Formande mission

Formande mission

Om församlingsbygge och mission i Sverige på 2000-talet

Följ oss på vägen från biskopligt uppdrag och två tomma händer, till bygget av en nordisk-katolsk församling i Karlskrona, på gränsen mellan öst och väst.
www.stnikolaus.se | Facebook

Hosianna! - Hjälp oss!

Mars 2016Posted by Franciskus Urban Mon, March 21, 2016 11:05:40


”Att tro på något jag inte kan se är en återvändsgränd. Jag tror inte att Gud finns. Inte med mindre än att han, som den allsmäktige och allgode han sägs vara, griper in och tar bort det onda; räddar oss och renar världen.” Detta är något vi alla, sannolikt, mött någon gång: ett till synes rationellt, logiskt och begåvat argument mot Guds existens. Och detta kan aktualiseras i dag, när också vi, sjunger Hosianna! – Hjälp oss; fräls oss!

När vi på Palmsöndagen går samma väg som Konungen, in till Jerusalem, med palmkvistar, sjungandes Hosianna! bryts den skapade, jordiska tidens barriärer ned. Det är nio månader till att den havande Jungfrun Maria, Gudaföderskan, bär Jesus in i världen. Och idag rider han själv in till det lidande och den död; till den, sin egen begravning, han då föddes till. Till den begravning nardusoljan hade sparats.

Men det är ingen återvändsgränd. Det är födslovåndor. Det är början på det nya. Precis som att när vi går in i Herrens hus inte är någon återvändsgränd, utan en väg in i evigheten och att en försmak av Himmelriket möter oss, så är Jesu intåg i lidandet inte slutet. Det är bara början. Barriären framför altaret är inte vägs ände. Korset och graven är inte slutet. Men där upphör tiden. Där sker allt i ett enda nu.

Vad är det vi firar om söndagarna? Vad är det vi firar idag på Palmsöndagen? Jo, det som, de facto, gör det s.k. teodicéproblemet till bara ett filosofiskt problem, nämligen det faktum att Gud Fader, genom sin Son Jesus Kristus, grep in i tid och rum för att ställa till rätta och, på Korset; genom död till uppståndelse, besegra mörker och ondska. Palmsöndagen är ett segerns föregripande intåg till evigheten. Och Fadern kände utgången.

Trots detta: Ett av den kristna lärans och trons mest seglivade motstånd finns i förbindelse med synen på Gud som allsmäktig och allgod; i teodicéproblemet: om nu Gud är allsmäktig och allgod, varför tillåter han då all den ondska vi ser fortgå? Varför griper han inte in och ställer till rätta? Vi kommer ihåg utsagan vi började i: - ”Den dagen Gud griper in och ställer allt till rätta, då kan jag tro på honom!”

Intressant hade varit att höra hur de som säger detta hade valt att svara om Gud, här och nu, grep in och lyfte bort allt ont och renade världen från all synd. Hade dessa valt att tro då?

Men Gud grep in! Evangeliet, den urkund som ger den bästa bilden av vår Herre Jesus Kristus, hans liv och verk, talar tydligt om vad som skedde och hur. Det är den bild profeterna gav, samma bild som apostlarna förmedlade och som Kyrkan alltjämt bär. Och idag har vi, med våra egna fötter, gått vägen in sjungandes Hosianna! – hjälp oss! O, Herre, milde Gud.

Folket, då, förstod inte. De hade profeterna, men förstod inte. Inte det Sakarja talade: ”När det gäller dig skall jag för ditt förbundsblods skull befria dina fångar från hålan där inget vatten finns. Vänd åter till ert fäste, ni fångar som har ett hopp. Ja, i dag förkunnar jag för er att jag skall ge er dubbelt igen.”

Och vidare, längre fram i samma text: ”Ja, Herren skall uppenbara sig över dem […] Herren Sebaot skall beskydda dem. […] Herren, deras Gud, skall frälsa dem på den dagen, ty de är hans hjord, hans folk. De är ädelstenar i en krona, strålande över hans land. Hur stor är inte hans godhet, hur stor är inte hans skönhet! Unga män skall blomstra av brödsäd och unga kvinnor av vin. Det är befrielsen genom förbundsblodet; det nya förbundet som, efter Gudomligt ingripande, skall slutas.

Gud sände sin Son till oss för att rädda och regera. Vi tog emot honom men, liksom lärjungarna, förstod inte hur stort det var. Folket, då, förstod inte. Många trodde han var en kung av jordiskt mått som kom för att befria Israel. Och människor idag sätter fortfarande sitt hopp till jordiska kungar och politiker och förstår fortfarande inte att Gud faktiskt grep in i tiden och ställde allt till rätta.

”Han som till det yttre var som en människa ödmjukade sig och blev lydig ända till döden - döden på korset.” Lydig, lytte; lyssnade; hörde (till). Han som i ödmjukhet hörde till Gud Fadern ända till döden.

Vad mer bevis behöver vi?!

Det intressanta med återvändsgränder, för dessa finns, är vad som där händer. I återvändsgränden kommer man inte längre. Inte utan att man vänder om. Återvändsgränden är den plats; den stund, då vi hör Sakarjas ord: ”Vänd åter till ert fäste”; då och där vi ser det som uppenbarats: att Kristus intåg, lidande, död och uppståndelse verkligen är ett i evighet giltigt, Gudomligt ingripande. Det är i den gränden vi vänder åter, där vi väljer att lyssna och höra till.

Tänk om belackarnas farhågor skulle slå in: ”Ser ni att ni inte kommer någon vart? Hela världen springer ju efter honom” med palmblad, ropandes Hosianna! Rädda oss! Ja, mig med! Hosianna!

***

Texten ovan gavs som predikan, Palmsöndagen, i Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona, S:t Nikolaus. Den finns också att ladda ner som PDF (med referenser) från missionens hemsida (http://stnikolaus.se/resurser/predikningar.html)

  • Comments(0)//blogg.stnikolaus.se/#post168

Den trolösa anpassligheten

Mars 2016Posted by Franciskus Urban Mon, March 21, 2016 09:22:48


Världen Idag publicerar idag en artikel av Nordisk-katolska kyrkans biskopsvikarie för Sverige om det försåtliga i att med lag fostra människor om vad som är rätt.


”Lagar är de medel vi har idag att påverka människors syn och attityder.” Detta sades av en professor emeriti i straffrätt, i televisionens morgonprogram (2016-02-22) med slutklämmen: ”i synnerhet som vi inte längre har Gud och Djävulen att skrämma med.” Detta borde, även hos dem som (ännu) inte vunnit en gudstro, väcka oro och mana till eftertanke.

Vad som diskuterades i morgonsoffan var bl.a. frågan om eutanasi (aktiv dödshjälp), en av flera moralfrågor som, inte minst efter Liberala ungdomsförbundets i Stockolm beslut om att legalisera incest och nekrofili, kommer att ha avgörande påverkan på vår civilisation. Det är frågor som speglar vilken syn samhället har på människan och hennes värdighet.

Konsekvensen av detta förhållningssätt; att vi nu skulle vara hänvisade till att stifta lagar för att människor skall hålla sig på rätt väg, tyder på idel uppgivenhet och moralisk upplösning. Men än värre signalerar det att staten genom lagstiftning ser sig bemyndigad att styra över hur människor skall tänka och förhålla sig till, som det brukar heta: de stora frågorna. Hennes uttalande stödjer också trenden att i Sverige står lag över rätt.

Så vad händer den dagen då en majoritet av riksdagens ledamöter är för aktiv dödshjälp? eller att syskon (efter samtycke, N.B.) skall få ha sex med varandra? Eller att s.k. ”antalsneutrala äktenskap” (månggifte) skall vara lagligt? Svaret måste bli att nya lagar stiftas vilka per den nya definitionen gör saken rätt. Till detta har folket bara att anpassa sig och, med hot om straff, också lära sig tycka är korrekt.

Men inget annat var väl att vänta i en nation där staten ser sig hotad av Gud och helst vill göra sig av med den kristna tron och läran, alternativt att all religionsutövning skall ske under samma tak och myndighet, i ordnade former.

Helt klart är, att då Gud kastas ut lämnas allt öppet för Djävulen.

Länk till artikeln:
www.varldenidag.se/debatt/den-trolosa-anpassligheten/Bbbpcg!NSzIwnDQxvrPK99DzDWfsw/



  • Comments(0)//blogg.stnikolaus.se/#post167

Passionssöndagen. Inget annat!

Mars 2016Posted by Franciskus Urban Sun, March 13, 2016 23:56:45


Vi skriver söndag den 13 mars och det har i dag, i Kyrkan, firats Passionssöndagen. Här publiceras predikan från St. Nikolaus mission i Karlskrona.


Älskade vänner. Vi är, eftersom vi är människor, indragna i ett skeende långt större än oss själva. Inte minst dagens läsningar vittnar om detta; om övergången från det gamla till det nya och om nödvändigheten för var och en av oss att vara del i förändringen; att leva aktivt i dopet och – dag för dag – förnyas; förvandlas till gudslikhet. Och som ni vet brukar jag länka ihop; väva samman söndagarna för att försöka göra detta synligt. Efter förra söndagen – Midfastosöndagen – fick jag till mig att predikan då var sträng och uppfordrande. Inte i negativ bemärkelse (tror jag), men det väckte ändå funderingar kring vad vi som kristna förmedlar och hur vi gör det.

I dag på Passionssöndagen; det sanna offerlammets söndag, kan man fundera ytterligare över detta: Vad innebär passion; för vad? Vem vill vara ett offer? Vad är egentligen ”grejen” med kristendomen; med att vara kristen? Detta är inte alltid lätt att förmedla och människor gör sig olika bilder av vad det innebär. Inte sällan hänvisas till känslans domäner; att det att vara kristen; att tro på Jesus Kristus bara går att känna: Det är något som känns rätt och sådant man bara vet (baserat på känsla).

Kanske går det hem, att i den känslodrivna kultur vi befinner oss, hänvisa till att det känns rätt. Men blir det rätt då? Är det allt? Finns det inget mer och handgripligt att ta fasta på, när man som kristen vill förstå och förmedla sin tro? Hade de första kristna samma känsla? Var det en känsla som apostlarna och sedan kyrkans fäder, mödrar, biskopar och bekännare förde vidare i världen? Var det en känsla som drev livs levande människor att vittna; bli martyrer?

Ta, som exempel, de fyrtio martyrerna i Sebaste som Kyrkan firade härom dagen. De var romerska soldater som år 320 drevs ut nakna på en frusen sjö för att de öppet bekände Kristus. Och nog kände de allt: det var så kallt på isen att de så småningom frös ihjäl, hårt bevakade av vakter. Men var det känslan som fick dem att hellre dö än avsäga sig tron? Intressant i sammanhanget är att en av de fyrtio kände så mycket att han gav upp och avsvor sig sin tro till förmån för de varma bad som hade ställts upp som lockbete på stranden. Men då avfällingen kände värmen från det behagliga badet spridas i den egna kroppen, såg en av vakterna ett övernaturligt sken sänka sig över de trettionio på isen och han blev så berörd att han tog av sig kläderna, bekände Kristus och anslöt sig till de kristna där ute. De fyrtio var på nytt fulltaliga. Men var det en känsla som övertygade vakten att bli kristen och utsätta sig för kyla och lidande?

Nej, det var Helig Ande, en insikt om Sanningen och det var passion; ett ord som ursprungligen har med det kristna att göra, men som i modern tid har bastardiserats och kommit att handla om vurmande för vad som. Passion betyder lidande kärlek och syftar ursprungligen på Jesu eget lidande. Varken Helige Ande, sanning eller passion springer ur känsla, utan grundas i konkret verklighet.

Så, mera av detta; mer av det påtagliga och gripbara. Låt oss fundera över följande:

Hur skulle du reagera om någon älskade dig så mycket att denne, inte bara sade sig vara beredd att gå i döden för dig, utan också gjorde det?

Tänk dig att du står framför den personen.

Kroppen ligger där, i detta nu. Död.

Han gjorde det!

Så innerligt var du älskad och så konkret uttrycktes den kärleken till dig.

Vad hade du sagt? Hade ett allmänt uttalat och slätstruket tack varit tillräckligt?

Det funnes väl bara en sak som hade varit större att bära: att stå framför samme person – i livet – och veta att om en kort tid kommer han att ligga där; sargad, hånad, slagen. Död. I kärlek till dig och för din möjlighet till liv.

Men så var det. För ”så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv.” Johannes 3:16. Läs det ofta och igen. Sakta. Och minns att det är vad som konkret skedde. Till syndernas förlåtelse. För vår skull.

Vi kan, för att om möjligt försöka förstå, läsa om Abraham och hur han sattes på prov då Gud sade: ”’Tag din son Isak, din ende son, som du älskar, och gå till Moria land och offra honom där som brännoffer på ett berg som jag skall visa dig.’ Abraham tog med sig två av sina tjänare och sin son Isak, högg ved till brännoffer och gav sig i väg. Efter ett par dagars vandring fick han se platsen som Gud valt ut och sade då till sina tjänare: ’Stanna här med åsnan. Jag och pojken går dit bort för att tillbe, och sedan kommer vi tillbaka till er.’ Abraham tog veden till brännoffret och lade den på sin son Isak, men själv tog han elden och kniven, och de gick båda tillsammans. Isak sade till sin far Abraham: ’Far! Vi har eld och ved, men var är lammet till brännoffret?’ Abraham svarade: ’Gud kommer att utse åt sig lammet till brännoffret, min son.’”

Vi känner fortsättningen: Abraham lägger Isak på det altare han bygger på platsen. Men då han höjer kniven ropar Guds ängel åt Abraham att inte fortsätta; att det nu är känt att han är beredd att offra sin egen son för relationen med Gud. Det viktiga här är två ting: att det som Abraham var beredd till inte räckte utan att ett större offer var nödvändigt för att rädda människor, samt: att Abraham, redan då, pekar på det sanna offerlammet som Gud kommer att utse åt sig, nämligen sin egen Son, Jesus Kristus, som genom lidandet (passionen!), och Påskens mysterium, tog mänskligheten ut ur den eviga döden; ut ur det gamla förbundet och slöt det nya.

”Så mycket bättre är det förbund för vilket Jesus är garant [skriver den helige aposteln Paulus]. Jesus lever för evigt, och därför har han ett prästämbete som är evigt. Därför kan han också helt och fullt frälsa dem som kommer till Gud genom honom, eftersom han alltid lever för att be för dem. Det var en sådan överstepräst vi behövde, en som är helig, oskyldig, obefläckad, skild från syndare och upphöjd över himlarna.” Det sanna offerlammet som gjorde det ”en gång för alla när han offrade sig själv.”

Och det är nu, när vi har mer än enbart känslan, som vi kan ställa frågan varför Gud offrade Sonen för vår skull? Och då är vi tillbaka till förra söndagen och Guds plan med oss; frälsningsplanen. Det handlar alltså inte om stränghet för dess egen skull. Inte heller om att Gud kände för det, utan om kärlek till skapelsen och människan.

Älskade! Det känslobaserade är försåtligt. Det gör att bara det som känns rätt, blir rätt. Då tror vi att vi måste känna saker för att det skall vara äkta; göra saker som är rätt för att det känns bra. För att inte tala om sådant som uppfattas som strängt: känns det någonsin bra? På så vis kan allt rättfärdigas så länge det känns rätt, men också förhandlas bort för att det känns fel.

Men tro mig: När vi tar fasta på det konkreta; på sanningen; att Kristus Jesus dog för oss – för dig och för mig, så kommer det, när jag förstår varför, att också kännas. För sanning känns. Tacksamhet känns. Att vittna känns. Att bära sitt kors känns. Att bekänna, känns. Och att älska tillbaka, känns.

Men vi kan inte börja i en känsla. Som Kristen tar jag utgångspunkt i vad som hänt och alltjämt sker. Därefter kommer känslan. Att älska tillbaka, känns helt enkelt rätt. Och det är, strängt taget, vad det innebär att vara kristen: att vara älskad och, i tacksamhet, älska tillbaka; passionerat.

***

Predikan från Passionssöndagen finns nedladdningsbar från missionens hemsida i såväl textformat (PDF) som ljudfil (PM3). Textfilen har dessutom referenser till söndagens texter. Länk: http://stnikolaus.se/resurser/predikningar.html





  • Comments(0)//blogg.stnikolaus.se/#post166

Jakten på Röd Helgdag. Sveriges jobbigaste blogg?

Mars 2016Posted by Franciskus Urban Sun, March 06, 2016 18:26:59


I april har bloggen 'Formande Mission' jubileum. I tre år har bygget av en nordisk-katolsk församling skildrats och emellanåt har säkert såväl morgonkaffe som kvällens te satts i halsen; fått en och annan att bli varse de konsekvenser som Kristen tro har och för med sig. Jo, att följa Kristus Jesus får konsekvenser! Se, exempelvis, Midfastosöndagens predikan i jakten på Röd Helgdag. Men visst var temat Livets bröd?

När vi, som förra söndagen, ägnar samtalet åt ondskan och kampen mot den; mot splittraren, fördärvaren; mot Antikrist, är det svårt att inte hålla med. Hålla med om att ondska är dåligt. Det är heller inte svårt att nicka instämmande till att även jag själv är föremål för den ondes list. Men sedan brister det.

Det brister då man, som vi avslutningsvis gjorde förra söndagen, frågar sig själv vari svårigheten ligger; varför jag väljer annat i mitt liv än det som hjälper min tro och min väg till att få dela segerns och evighetens krans: varför jag prioriterar min egen vilja framför Guds? Så hör vi, i dagens evangelietext, Jesus själv säga: ”Jag har inte kommit ner från himlen för att göra min egen vilja, utan hans vilja som har sänt mig.” – Jag har kommit för att göra min Faders vilja, säger han som är det vi också kan bli: Fullt ut människa och lik Gud. Bara vi väljer att lyssna och höra till.

Vad är då Guds vilja? Ja, den gjordes klar redan i begynnelsen då Gud skapade människan till sin avbild för att människan också skulle bli lik Gud. Detta var – och är – Guds vilja och plan: Att människan skall leva i evig, helig gemenskap. Gud gav så människan resten av skapelsen; att bruka och förvalta. Gud sade: Här, var så goda! Detta är också ert. Det är för ert bästa. Men Gud hade ett förbehåll. Han sade: Lämna åt mig att döma i vad som är gott och ont; rätt och fel.

Men människan trotsade Guds förbud och lyssnade hellre till ormen som verkade erbjuda samma sak som Gud: Att bli som Gud, men fortare och – framför allt – på sina egna villkor; på egen hand och av egen kraft. Vad ormen erbjöd innefattade inte Gud och upplevdes därför som mycket friare; som att människan inte behövde lyssna till någon annan än sig själv.

Men lika sinister som ormens plan var, lika förödande blev konsekvenserna. Människan kastades ut från paradiset. Genom att människan valde att ställa sig utanför Guds vilja, bröt hon den ursprungliga planen. Fällan slog igen: Människan hade fått tillgång till det hon inte var mogen; trodde hon hade gjort sig fri och blivit Gud. Men människan hade bara bytt herre och var nu slav under ormen. Hon tillhörde tomheten och ett ickevara; motsatsen till livet.

Gud slöt sedan ett förbund med Mose; han som ledde sitt folk ut ur slaveri och fångenskap i Egypten. Gud gav då sitt folk lagen; de tio buden som, i likhet med förbudet för de första människorna i paradiset, anger vad som är rätt och fel att göra. Ni kommer ihåg: Gud ger människan möjligheter och allt gott men förbehåller sig rätten att döma i vad som är rätt och fel; ont och gott.

De tre första av de tio budorden reglerar människans förhållande till Gud. Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig, säger han. Böj ditt öra till mig; lyssna till mitt Ord – inte till ormen eller någon annan. Nästa bud är att inte missbruka Herrens, din Guds, namn, ty [säger han:] Herren kommer inte att lämna den ostraffad som missbrukar hans namn. Och så det tredje, som vi skall ägna uppmärksamhet idag: Tänk på vilodagen så att du håller den helig.

Gud sade till människan, om vilodagen: Här! Varsågoda. Den är för ert bästa.

Frågan är hur vi förvaltar den? I dag i synnerhet är frågan brännande eftersom så många säger sig sakna tid för återhämtning, rum för reflektion och tystnad; att bryta med vardagens yttre press. Är söndagen helig för mig? Ägnar jag den åt det den var ämnad: att jag, redan i skapelsen, skänktes tid för att odla min relation till Gud; att tacka och prisa?

Har ni tänkt på att söndagen till och med – ännu så länge och tack Gud – är rödmarkerad i de almanackor som säljs inför varje nytt år. De röda dagarna är på förhand utmärkta och annorlunda än veckans övriga. De röda dagarna är helgdagar; heliga dagar.

Men vad gör människor på söndagar? Med tanke på alla öppna affärer och shoppingcentra är det inte svårt att gissa att de gör samma sak som årets övriga heliga dagar: Konsumerar. Varför gör de på det viset? För att de, åter igen, väljer att göra annat än sådant som främjar dem. De kan, alltså måste det vara rätt. För det sade ormen, som är den som då helgas.

Det är hög tid att kristna affärsidkare slår igen sina butiker på söndagar. Det är likaså dags för alla kristna att inte ge näringsidkarna anledning att ha öppet då. Inte i första hand för att trotsa ormen, vilket blir en följd, men för att lyssna [lyda; höra till] till Gud.

Men, så säger vissa, att den sjunde dagen insattes för människans skull, vilket tolkas så att inga bud gäller den dagen. Och det är rätt: ”Sabbaten skapades för människan och inte människan för sabbaten. Men vi måste läsa också fortsättningen, att ”Människosonen [är] Herre också över sabbaten.”

Så mot bakgrund av detta läser vi Jesu ord i söndagens evangelietext: ”Jag är livets bröd. Den som kommer till mig ska aldrig hungra, och den som tror på mig ska aldrig någonsin törsta.”

Och han blir ännu skarpare då Judarna börjar ifrågasätta honom: "Jag säger er sanningen: Om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod har ni inte liv i er. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag ska låta honom uppstå på den yttersta dagen. Mitt kött är verklig mat och mitt blod är verklig dryck. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom. Liksom den levande Fadern har sänt mig och jag lever genom Fadern, ska också den som äter mig leva genom mig. Detta är brödet som har kommit ner från himlen, inte som det bröd fäderna åt och sedan dog. Den som äter det här brödet ska leva i evighet."

Detta pekar på altarets allra heligaste sakrament. Detta är Herrens heliga måltid som varje Kristen, genom dopet, ges tillgång till i söndagens liturgi. Men frågan dröjer sig kvar: Varför väljer jag som människa och kristen att ägna den tid jag skänks åt annat, när Gud säger här, varsågoda; tag och ät! Detta är för er frälsning; detta är odödlighetens läkemedel. Och detta är Guds vilja.

***
Texten ovan utgör Fr. Franciskus Urbans predikan, Midfastosöndagen i St. Nikolaus. Den finns att läsa (med hänvisningar) och lyssna på via hemsidan:
http://stnikolaus.se/resurser/predikningar.html

  • Comments(0)//blogg.stnikolaus.se/#post165