04-15)

Fr. Franciskus Urban
präst i Nordisk-katolska kyrkan
biskopsvikarie för Sverige


*) Jfr. Ps 34:19


Länk till Nordisk-katolska kyrkans skandinaviska hemsida:
www.nordiskkatolsk.no







  • Comments(0)//blogg.stnikolaus.se/#post172

Den gode Herden

April 2016Posted by Franciskus Urban Sun, April 10, 2016 23:06:05


Man kan, med fog, säga att det i människan är nedlagt driften att sträva; att vilja mer och vidare. I detta finns, naturligt, ett moment av följande. Hon följer i sin strävan ett mönster och följer också sådant – eller sådana – som kan leda henne att nå längre. Detta har givits oss: viljan och att sträcka sig mot det som är högre.

Detta är inget konstigt. Vi har, i Guds alla heliga, förebilder. Vi ser dagligen exempel och vi är i oss själva exempel på att vilja vidare; växa, utvecklas och mogna. Tyvärr och allt för ofta är detta växande kopplat till det jordiska; till pengar, makt och inflytande. Exempel på detta saknas inte heller då självhävdelse, girighet och roffarmentalitet tycks vara de ledstjärnor som styr och – förr eller senare – avslöjas.

Den centrala frågan blir vem vi låter oss influeras av; vem vi väljer att följa.

Temat denna söndag, den tredje söndagen i påsktiden, är Den gode Herden. Tre ord: Den som pekar ut en [singularis] specifik, som är god och som står i ett särskilt förhållande till andra i egenskap av att vara herde.

Observera att det här inte är tal om en i allmänhet god ledare. Inte heller om flera ledare, som kan vara goda, eller ha andra kvaliteter. Det är fråga om en enda; en som är god; en som är herde.

Uttrycket ”den gode herden” implicerar samtidigt att det finns, eller kan finnas, andra som vi har möjlighet att följa. Också andra som är annat än goda. Och just ordet ”följer” är här av största intresse. I herde-skapet finns en inneboende reciprocitet; en ömsesidighet. En herde förutsätter att det finns något att vara herde för; en flock. Och en flock behöver en herde; någon som ser efter och månar om, leder, räddar och går i täten. Någon som samlar och inte räds att stå upp för och skydda när splittraren lockar. Herden förutsätter följare och följare förutsätter en herde.

Människan är följare. Alla följer någon. Många tror dock att de inte följer utan leder sig själva – precis så som den modernistiska människan lär sig att det måste vara att vara en person. Också det är ett följarskap men under ett ledarskap som är bedrägligt. Den ledaren vill ju inte träda fram själv utan låter följaren tro att han inte finns. Den ledaren har också ett namn…

Att vara en följare innebär att jag accepterar en tillhörighet; att jag väljer att höra till och att lyssna [till den jag väljer att följa]. Att låta sig ledas handlar om tillit. Det handlar om ett val. Jag kan välja antingen att betala för att få tillhöra; att leja en ledare, eller att acceptera den av Gud givna gode Herden. Och det med den vetskapen att den lejde herden; den jag betalar att följa inte kommer att stå kvar där i täten den dagen vargen kommer. Men den gode Herden är där alltid. Oavsett om jag ”betalar” eller inte. För han ger sitt liv för sin hjord.

Och han gav sitt liv för sin växande hjord i alla tider. Det vet vi nu i påsktid. Han dog inte bara för de tolv närmsta eller för den samtida vidare kretsen. Han vänder sig, i dagens evangelietext, till de närmsta och säger: ”Jag har också andra får som inte hör till den här fållan. Också dem måste jag leda, och de kommer att lyssna till min röst. Så ska det bli en hjord och en herde.”

Hans död och uppståndelse sprängde inte bara riksgränser utan också tidens barriärer: Han dog också för oss i vår tid.

Han gick omkring i alla städerna och byarna; han undervisade och förkunnade; han botade sjukdomar och krämpor och när han såg folkskarorna förbarmade han sig över dem, för de var härjade och hjälplösa får utan herde. Och just nu funderar du på att nästa mening jag yppar är att detta är giltigt även för oss i vår tid. Helt rätt: Också idag är vi drabbade av sjukdomar och krämpor. Också idag förkunnar vi Evangeliet. Också idag förbarmar han sig över oss och är den gode Herden.

Också vi kommer att lyssna till hans röst. Lyssna till: höra till.

Han sade till de första lärjungarna: ”Kom och följ mig, så ska jag göra er till människofiskare.” Och de lämnade genast sina nät där på stranden och följde honom. Till dem han idag kallar till att bli människofiskare säger han likadant: Kom och följ mig! Och till alla, oavsett sida riksgränsen, säger han: Lyssna på mig, betala inte dyra pengar för att leja ledare. Acceptera att du hör till mig. Tro och du skall också bryta tidens barriärer och ha evigt liv.

***

Texten ovan utgör den predikan som gavs i Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona, S:t Nikolaus, Tredje söndagen i Påsktiden. Texten finns också att ladda ner med hänvisningar från missionens hemsida: www.stnikolaus.se/resurser/predikningar.html


  • Comments(0)//blogg.stnikolaus.se/#post171

Påskens vittnen

April 2016Posted by Franciskus Urban Mon, April 04, 2016 12:32:02

Bilden: Interiör från S:t Nikolaus (Emanuelskyrkan)


När människor efter Annandagen stoppar ner påskens attribut i lådor och askar, och stuvar in dem på hyllor i förråd och garderober, som om påsken är över, så blir det en bild av vilket förhållande vi har till det stora som har skett. Det är festligt att fira och, kanske, minnas. Men vad säger det om vår tillit? Litar vi på det som firades? På det som skedde?

Och strax efter att garderobsdörren stängs om det nedpackade ljuset, börjar magen knorra. Hungern gör sig påmind. Sökandet efter föda och näring inleds på nytt. Tomheten måste fyllas. Vad finns att tillgå? Gammal välbekant skåpmat: snabb tillfredsställelse; socker för själen. Sådan fyllnad som för stunden känns bra.

Vi hör idag, på Andra söndagen i Påsktiden; Påskens oktav; den åttonde dagen, i Evangeliet hur Jesus säger till lärjungarna ”’Mina barn, har ni inget att äta?’ De svarade: ’Nej.’ Han sade: ’Kasta ut nätet på höger sida om båten, så ska ni få.’ De kastade ut nätet, och nu orkade de inte dra upp det för all fisken.”

Det är vid Tiberiassjön som Jesus nu visar sig efter att han uppstått. Lärjungarna är hungriga, osäkra och kanske villrådiga. De vet inte riktigt vad de skall tro, eller på vem? Det är en situation vi själva kan känna igen oss i. Och detta uppmärksammas idag på den dag som också kallas Thomassöndagen. Thomas var ju den som sades tvivla, men som sedan också han vågade släppa sitt tvivel utbrast i de ord som är en nyckel i förståelsen av Jesu person: ”Min Herre och min Gud!”

Men hur kan vi idag förstå vad det är den uppståndne egentligen säger där på stranden?

Jesus säger: ”Mina barn, är ni hungriga? Känner ni er tomma? Får ni ingen näring?” Vi som hör frågan svarar: ”Nej, vi söker och letar, men inget mättar”. ”Litar ni på mig?”, frågar Jesus. ”Gör då som jag säger: vänd er om och sök på den rätta sidan”. Och se, de fick tillgång till så mycket näring att de inte behövde hungra.

Nej, påsken är inte slut. Det är genom påskens händelser vi lever som Kristna och är satta att vittna. Varför stuvas då glädjen in i förråd nu? Varför göms den uppståndne i garderober? Är Han bara rekvisita? Blev det för arbetsamt att leva korsets konsekvenser? Blir det allt för mycket rabalder när vi vittnar?

Redan profeten sade: ”Ni är mina vittnen, säger Herren, och min tjänare, som jag har utvalt, för att ni skall känna mig och tro mig och förstå att jag är den som har förutsagt detta. Före mig blev ingen Gud formad, efter mig skall ingen komma. Jag, jag är Herren, förutom mig finns ingen frälsare.”

Den smorde, Jesus Kristus, som är den profeten talar om, säger: Lita på mig, sök inte där ingen mat finns. Det är jag som är livets bröd.

Påsken är inte slut och den helige aposteln Paulus påminner oss ”om evangeliet som jag predikade för er, som ni tog emot och som ni står fasta i. Genom evangeliet blir ni frälsta, om ni håller fast vid ordet som jag förkunnade. Annars var det ingen mening med att ni kom till tro.” Och nu är det vi som skall ta vid och vittna.

Men hur skall vi hantera vårt eget tvivel? Vi som inte har det fysiska att sätta våra egna fingrar på; vi som lever i en tid då det enda som går att erövra är sådant man kan lägga händerna på. Då först blir det sant; då först kan det bli mitt.

Hur kan tron på uppståndelsen – som ju är det ultimata ”beviset” för Guds existens; den Gud vi så effektivt lär oss at tvivla på – bli min då det inte finns något att vidröra? Men är det verkligen så att det inte finns någon ”fysisk realitet” som faktiskt kan hjälpa oss i våra steg i tro?

Hur är det med söndagens liturgi? Är det inte så att varje söndag är en påskdag som vi faktiskt firar? Är det inte så att vi med hela vår kropp aktivt deltar? Är det inte så att vi, som en fysisk realitet, får ta del av Kristi kropp och blod i eukaristin? Är det inte så att våra ikoner är fysiska objekt som öppnar upp till det himmelska? Är det inte på riktigt då vi tänder våra ljus eller bränner vår rökelse?

Vi håller i våra hjärtan En som vi inte har sett i köttet men vars Ord vi är inkluderade i. Men bara om vi följer upp vår tro i praktik. Den troende gör det hon tror; tror så som hon ber. Men till dem som bara bekänner med läpparna har Paulus en sak att säga, nämligen att de påstår sig känna Gud men förnekar honom i sina handlingar. ”Tron utan gärningar är död” Men den kan också kväva av felaktiga gärningar.

Genom vår gärning; i vårt deltagande i Kristus, blir tron levande. Tron, som förvisso är något annat än sådant som går att lägga händerna på och som med logik och experiment går att bevisa, blir fysisk genom att vi vågar lita till att det som har skett är sant. Handlandet hjälper oss; det blir som en språngbräda in i tron, liksom söndagens liturgi tar oss ett steg in i den åttonde dagen.

Då blir Kristus mer än rekvisita som göms i en garderob.
Låt oss komma ut och vittna om Jesus Kristus, den uppståndne.

***

Texten ovan, predikan på Andra söndagen i Påsktiden, finns att ladda ner som PDF från missionens hemsida. Samma predikan finns även som ljudfil (MP3).
www.stnikolaus.se/resurser

  • Comments(0)//blogg.stnikolaus.se/#post170

Svälj stoltheten och vänd om!

April 2016Posted by Franciskus Urban Sat, April 02, 2016 18:34:24
Går denna debatt att vinna? Kanske inte på kort sikt, men förhoppningsvis sparas någon själ från att falla för frestelsen att hålla med dem som skriker högst. Kan då dessa rader vara till gagn?

Varför skrivs inte följande text för dagstidningen Sydöstrans debattsida, som ju är arenan för debatten? Är det av feghet? Alls icke, utan helt enkelt för att ämnet behöver utrymme, fullständiga meningar och hela resonemang. Det är nämligen själaviktigt och frågan går långt djupare än partipolitik och känslostyrda slagord.

Vad handlar det om? Jo, saken gäller de årliga och allt vanligare s.k. ”Pride-paraderna”. En insändarskribent kallade dem ”jippon” och menade att de skapar mer problem än vad de löser och helt enkelt borde läggas ner. Svaret blev ett skoningslöst och rasande ”du är trångsynt och begriper inte bättre!”

Om du, liksom många andra, någon gång har funderat över vem det är som luras; vilka agendor som ligger bakom argument och högljudda slagord, så hoppas jag att du tar dig tid att läsa. För detta hade du, med största sannolikhet, aldrig fått se i tryck på någon insändarsida.

Vari ligger det problematiska med ”Pride”?
Problemet, bortsett från det uppenbara: motviljan att fira högmodet, ligger inte i att en massa människor samlas och är glada. Inte heller i att de rör sig samlat i gatubilden under ledning av en generalfigur. Att det viftas med flaggor och bärs glada färger uniformt är inte heller märkligt: människor behöver samlas och känna samhörighet. Det vi måste problematisera är att denna rörelse säger sig vilja tala för alla som tror på kärlek och lika värde. Och vem är inte för kärlek och allas lika värde?

Problemen uppstår så fort någon uttrycker att man inte ställer upp bakom ”Pride-rörelsen”. För då är man per definition en motståndare; då är man trångsynt, sjukligt rädd och en bakåtsträvare. Men – och hör nu! Alla står inte bakom ”Pride-rörelsen” beroende, exempelvis, på skillnader i synen på moralfrågor och samlevnadsformer. Det finns många som ännu i denna dag omfattas av en traditionell syn på den skapelsens ordning som är given och ännu levande; den ordning som lärs av Kyrkan.

Vad som möjligen kan förvåna idag är att denna traditionella syn varken står i strid med kärleksbud eller alla skapta människors lika värde. Den senmodernistiska ”Pride-rörelsen” har som ett av sina slagord: ”rätten att älska vem man vill”. Den kristna tron tar, sedan två tusen år, saken ett steg längre: Vi lärs att vi skall älska medmänniskan [alltså alla] så som oss själva. Vi slipper därmed välja och – i konsekvensens namn – välja bort sådana vi inte behagar älska.

Den debatt som nu förts i lokalpressen sammanfaller i tid med att Postnord lanserar ett nytt frimärke med ”prideflaggan” som motiv. Och i brevlådan föll Svenska kyrkans program för de kommande månaderna ned, i vilket det särskilt bjuds in till ”pridegospel”, ”prideparad” och ”regnbågsmässa”. Snart stundar dessutom den säsong då hela tågsett kläs om i regnbågens färger. Ingen går fri och det är bara att, om än motvilligt, gratulera ”Pride-rörelsen” till sina enorma framgångar i att få ut och in sitt budskap. Vem, som är vid sunda vätskor, är inte för kärlek och allas lika värde…

Några ord i sammanhanget om majoritetskyrkan i Sverige
Att det största samfundet i Sverige dragits med, inte bara i tåget, men också i hela cirkusen, är av särskilt intresse och belyser inte minst hur organisatörerna bakom ”Pride” arbetar. Att få med sig majoritetskyrkan måste ha inneburit en arbetsseger och liknar Socialdemokraternas resonemang då separationen mellan kyrka och stat först diskuterades på 1900-talet: Kyrkan utgör en färdig struktur, en maktbas, och vi når därigenom legitimitet och en massa människor.

Att majoritetskyrkan bokstavligen låtit rulla ut regnbågsmattan i altargången för ”Pride-rörelsen” att ta den som gisslan är djupt tragiskt. Jag vet att jag, genom att säga detta, riskerar att bli belagd med att fara med lögn och förtal; vara fobisk motståndare till öppenhet och inte hänga med i tiden, men vad handlar det annars om? Hur kan ett samfund, som menar sig stå i en två tusen år lång tradition; vila på apostolisk grund, välja att låta yttre krafter ta över och forma tolkning och förkunnelse? Antingen var man aningslös, hade otur eller dribblades bort av skickliga lobbyister. Hur som helst har det nu gått så långt att det är svårt att vända om. Ty här ligger mycket känslor och prestige investerat. Flaggan verkar vara struken.

Att detta har tillåtits ske är jämförligt med om någon extern part skulle behöva certifiera kyrkans personal i frågor som kärlek, lika värde och jämlikhet, som om Evangeliet inte är norm nog. Det hade varit lika logiskt som att låta sekulära beslutande organ ha inflytande över saker som ämbete, geografisk utbredning och uppbörd av kyrkoavgifter. Helt barockt, hade vi säkert tyckt.

Jag kan tänka mig att en och annan person med traditionella värderingar och som kanske är medlem i majoritetskyrkan tycker hela saken är märklig, ja jobbig; som inte kan och vill ställa upp på detta högmodets jippo, men som inte vågar säga något. För då är man ju, som bekant, en trångsynt motståndare till kärlek och allas lika värde.

Är det trångsynt att inte bara hålla med;
kärlekslöst att vilja se bortom ”Pride?”

Det är ”öppenhet” och ”allas lika värde och rätt” man i ”Priderörelsen” säger sig stå för. Utom när någon säger emot. Då är denne ”trångsynt” och representerar kärlekslösa och förlegade värderingar som kränker. ”Pride” säger sig vara emot normer men skapar samtidigt egna. Man försöker ta patent på begrepp som kärlek och godhet.

Nej, att ha traditionella värderingar och att försöka leva i samklang med skapelsens ordning, är definitivt inte att vara trångsynt. Men värdeförskjutningen har drivits så långt att det är tufft att göra det; att stå emot den pågående omskolningen.

Det kräver kraft och mod att stoppa ett tåg när det kommer farande mot en. Det tar tid att förändra. Men ”Pride-tåget” är i sig ett bevis för att det går att åstadkomma. Det handlar om att vinna kritisk massa och att få upp fart. Och det handlar om viljan att rädda sig själv tillsammans med alla älskvärda medmänniskor. För detta är en själafråga.

Fr. Franciskus Urban
präst i Nordisk-katolska kyrkan

franciskus.urban@nordisk-katolsk.se



Referenser
Länk till den första insändaren i Sydöstran:
http://www.sydostran.se/insandare/lagg-ner-pridefestivalerna/

Länk till ett av svaren:
http://www.sydostran.se/insandare/vissa-delar-av-kd-ar-trangsynt/


Ladda ner
Via ikonen nedan kan du ladda ner hela texten i PDF-format.
Texten är skyddad av upphovsrätten men får spridas vidare i befintligt skick.
Det är tillåtet att citera innehållet mot angivande av källa.
Dokumentet får inte läggas ut på annan plats eller publiceras utan godkännande av upphovsrättsinnehavaren.




  • Comments(0)//blogg.stnikolaus.se/#post169