Formande mission

Formande mission

Om församlingsbygge och mission i Sverige på 2000-talet

Följ oss på vägen från biskopligt uppdrag och två tomma händer, till bygget av en nordisk-katolsk församling i Karlskrona, på gränsen mellan öst och väst.
www.stnikolaus.se | Facebook

Kampen mot ondskan

Februari 2016Posted by Franciskus Urban Mon, February 29, 2016 12:22:30


Förra söndagen talade vi om den kämpande tron och hur den kampen börjar i mig själv. På samma sätt är det med kampen mot ondskan: den kan inte hänskjutas till någon avlägsen ort. Även den börjar här; i och hos oss själva.


"He who is busy with something, and continues it when the hour of prayer comes, is deceived by the demons. Those thieves aim at stealing from us one hour after the other." St John of the Ladder



Vi möter idag Jesus då han driver ut en ond ande; en ande som vill den unge pojke den har tagit sin boning i illa. Vi hör hur pojken drivs till vansinniga handlingar; till att skada sig själv, till och med göra slut på sitt liv. Men innan Jesus tar sig an detta onda hör vi honom, nästan irriterat, påpeka bristen i människors tro. Han ser ondskan och vad den gör med pojken men väljer just då att flytta fokus från att handla om något annat till att handla om dig och mig; till att handla om allas vår egen relation till Gud Fadern.

När vi idag ser och försöker ta in allt som händer; när vi i vår tid förstår och far illa av den utbredda trolösheten, så vet vi att även detta känner vår Herre. Han vet vad det vill säga att inte vara trodd. Ändå är det lätt att med sorg fråga sig varför människor är döva för evangeliet; för Sanningens röst.

Varför skall det vara så svårt?

Samtidigt är det klart att det måste vara svårt. Annars hade det inte haft någon betydelse. Utan svårigheten hade omvändelsen varit bara yta. Men omvändelsen till efterföljelse måste få djupa och genomgripande effekter och konsekvenser. Detta handlar om långt mer avgörande ting än ägodelar, rikedom, social ställning eller hur andra ser på oss. Det är därför självklart att det är svårt. Frågan bör därför i stället vara vad det är som gör det så svårt.

Vad är det som gör detta så svårt?

För det första skall vi vara medvetna om att motståndet inte är nytt för vår tid. Vi hörde då Mose avskedstalar till Israels hela församling; hur denna, Jesurun, blev fet och slog bakut. ”Du blev fet och tjock och stinn [säger Moses till Israel, det rättfärdiga folket]. Han övergav Gud, sin skapare, och föraktade sin frälsnings klippa. De retade honom genom främmande gudar, med vidrigheter väckte de hans vrede. De offrade åt onda andar, som inte är Gud, åt gudar som de inte kände, nya gudar som nyss kommit till och som era fäder ej fruktade. Du övergav Klippan som födde dig. Du glömde Gud som gav dig livet.”

De hade övergett Gud; vänt honom ryggen. De föraktade sin frälsnings klippa. De retade Gud med vidrigheter; offrade åt onda andar; vände sig till nya gudar och glömde sin härkomst och skapare. Ja, de valde att vända livet ryggen.

Detta hade kunnat skrivas igen, i dag. Vad är det som gör detta så svårt?

Vad är det som gör att döden och allt som därtill leder har större dragningskraft än valet att överleva? Vad får människan att välja allt annat än löftet som förlåtelse; undergång framför evigt liv?

De ville inte lyssna med det örat. De ville inte tro. Och vi hör så, i evangeliet, Jesus utbrista ”Detta släkte som inte vill tro!”

Vad är det som gör det så svårt? Vad är det som drar i oss; som inte vill liv; som uppviglar oss till trolöshet?

Herren vet. Och han säger själv ”Jag har kommit i min Faders namn, och ni tar inte emot mig. Men kommer det någon annan i sitt eget namn tar ni emot honom.” Med en annan menade han, för att låna Irenaeus ord från hans skrifter mot heresierna: Antikrist som är främmande för Gud. Och detta är vad Antikrist kommer att göra under sin tid vid makten: han för över sitt välde dit och sätter sig i Guds tempel för att intala sina tillbedjare at han är Kristus. Därför säger Daniel: Han vanhelgade tempelplatsen; i stället för offer kom synd, rättfärdigheten slogs till marken, han gjorde det och hade framgång (Dan 8:11f). Det gick fort att bryta ner. Inte mer än en halv vecka tog det (Dan 9:27). Antikrist spred fördärv bland de mäktiga och i det heliga folket. Svek var i hans hand och han hade höga tankar om sig själv. Ja, snabbt gick det och det skall vara till tidens slut (Dan 9:27).

När vi nu ser vilka krafter vi har att göra med förstår vi att det inte är lätt. Och vi förstår samtidigt nödvändigheten i att vi bryter oss loss från den snara som binder oss vid trolösheten. Men det är inte någon annan som måste bryta sig loss. Det är jag.

Så riktar Jesus sin uppmärksamhet mot pojken. Och vid blotta åsynen av Herren börjar anden genast slita och rycka i gossen som faller till marken; vrider sig och tuggar fradga. Jesus frågar pojkens far: "Hur länge har det varit så med honom?" Fadern svarade: "Sedan han var barn. Ofta har den kastat honom i elden och i vattnet för att ta livet av honom. Men om du kan, så förbarma dig över oss och hjälp oss!" På nytt flyttar Jesus fokus från demonen: ”Om du kan? Om jag kan?! Vet du inte att allt är möjligt för den som tror.” Genast ropade barnets far: "Jag tror. Hjälp min otro!"

En intressant fråga i detta är vad som hade hänt om Jesus inte hade tagit tillfället i akt att undervisa och förmana människorna som var församlade? Vad hade hänt om han enbart hade bjudit folket på en känsla av seger? Se, han hade i det bekräftat människan som hon är: trolös och utan potential till förbättring. Och pojkens far hade aldrig vänt om och bett om hjälp med att stärkas i sin tro.

I detta förstår vi att Kristi Kyrka inte grundades för att bekräfta människor. Det är en villfarelse som går hand i hand med den Antikrist som satte sig själv på guds plats och därifrån lurar människor till trolöshet. Kyrkans uppdrag är inte att bekräfta människan sådan hon är utan Kyrkan är den (enda) plats där människan kan förändras och bli del i segern; den seger som genom Kristi död på Korset och Hans uppståndelse är vunnen över döden.

Så vad är det då som är så svårt? Ja, rikta frågan till dig själv så har du kommit svaret lite närmre: Varför väljer jag annat i mitt liv än sådant som hjälper min tro? Vad är det som vill dra mig bort från ödmjukhet och omvändelse?

Att därför, för sin egen skull, vända sig i bön till Herren – för han sade ju det om den demonbesatte pojken, att "den sorten kan bara drivas ut med bön." – och, med pojkens far som förebild, säga ”Herre, jag tror. Hjälp min otro!”

***

Texten ovan utgör predikan på Tredje Söndagen i Stora fastan. Den kan även laddas ner i PDF-format (med referenser) från hemsidan:
http://stnikolaus.se/resurser/predikningar.html





  • Comments(0)//blogg.stnikolaus.se/#post164

Den kämpande tron: Det finns inga genvägar

Februari 2016Posted by Franciskus Urban Sun, February 21, 2016 22:36:46


Den kämpande tron är ett tema som lätt leder tankarna bort från oss själva; till utåtriktad kamp och försvar av vår kristna tro; en kamp som är ädel och skapar martyrer; en kamp mot Satan i synliga slag.

Och nog är det så att det är mot frestaren kampen förs. Nog formar den martyrer. Men slagfältet är inte i första hand där ute på hedarnas gator. Nej, kampen måste först föras inom oss själva, innan vi ens tänker tanken på något annat.

Men, skall man alls behöva kämpa med sin tro? Blir inte det självmotsägande och så fråga om självbedrägligt beteende om man ständigt skall behöva plåga sig med att det vi bekänner i credot; i trosbekännelsen, är riktigt och rätt?

Det hela hade, så klart, varit långt mycket enklare om allt som en gång bekändes därmed var avgjort; att vi vore räddade för evigheten redan i det att vi sade ja till en tro på Herren. Men detta att tillhöra Sanningen är en daglig strävan och den vi har emot oss; som vill få oss på andra tankar är i allra högsta grad verksam i världen.

Jag sade förra söndagen att till och med Satan tror på Gud och att jag skulle återkomma till detta. Och han är anledningen till att vi måste vara vaksamma och ständigt kämpa för vår själ - i tro och i hopp om dess frälsning.

Kampen förs i första hand inom oss själva. För är jag inte själv på rätt väg är det svårt att kämpa för den. Ändå lockas vi ut på slagfältet – må det vara i sociala medier eller i strid ”man mot man” i någon guds namn, där vi kan visa upp vår hängivenhet och tro. Men detta är inget annat än ett fall för lockelsen att synas och briljera; att inför världen påvisa sin fromhet. Satan vill locka oss bort från den enda plats där kampen måste begynna och avgöras. Det är så han håller oss borta från Gud, vår himmelske Fader.

Ofärdiga lockas vi ut i strid. Trasiga, oförberedda och sårbara får han oss dit han vill; där han kan sluka och förgöra oss.

Så vad har vi att göra? Vi har att hoppas på den förlåtelse vi hör om i evangeliet. ”Dina synder är dig förlåtna”, säger Jesus till kvinnan till fariseernas stora protest. Men det är i detta; i hoppet och förlåtelsen det stora ligger. Alla under; allt helande; allt liv Jesus väckte – allt pekar på det ännu större, nämligen förlåtelsen.

Förlåtelsen, mina vänner, kräver dock att vi ödmjukar oss, bekänner och vänder om. Och det är just detta som frestaren vill få oss att undvika. För det enda som rår på honom är ödmjukheten. Det krävs, med andra ord, fasthet och rätt hållning för att kunna vara ödmjuk.

Observera att fasthet och hållning inte har något med tangodans att göra utan syftar på vår relation till det heliga; till Gud. Den helige aposteln Paulus skriver idag hur vi också skall glädja oss ”också mitt i våra lidanden, för vi vet att lidandet ger tålamod, tålamodet fasthet och fastheten hopp. Och hoppet sviker oss inte, för Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan genom den helige Ande som han har gett oss.”

Och där vi nu är, i öknen tillsammans med Elia, med vår Herre Jesus Kristus och med alla heliga som gått vägen före. Vi är i det lidande som ger tålamod som fostrar till den fasthet som ger hopp. Hopp om förlåtelse.

Det finns inga genvägar. Vi måste börja i oss själva; bli fasta i tron; ödmjuka oss; gråta över vår svaghet och göra som kristna i alla tider gjort: be om hjälp.

***

Texten ovan gavs som predikan i S:t Nikolaus, Andra söndagen i Stora Fastan.
Den finns också att ladda ner (med referenser) från missionens hemsida.


  • Comments(0)//blogg.stnikolaus.se/#post163

Vik hädan Satan! Drick giftet själv.

Februari 2016Posted by Franciskus Urban Mon, February 15, 2016 00:46:07


Många skulle hålla med om att det finns gott och att det finns ont; att ”det goda” är verksamt i dag, liksom ”det onda”. Många har också personliga upplevelser av både gott och ont. Somliga skulle till och med stämma in i att vi faktiskt vet att det finns såväl gott som ont.

Så en fråga: Hur länge kommer man undan med att säga att man ingenting visste? Hur länge kan man skylla på okunskap? Ja, om man inget vet är det svårt att klandras. Men då jag faktiskt vet, är det ett dubbelfel att i efterhand påstå att jag inget visste om att det var ett fel jag begick.

Väldigt få kan skylla på att man inget visste om existensen av ondska. Däremot är det betydligt fler som faktiskt inte vet vad som är ondska eller hur den för sig, rör sig och verkar.

Ta dagens tema som exempel: frestelser; ett i med dagens språkbruk tämligen oskyldigt ord. Får jag fresta med en semla till?! Frestelser stammar från Frestaren, personen; från Satan. Och människan tycks inte ha en aning. Alternativt anser hon sig vara både smartare, mer utvecklad och kunnig än den som vill leda oss bort från det sanna och goda. Så mycket smartare och mer utvecklad att det, via någon magi, har bildats antikroppar mot ondskan. Som vore hon vaccinerad. Det räcker med att ta en titt ut över vår värld, såväl i fjärran som mycket nära, för att förstå att det där vaccinet inte existerar. - Får jag fresta med en semla till?!

Hör nu: Ingen av oss är immun mot frestelser eller den ondes härjningar. Inte ens vår Herre gick fri från att frestas. Vi hörde honom säga i Evangeliet idag (eller ryta för att var korekt) till en av sina närmsta: Gå bort från mig, Satan!

Vi läser igen: ”Då tog Petrus honom åt sidan och började tillrättavisa honom: ’Gud bevare dig, Herre! Det där ska aldrig hända dig.’ Men Jesus vände sig om och sade till Petrus: ’Gå bort från mig, Satan! Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors.’"

Gå bort från mig, Satan!, befaller Jesus. Han säger det till sin lärjunge Petrus. Gå bort! Du vill få mig på fall för du tänker som en människa. Vad hade Petrus gjort för fel? Han hade ju bara betygat sin kärlek till Jesus; sagt att inga frestelser skall komma över dig, Herre.

Vet ni: till och med Satan tror på Gud. Jag bara säger det nu i förbigående och skall återkomma till det.

Ingen går fri från frestelser. Inte ens vår Herre som frestades då han drevs ut i öknen och fastade i fyrtio dagar. Inte ens Jesus gick fri. Att, som Petrus, säga att han går fri är att fara med Satans lögn. Hur är det då inte om vi säger det till varandra, eller till oss själva? Jag frestas minsann inte! Det är den ondes sätt att invagga oss i falsk tro och att tänka att eftersom jag aldrig frestas så behöver jag heller inget som räddar mig från frestarens frestelser.

Vi hörde i den gammaltestamentliga läsningen: ”Är det inte så att om du gör det som är gott, ser du frimodigt upp, men om du inte gör det som är gott, då lurar synden vid dörren. Den har begär till dig, men du skall råda över den."

Den har begär till dig.

Världen är full av fallgropar; fällor som är där av en anledning. De kan verka oskyldiga. De kan verka harmlösa. De kan till och med verka goda. Men, systrar och bröder: det finns faktiskt saker som kristna inte gör, även om ”alla andra” gör det. Det är en av de saker som skiljer kristna från hedningarna; från dem som inte tillhör tron; de som är där ute på heden.

Så, hur länge kommer man undan med att säga att man inget visste? Inte särskilt länge. För i den stund människan är medveten om att det finns gott (samma ord som Gud) och ont (här stavat som Satan) finns inga förmildrande omständigheter. Vi skall alla stå till svars för de val vi gör; de handlingar vi utför; de tankar vi tänker och det vi låter bli att göra. Det finns däremot något som den kristne gör, som hedningen inte gör. Den kristne ber om att inte utsättas för prövning. Den kristne ber om hjälp och ställer frågor om vad som bör göras och vad som bör undvikas.

Vik hädan Satan! Fresta mig aldrig med dina fåfängligheter. Det du erbjuder mig är ondska. Drick giftet själv!

***

Texten ovan utgör predikan på Första Söndagen i Stora fastan. Temat är 'Kampen mot frestelsen'. Predikan, med referenser, finns även att läsa och ladda ner här.


  • Comments(0)//blogg.stnikolaus.se/#post162

Påven, minnet och förlusten av ett språk för det heliga

Februari 2016Posted by Franciskus Urban Wed, February 03, 2016 11:21:32
Med anledning av påvens stundande besök i Lund och högtidlighållandet av reformationen samt hans ursäkt för icke evangeliska uttalanden genom historien, frågar sig Lotta Lundberg i SvD varför det senare inte skapat rubriker i Sverige. Samtidigt och i samma text undrar hon hur det gick till när vi förlorade det språk som ger sammanhang: ”Hur gick det till när vi förlorade – inte en känsla, inte en uppriktighet, inte en längtan – utan ett språk? Det språk som underlättar när vi önskar tala om skillnaden på skuld och ansvar, sorg och sjukdom, förlåtelse och försoning. Det språk som ger oss bilderna tillbaka, tolkningsmönster och metaforer. Sammanhangen." (Lotta Lundberg, SvD Kultur, 2016-02-01)

Frågorna hon ställer är direkt relaterade. Likaså har svaren en gemensam källa i form av den agenda som, allt sedan upplysningstiden och reformationen, satts av den statsbärande elit som skapade de moderna nationerna. Man ville helt enkelt inte att undersåtarna skulle ägna sig åt sådant som konkurrerade med sysslor som genererar förmögenhet åt och stödjer den världsliga makten. En fråga att ställa sig är därför om inte påvens medverkan i detta högtidlighållande blir ologiskt och leder till ytterligare kapitulation inför det världsliga och sekulära; den kraft som stal språket för det heliga och alltjämt innebär en gradvis nedmontering av människovärdigheten.

Uteblivna rubriker om förlåtelse och bristen på ett språk om det heliga beror alltså på att (i detta fall) ”svensken” fått lära sig att inget av det är viktigt; att tro och religiös bildning är oväsentligt. Helt i enlighet med rådande doktrin om att staten är det överordnade, kanske enda, skyddsvärda.

Lotta Lundberg berör i sin artikel även vid det svåra i att bemöta och hantera det okända då man själv saknar kunskaper eller inte står på säker grund. Sverige står, skriver hon, ”inför att integrera hundra tusen mer eller mindre religiösa asylsökande. Hur gör vi det utan ingång till vårt eget språk, en ’hemreligion’?”

Detta är oerhört viktigt! Härom året skrev jag en artikel, ”Kyrkan – garanten mot islamisering”, som tar upp bl.a. det förlorade språket och avsaknaden av fast grund för att kunna hantera rädsla och det okända.

”På ett plan kan det vara det islamska som är det okända och därför skapar rädsla. Men här syftar jag på Treenig Gud som det okända med motiveringen att det är relativt få som odlar relationen med Gud. Jag menar till och med att såväl kunskapsnivån om Kristen tro, som vidareförd och kulturellt betingad känsla för tron, är så pass låg att det (tyvärr) är befogat att prata om Gud Fadern, Hans Son och Helig Ande, som något okänt. Inte som teoretiska begrepp utan som levd Erfarenhet." (”Kyrkan – garanten mot islamisering”)

Vi får inte stirra oss blinda på att hotet alltid är tydligt och kommer utifrån. ”Problemet att adressera skulle lika gärna kunna vara sekulariseringen. Och det är faktiskt så, att avsaknaden av ett språk för och en relation till det heliga; till Gud, är en del i problematiken. Hade människan varit välförankrad i den Kristna tron hade hon varit, inte immun, men bättre rustad att hantera såväl rationell som irrationell rädsla. Det av den enkla anledningen att levd kristen tro; sökandet efter Gud, leder till kontakt med sig själv vilket skapar trygghet. Dessutom innebär tron på Gud en växande relation med det obeskrivbara, ja med det radikalt annorlunda." (”Kyrkan – garanten mot islamisering”)

Men det är inte bara i dessa frågor, som för stunden är på tapeten och anses vara samhällsproblem, där traditionell religiositet erbjuder svar utan kan lika gärna handla om ”exempelvis konsumism, sexualisering, objektifiering av människan och den ökande psykiska ohälsan, områden som alla har bäring på den grundläggande syn på människan som Kyrkan och den Kristna läran omfattar."

”Vad etablissemanget idag bortser ifrån är att den s.k. upplysta samtiden, i sin iver att slänga ut den kristna läran, allt sedan reformationens tid, samtidigt gjorde sig av med det kitt; den uppsättning värden som en gång byggde vår civilisation. Därmed offrades inte bara det skelett som är omistligt för att bära upp en samhällskropp, utan också människovärdigheten på trolöshetens altare.” ("Vem vill se förändring?")

Minns alltså att svaret finns i en restaurerad syn på människan och att vi förstår livet som heligt.

Fr. Franciskus Urban
präst i Nordisk-katolska kyrkan
biskopsvikarie för Sverige

(2016-02-01)



Svenska Dagbladet har beretts möjlighet att publicera artikeln som även finns för nedladdning via PDF-ikonen nedan:





  • Comments(0)//blogg.stnikolaus.se/#post161