Formande mission

Formande mission

Om församlingsbygge och mission i Sverige på 2000-talet

Följ oss på vägen från biskopligt uppdrag och två tomma händer, till bygget av en nordisk-katolsk församling i Karlskrona, på gränsen mellan öst och väst.
www.stnikolaus.se | Facebook

Om det anstötliga i sanningen.

Januari 2016Posted by Franciskus Urban Sun, January 31, 2016 19:27:18


“Moral issues are always terribly complex for someone without principles”

Det var Gilbert K. Chesterton som sade detta: ”Moralfrågor är alltid besvärande komplexa för den utan principer” [min översättning]. Och samma kan sägas gälla för frågor som rör sanning och annat som får stor inverkan på livet, i synnerhet sådant som motsäger människans egen vilja och förståelse av verkligheten (som ju ofta är egocentrisk). Hur ofta hör vi inte att det där med sanning är komplext; att det är en svår tanke.

När jag som människa, med den förståelse jag har av världen och verkligheten; justerad så att den stämmer; är i samklang med rådande hegemoni (vilket ofta är fallet), möter sådant som motsäger den, ja då kan det bli lite jobbigt.

Också lärjungarna fick erfara detta. I evangeliet idag hör vi hur ”Många av hans lärjungar som hörde det sade: "Det här är en svår tanke. Vem står ut med att höra den?"

”Tar ni anstöt av det här? [Svarar Jesus,] Tänk då om ni får se Människosonen stiga upp dit där han var förut!” Han förstod, läser vi, att lärjungarna hade svårt med detta. Men vad är detta ”detta”? Vad är det som väcker sådan anstöt?

Svaret står att finna lite tidigare i samma kapitel: ”’Jag säger er sanningen: Ni söker mig inte för att ni har sett tecken, utan för att ni fick äta av bröden och bli mätta. Arbeta inte för den mat som tar slut, utan för den mat som består och ger evigt liv och som Människosonen ska ge er. På honom har Gud Fadern satt sitt sigill.’ De frågade honom: ’Vad ska vi göra för att utföra Guds verk?’ Jesus svarade: ’Detta är Guds verk: att ni tror på den som han har sänt.’”

Han slutar inte där, utan fortsätter: ”’Jag säger er sanningen: Det var inte Mose som gav er brödet från himlen, det är min Far som ger er det sanna brödet från himlen. Guds bröd är det som kommer ner från himlen och ger världen liv.’” Då säger de som lyssnar: ”’Herre, ge oss alltid det brödet!’”

Det är här det börjar bli lite jobbigt, för när Jesus i nästa andetag säger, Javisst, det Är Jag, ”’Jag är livets bröd’ [är det säkert många av de samlade som häpnar].

Den som kommer till mig [fortsätter Jesus] ska aldrig hungra, och den som tror på mig ska aldrig någonsin törsta. Men som jag sagt er: Ni har sett mig och tror ändå inte. Alla som Fadern ger mig kommer till mig, och den som kommer till mig ska jag aldrig visa bort. Jag har inte kommit ner från himlen för att göra min egen vilja, utan hans vilja som har sänt mig. Och detta är hans vilja som har sänt mig: att jag inte ska förlora någon enda av alla dem som han har gett mig, utan låta dem uppstå på den yttersta dagen. Ja, detta är min Fars vilja: att var och en som ser Sonen och tror på honom ska ha evigt liv, och jag ska låta honom uppstå på den yttersta dagen.’"

Och som relief till Jesu ord om att Han är vägen, sanningen och livet och att ingen kommer till Fadern utan genom Honom, läser vi att ”ingen kan komma till mig om inte Fadern som har sänt mig drar honom, och jag ska låta honom uppstå på den yttersta dagen. Det står skrivet hos profeterna: De ska alla ha blivit undervisade av Gud. Var och en som har lyssnat till Fadern och lärt av honom kommer till mig.”

(Nyckeln här, som vi pratade om på Septuagésimasöndagen, är lyssnandet: Den som stillar sig och lyssnar skall också höra. Det är då Gud, som såningsmannen, kan komma åt våra hjärtan.)

”Jag är det levande brödet [upprepar Jesus] som har kommit ner från himlen. Den som äter av det brödet ska leva i evighet. Och brödet som jag ger är mitt kött, för att världen ska leva.”

Vi börjar nu ana hur svårsmält detta är för lärjungarna och alla som är samlade för att lyssna. Men Han säger det igen och syftar på sig själv som Sanningens Ord: ”Jag säger er sanningen: Om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod har ni inte liv i er. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag ska låta honom uppstå på den yttersta dagen. Mitt kött är verklig mat och mitt blod är verklig dryck. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom. Liksom den levande Fadern har sänt mig och jag lever genom Fadern, ska också den som äter mig leva genom mig. Detta är brödet som har kommit ner från himlen,”

Detta är vad som då väckte sådan anstöt hos lärjungarna. Och detta är vad som ännu i dag är så svårt att böja sig för som människa. Men är detta komplext? Att det är ett mysterium och därmed stort och svårt att ta in, Ja!, men har vi anledning att relativisera det som sägs; att Jesus Kristus är Livet?

Vi kan som människor välja att vända oss emot det, men gör det saken mindre sanningsenlig? Kan det i stället vara så att människan strävar efter att komplicera och relativisera för att på så vis enklare kunna avvisa sanningen och därmed inte behöva böja sig för den? Kan det vara så enkelt?

Som om vår Herres Ord, i all sin enkelhet, inte vore tillräckligt omfattande och genomgripande tar vi oss själva an att komplicera det för att slippa dess konsekvenser i det egna livet.

Vi är ju inne i förfastan; på tröskeln till den stora och ljusa fastan. Och Evangeliet i dag pekar också mot den förestående vandringen upp till Golgata och det som utspelar sig dagarna innan. Jesus säger att ”’det finns några bland er som inte tror.’ Jesus visste redan från början vilka som inte trodde och vem det var som skulle förråda honom. Han fortsatte: ’Det var därför jag sade till er att ingen kan komma till mig om han inte får det givet av Fadern.’ Efter detta drog sig många av hans lärjungar undan och slutade vandra med honom.”

Redan här började sanningen bränna. Och kan det vara så att människor idag, liksom lärjungarna då, hellre väljer att vandra på egen hand – även med vetskapen om att det leder fel – än att behöva erkänna att de har fel? Kan det vara så, vilket är en extrem av detta, att människor hellre väljer samma utgång som Judas valde – i stället för förlåtelsens väg? För också det Judas gjorde då han förrådde Jesus hade varit möjligt för Gud att förlåta, bara han hade erkänt. Men han vågade inte lita på Jesu ord; han tordes inte lita på Guds nåd och förlåtelse. Var det så att skammen och högmodet hindrade också honom från att läka och bli hel?

Så har vi det idag. Människor står inte ut med tanken på att det finns det som är absolut sant. Vi står inte ut ens med tanken på att ha fel. Dödens väg, ja Judas’; självmordets väg, är det alternativ som väljs hellre än att erkänna och vända om. Det vi ser ske är inget annat än kollektivt självmord.

Vi kan inte sluta där. Inte heller slutar det där. För som Jesus sade till de tolv: ”’Inte tänker ni väl också gå?’ Simon Petrus svarade honom: ’Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och förstår att du är Guds Helige.’"

Ur detta blir bilden hjärtskärande tydlig; i detta blir det klart vad Kyrkan; den Kristi Kyrka som stammar på de tolv, och församlingens uppgift och mission är, nämligen att vara ett Guds redskap för att inte bara hindra människor från att gå Judas väg, men att, genom Ordet; Jesus Kristus, rädda dem till det eviga livet.

Den helige aposteln Paulus skriver idag om detta löfte. Han skriver ”när nu ett löfte finns kvar om att få komma in i hans vila, låt oss då akta oss så att ingen av er visar sig gå miste om det.”

Vari ligger komplexiteten i detta? Kan det vara så enkelt att alla försök som görs att relativisera och skymma ljuset är de dunklas försök att hålla människan borta från och svepsjäl att slippa böja sig för Guds Ord, vår Herre?

Herre, förbarma dig över dina vingårdsarbetare och låt ditt Ord växa i oss.

***

Texten finns även att ladda ner som PDF med referenser via följande länk:
http://stnikolaus.se/resurser/predikningar.html







  • Comments(3)//blogg.stnikolaus.se/#post160

Vem vill se förändring?

Januari 2016Posted by Franciskus Urban Mon, January 25, 2016 13:07:29
Fr. Franciskus Urban OPR tillsammans med biskop Roald Nikolai i Oslo 2015


Att adressera och ta tag i de verkliga orsakerna till samtidens oro och verkliga problem är en grundförutsättning för att kunna lösa dem. Och det leder också till det oundvikliga, att förändring måste ske på personnivå.

I Göteborgsposten den 19 januari (2016) skriver Alice Teodorescu, under rubriken ”På spaning efter samtidens man”, hur ”demokratisering, liberalisering, globalisering, liksom teknisk utvecklingen har förbättrat livet för miljarder människor." Hon menar att "det är viktigt att påminna sig om dessa framsteg, som många tar för givna. Samtidigt får vi inte glömma förlorarna, inte minst i våra egna relativt sett framgångsrika samhällen.” Det som här tas upp är viktigt och hon sätter fingret på en oerhört öm punkt.

Teodorescu nämner, bland förlorarna, männen och att vi av historien vet ”vad som kan inträffa när marginaliserade män, som förlorat sin plats i hierarkin, försöker återerövra fornstora dagars position.”

Många är de skribenter, redaktörer och opinionsbildare som, inte minst sedan nyårsnatten i Köln, debatterat manlighet, mäns beteende mot kvinnor etcetera; en debatt som i stort kommit att handla om olika uppfattningar om huruvida det vi ser utspelas framför våra ögon skall hänföras till kön, kultur eller etnicitet.

Delvis parallellt diskuterar andra skribenter och opinionsbildare bristen på lagar och regler i samhället; att det är dags för hårdare tag och fler ”nollvisioner”.

Det tycks mig som att vi någonstans, gemensamt, kan dela känslan av att ha förlorat såväl grepp som fotfäste och att det samhälle vi skapat är på väg in i en, om inte osäker, så väl en okänd och svåröverblickbar framtid.

En minsta gemensamma nämnare för de många röster som hörs i debatten är att de flesta tar utgångspunkt i politik och/eller tilltron till myndighetsutövning. Ytterligare en gemensam nämnare är analyser som till stor del bygger på den liberala modernismen vilken avfärdade just det som nu saknas.

Vad etablissemanget idag bortser ifrån är att den s.k. upplysta samtiden, i sin iver att slänga ut den kristna läran, samtidigt gjorde sig av med det kitt; den uppsättning värden som en gång byggde vår civilisation. Därmed offrades inte bara det skelett som är omistligt för att bära upp en samhällskropp, utan också människovärdigheten på trolöshetens altare.

Och nu vill man ha tillbaka ordningen. Och det är ställt utom allt rimligt tvivel att det Kyrkan står för och en gång tillförde enskilda människor och samhället, på nytt kan befrukta oss. Helt visst finns den kyrka kvar som en gång reste människan, såväl män som kvinnor, ur förnedring och träldom. Problemet idag är dock att man gärna tar emot frukterna men helst slipper både rotsystem och bärande stammar.

Men man kan, som bekant, inte både äta upp kakan och ha den kvar vilket lämnar oss med den, för många, obehagliga frågan: Vem är inte bara för förändring men också beredd att förändra sig?

Fr. Franciskus Urban Sylvan, OPR
Präst i Nordisk-katolska kyrkan
Biskopsvikarie i Sverige

***

Artikeln publicerades i tidningen Världen Idag, 1 februari 2016. Länk:
http://www.varldenidag.se/debatt/vem-vill-se-forandring/Bbbpao!7no3FjKPc6FI96ud7ZpYw/


Läs även biskop Roald Nikolais blogg om "Christianity and European Culture":
http://nordiccatholic.org/?p=407







  • Comments(0)//blogg.stnikolaus.se/#post159

Motståndet vi behöver och kan vara

Januari 2016Posted by Franciskus Urban Sun, January 24, 2016 19:17:00


”Se, han är satt till ett tecken som väcker motstånd”. Så sade Simeon om Jesus då han bars till templet. Och han väcker i sanning motstånd än i våra dagar; ett motstånd som vi behöver för att komma till sans och besinning. I predikan på Septuagésimasöndagen som inleder förfastan står det motstånd vi möter, inte minst i liturgins läsningar, i fokus.



Septuagésimasöndagen
Guds oförtjänta nåd – vingårdsarbetarnas söndag

I dag går vi in i förfastan, den tid som utgör ingång till, eller en uppvärmning inför, Stora Fastan som, i sig, är en tid av fördjupad träning i att leva som kristen med evighetens seger och glädje för ögonen. Det är idag sjuttio dagar till Herrens påsk.

Det kan säkert upplevas så att den förestående fastan kommer plötsligt, nu då vi som bäst – förstummade och helt uppfyllda av det stora under som utvecklas för oss efter Julens glada bud – försöker ta in och förstå uppenbarelsetidens budskap. Och det är så: Septuagésimasöndagen är en tröskel; ett farthinder för att vi skall ha en rimlig chans att sakta in och samla ihop oss.

Förra söndagen – det var Andra söndagen efter Epifanía – hörde vi Simeon säga till Jesu moder Maria, om Sonen, då hon bar honom in i templet: ”Se, han är satt till [att vara] ett tecken som väcker motstånd”

Så i dag, på tröskeln mellan det som uppenbarats och vår egen träning i att bli lik Honom, skall vi fortsätta att tala om motstånd. För det vi möter i dagens läsningar väcker motstånd i människan, inte minst i vår tid. Vi hörde profeten Hesekiel tala om att det är människans egna vägar som inte är de rätta ; sedan den helige aposteln Paulus: att ”varken den som planterar eller den som vattnar betyder något, utan bara Gud” och slutligen Evangeliets budskap till oss i dag att vi inte skall räkna med något tack.

Ja, detta bjuder i sanning på motstånd. Inte minst nu när allt skall vara strömlinjeformat, smidigt och enkelt; när motstånd ses som personliga nederlag eller något kränkande; i en tid där det i varje situation och sammanhang förväntas direkt respons - gärna i form av erkänsla och tack.

Inte ens i (vad de flesta känner som) kyrkan vågar man längre bjuda på motstånd utan väljer, med russinplockarmetod, att förkunna de mest lättsmälta passagerna ur Jesu lära för att inte väcka anstöt. Men detta är bedrägligt och det lägger människans hjärta i träda i stället för att plöja upp dess åker så att såningsmannen kan komma åt att så frön av tro, hopp och kärlek.

Motståndet är nödvändigt. Och det vi i dag möter i läsningarna bjuder på just det ett motstånd är avsett att göra, nämligen att stoppa upp vår blinda, reflektionslösa framfart. Och helt riktigt tackade vi tillsammans för det vi fick höra: Gud vi tackar dig, för det motstånd du bjuder!

Vad innebär då det vi hör, att vi som vattnar och krattar åkrarna; vi arbetare i vingården, inte betyder något; att endast Gud har betydelse? Varför skall vi inte räkna med uppskattning och tack? Aposteln Paulus förklarar detta i episteln: ”Den som planterar och den som vattnar är ett, och var och en ska få sin lön efter sitt arbete. Vi är Guds medarbetare, och ni är Guds åker, Guds byggnad.”

Vi är alltså skapade till att bli ett med Gud och skall få vår lön, inte helt olikt den princip vi känner här i världen: efter att arbetet är slutfört. Och slutfört är det först då vi tar det sista andetaget här. Det är i det kommande vi får vår lön och den utdelas efter vars och ens arbete.

För att kunna börja förstå detta och hur allt hänger samman, måste vi vända oss till begynnelsen. För ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.” Och ”Gud sade: ’Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara lika oss’. Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem.”

Men människan valde en annan väg; sin egen. Och när hon sedan funderade över och frågade Gud vem han är; vad hans namn är, svarar han [”Gud sade till Mose:] ’Jag är den Jag Är.’” Han presenterar sig som ”Jag Är”. Jag är, säger han, det som är; jag är Varat. Inget existerar utan detta, samma, vara.

Och Sonen, Jesus Kristus, han som föddes för vår skull för att vi på nytt skulle kunna lära känna Gud; Han som är sann människa och sann Gud, om Honom läser vi i Johannesprologen, att ”Allt blev till genom honom, och utan honom blev ingenting till av det som är till. I honom var liv, och livet var människornas ljus.”

När sedan Jesus själv, som en del i uppenbarelsen, presenterar sig för en samarisk kvinna när de möts vid en brunn och hon säger till honom: ”’Jag vet att Messias ska komma, han som kallas Kristus. När han kommer ska han berätta allt för oss.’ Jesus sade till henne: ’Det Är Jag, den som talar med dig.’"

Det Är Jag; vattnet som släcker all törst. Det Är Jag; vägen, sanningen och livet; Ordet som existerade från begynnelsen. Det är jag, som Hesekiel profeterade om att människan skulle avfärda genom att säga ”Herrens väg är inte rätt” .

Och där är problemet! Eller rättare sagt; det är detta många finner anstötligt, då som idag, att vi människor måste böja oss för att något annat än den egna viljan och uppfattningen är det rätta; att vi måste infoga oss och lyssna. Vi måste vilja och välja att vandra Vägen; att vara del i Guds frälsande plan. Vi har nämligen begåvats med fri vilja och Gud vill ha medarbetare, inte marionetter.

Det många upplever som ett motstånd är att frivilligt tacka ja och ställa sig under Guds lag; att följa Kristus i stället för sin egen väg och, som evangeliet i dag lyder: göra sin plikt gentemot Gud, Skaparen. Men trots att inget vore till utan Honom väljer vi andra och egna vägar; andra och egna herrar. Och trots är väl just vad saken handlar om. Det är lite som att hugga av sig bägge armarna och sedan bli arg för att man inga har.

Det är inget bra sätt att förvalta skapelsen eller tjäna Gud. För det är vad det handlar om: att vi är satta här att tjäna Gud genom att, bl.a. förvalta hans skapelse Och vi är del i Guds skapelse. För det skall vi få vår lön, när arbetet är slutfört.

Så nu står vi här i förfastan; på tröskeln till Stora Fastan och kan bara be för att tiden och de motstånd vi möter kan hjälpa oss att lämna den trotsålder som blivit någon form av signum för mänskligheten. Att vi kan stanna upp inför motstånden och genom dem, med Guds Andes hjälp, förändras i hjärtat. Då kommer vi också att kunna vara ödmjuka inför Guds oförtjänta nåd och, själva, vara motstånd för andra här i världen, i Jesu namn.

***

Predikan finns även för nedladdning i text (med referenser) samt som ljudfil från missionens hemsida: http://stnikolaus.se/resurser/predikningar.html


  • Comments(0)//blogg.stnikolaus.se/#post158

Ekumenisk erkänsla

Januari 2016Posted by Franciskus Urban Tue, January 12, 2016 22:33:53

Den tidigare prästen i Nordisk-katolska kyrkan i Norge, Erik Andreas Holth, kommer i februari månad att träda i tjänst (inkardineras) i den romersk-katolska kyrkan med placering i St. Paulus församling i Bergen.

Med anledning av detta skriver Oslo romersk-katolska stift på sin hemsida den 9 januari bl.a. att ”den 5. september 2015 bestemte pave Frans på troskongregasjonens anbefaling at Erik Andreas Heyerdahl Holths prestevielse i Polish National Catholic Church er gyldig […]. Kongregasjonens brev er datert den 1. desember i år. […]. Polish National Catholic Church er ’Moderkirke’ for Den nordisk katolske kirke, hvor p. Holth gjorde tjeneste som prest i ti år, fra 2001 til 2011”.

Länk till hela texten: http://www.katolsk.no/nyheter/2016/01/nesten-ny-prest-i-bergen

Vi vill, från Nordisk-katolska kyrkan, också i Sverige informera om detta samt önska fader Erik allt gott och Guds rika välsignelse i sin nya tjänst.








  • Comments(0)//blogg.stnikolaus.se/#post157

Det måste bli ett slut på skändandet. Men vad har moral med dop att göra?

Januari 2016Posted by Franciskus Urban Mon, January 11, 2016 03:42:26



Det får vara bra nu! Det måste bli ett slut på övergrepp, trakasserier, skändande av personer och Guds skapelse. Människor måste också förstå att varken delande och spridande av eländet, eller att i ord och inlägg förfasas över det, är någon lösning. Snarare spär det på föraktet för liv. Detta kan liknas vid alla dem som förfasas över hur kristna värderingar hotas, men själva aldrig sätter sin fot i kyrkan.

Situationen kräver såväl akut som långsiktig handling och lösningen heter genomgripande förändring. Och detta börjar i människor; i enskilda personer. Om inte människan förändras kan inte mänskligheten läka.

Det är också hög tid att vi på allvar börjar prata – vågar tala om! – moral och att vi gör det med den förståelsen att det inte finns ”en moral” men att moral måste vara konsekvent och förankrad i djupa värden. Moral är tillämpning av etik. Ofta när begreppet ”moral och etik” kommer på tal, blir det mest vackra ord och inte sällan ogrundat tyckande. Det används slentrianmässigt, som om moral i sig skulle vara en lösning. Men det är som med demokrati som i sig inte utgör något värde; det är en metod; en apparat. För att moral skall betyda något måste det bottna. Exempelvis i det kristna dopet. Och då måste vi också tala om och förstå dopet som något mer än en slentrianmässig handling.

Idag uppmärksammar vi Herrens dop. Och vi gör det som en i raden av händelser i uppenbarelsetiden, Epifanía; det skeende då Gud låter sig uppenbaras för världen; visar sig så att vi kan förstå. Julnattens mysterium förklaras.

På Epifanía – alltså i onsdags, då de tre kungarna, eller vise männen, såg och blev varse det som hade hänt – frågade vi varför. Det är ju en sak att se vad som sker men en annan att förstå varför. Då besvarades denna fråga – varför det händer, med att det är för att vi skall förändras. Ja, Han kom till världen för att befria och rena oss från synd; överbrygga den klyfta som fanns mellan oss och Gud. Helt klart är att vi inte själva hade kunnat göra detta. Inte heller det som ligger framför oss klarar vi på egen hand. Men vi måste medverka. Vägen är lagd, men det betyder inte att vi är vid målet ännu. Inte utan att vi går vägen.

Gud sände oss sin Son, Frälsaren, i kärlek till sin skapelse. Och kärlek är för oss kristna etikens ultimata norm. Och det är i ljuset av denna kärlek vi skall förstå vår egen förändring som syftar till frälsning och, därmed, gemenskap med Treenig Gud.

Johannes uttrycker det i sitt brev så att ”vi vet att när han uppenbaras ska vi bli lika honom, för då får vi se honom sådan han är. Och var och en som har det hoppet till honom renar sig, liksom han är ren.”

För att bli lik Honom; att imitera Kristus (Imitatio Christi), behövs att vi förändras; vänder om och – som de tre kungarna – tar en annan väg.

Vad hade hänt om de tre som kom för att se den nyfödde Konungen hade tagit samma väg tillbaka och berättat för Herodes var Frälsaren fanns? Det hade inneburit att de förrått och sålt ut den de knäföll inför; Han som de reste för att titta på men i stället kom att se.

Och vad händer då vi själva kommit att se och förstå att Jesus är Kristus, men envisas med att fortsätta på samma väg; av slentrian vänder tillbaka till det som, för var och en, är dagens Herodes? Om vi inte, då vi sett och förstått, också tar en annan väg; förändrar oss, då är det vi som säljer ut och förråder Han som vi tog emot; Han vi faller på knä inför och som dör för vår skull.

Så, efter att frågan varför Gud uppenbarar sig är ställd och vi har fått svaret att det är för att vi skall vända om och bli rena, uppstår nästa: Hur? Hur skall det konkret gå till?

Första steget i att leva i sitt dop är att lyssna. För när jag lyssnar kan jag finna mitt kall; det kall som också står i samklang med Guds vilja. Därefter handlar det om att gå och hålla fast vid den vägen, ledd av Helig Ande. Med evigheten för ögonen.

Detta kallas, med ett annat ord, för att ta sitt kors; att ta på sig det ansvar man har för sitt liv och för skapelsen.

Dopet är startpunkten för denna livets pilgrimsvandring.

Detta är inte lätt. Längs vägen kommer vi att ställas inför prövningar och svåra vägval; ibland på gränsen till vad som känns möjligt att hantera. Att leva rättfärdigt och följa Kristus är inte bekvämt. De som påstår att livet som kristen är enkelt och till och med lite av ”skyddad verkstad” för naiva veklingar, har dålig inblick i den kamp det faktiskt är fråga om. Men vi är inte lovade ett liv i bekvämlighet. Vi är lovade ett liv i fulländning.

Detta är vad som erbjuds med början i dopet. Och längs den väg som måste vandras utvecklas successivt mysteriet och relationen. Insikter och förståelse djupnar och mognar. Det blir möjligt att leva moraliskt. Och när fötterna ömmar eller då vårt inre slits mellan rätt och fel; gott och ont så är trösten aldrig långt borta:

”Frukta inte, [skriver Jesaja] ty jag har återlöst dig, jag har kallat dig vid namn, du är min. Om du än måste gå genom vatten, är jag med dig, eller genom strömmar, så skall de inte dränka dig. Om du än måste gå genom eld, skall du inte bli svedd, lågan skall inte bränna dig.”

Och så har vi den Kyrka; Kristi Kyrka som vi döptes in i, dit vi kan fly, där vi får skydd och undervisning, där vi får del i Kristus Jesus. Här blir det möjligt för Hans puls att bli vår. Det är här vi får lyssna till hur ”Herren ger styrka åt sitt folk, Herren välsignar sitt folk med frid.”

***

Texten ovan, predikan på Första söndagen efter Epifanía, finns att ladda ner med texthänvisningar från missionens hemsida.
Länk: http://stnikolaus.se/resurser/predikningar.html

  • Comments(0)//blogg.stnikolaus.se/#post156

Epifanía - Gud uppenbarar sig för världen

Januari 2016Posted by Franciskus Urban Wed, January 06, 2016 17:13:22
Är det vist att välja att vara blind? Är jag kärleksfull mot mig själv om jag väljer att inte se? Frågorna är många och det är helt rätt att ställa dem för det är nu de får svar.


Vi går in i Epifanía. Tiden för då Gud ger sig till känna och låter oss förstå vad det var som hände under julnatten; den heliga natt då Gud blev människa i Jesus Kristus.

Epifanía betyder uppenbarelse; att uppenbara. Det är Gud som låter sig uppenbaras för oss. Det är nu vi börjar se och förstå vem det var Maria, Gudaföderskan, frambar; vem det var som föddes där i Betlehem. Det blir därmed helt självklart att vise män ägnade många dagar åt att följa stjärnan och sedan knäfalla inför Konungen.

Men, varför kom Han? Vad var avsikten med att Gud uppenbarar sig för oss?
- För att vi skall förändras. Gud vill att vi ändrar oss; förändrar oss. Det är därför Kyrkans uppgift: att vara möjligheten för människor att förändra sig och välja en annan väg.

Det blir här betydelsefullt att tala om seende. Man kan ju, som bekant, titta på något utan att egentligen se. Och man kan, faktiskt, se utan att titta. Vi ser inte bara med våra ögon.

När de vise männen, som vi hörde om i Evangeliet, ”såg stjärnan fylldes de av mycket stor glädje”. De inte bara tittade på stjärnan. De såg den; tog in innebörden och förstod att detta var tecknet för dem. Och när de kom fram till den plats som stjärnan visade på ”gick de in i huset och fick se barnet med Maria, dess mor. Då föll de ner och tillbad honom”. Eftersom de hade sett, tagit in och nu förstod – både förnuftsmässigt och erfarenhetsbaserat – att detta var rätt, föll de ner på knä, ”öppnade sina skattkistor och bar fram gåvor till honom: guld, rökelse och myrra.” Men det slutar inte där. För de såg också faran i att ta samma väg igen. För ”sedan de i en dröm blivit varnade för att vända tillbaka till Herodes, tog de en annan väg hem till sitt land.” De såg och förstod att de nu, sedan de hade sett, måste ta en annan väg. De inte bara måste utan också ville ändra sig. De hade kommit för att titta men de kom att se.

När vi kommer hit till Guds hus för att delta i liturgin kan vi göra det för att titta; titta på. Eller för att, som visa människor från olika håll och med olika gåvor, skatter och förmågor, se. När vi nalkas altaret och det allra heligaste sakramentet; när vi går fram för att ta del i kommunionen; kan vi göra det för att ytligt titta, eller för att faktiskt se vad som verkligen är: Jesus Kristus vår Frälsare. När jag tittar på brödet och vinet och ser vad det är: Kristi kropp och blod. Ser och, i bokstavlig mening, tar in. Och det kan man göra också utan förmågan att kunna titta med ögonen. Det handlar om att ta in Kristus i hjärtat; låta Hans puls bli min.

Vad som hindrar oss är det Paulus skriver till församlingen i Korinth (och till oss idag!): ”Den här världens gud har förblindat de otroendes sinnen så att de inte ser ljuset som strålar från evangeliet om Kristi härlighet, han som är Guds avbild.”

Den här världens gudar; vare de prylar, pengar, politiker, filosofier eller irrläror, förblindar de trolösas sinnen så att de inte ser ljuset. Vi kan titta. Ja, vi kan stirra oss blinda på betlehemsstjärnor, krubbor och julshower, men så länge vi låter oss förledas att inte se – verkligen se; med hjärta och själ – kommer vi inte heller att se den väg där vi blir förändrade och förnyade.

Kan man välja att inte se? Kan man välja att nöja sig med att som betraktare titta på? Ja. Det är just det vi gör. Och av olika anledningar! Den här världens gud förblindar. Men det kan också vara jag själv som av rädsla väljer att inte se för att slippa se sådant som jag inte tycker om hos mig själv. Det kan helt enkelt vara jag som är rädd att behöva ändra på mig och därför väljer att inte se; att vara blind.

Är det vist att välja att vara blind? Är jag kärleksfull mot mig själv om jag väljer att inte se? Frågorna är många men vi vet att till och med kungar som väljer att se faller ner på knä inför Herren och låter sig förändras.

Det är därför Gud uppenbarar sig för oss.

***

Texten ovan, predikan på Epifanía (6 december) finns även att ladda ner med texthänvisningar från hemsidan: http://stnikolaus.se/resurser/predikningar.html


  • Comments(0)//blogg.stnikolaus.se/#post155

Jag, jag, jag och min egen lycka

Januari 2016Posted by Franciskus Urban Sun, January 03, 2016 20:02:12
Med tanke på den syn på livet som ges den uppväxande generationen: vem kommer i framtiden att vilja tjäna som polis, sjuksköterska, vårdbiträde, lärare eller diakon. Vem i framtiden kommer alls att kunna sträcka sig utanför sig själv, sin egen lycka och bekvämlighet? Vem i framtiden kommer att bära mänskligheten och dess värde?



Predikan, Andra Söndagen i Jultiden, berör detta utifrån att det finns en tid som skall komma efter vår tid här. (Söndagens texter: Mika 4:1-5; Kol 2:6-17; Luk 2:22-32; Ps. 24:1-6)

Förra söndagen, första söndagen i Jultiden, betraktade vi den nyfödde där han låg på strå. Vi sade: Lägg nu den enfödde i ditt hjärta. Låt Hans puls bli din. Låt Hans blod förenas med ditt. Du har nu tagit in Jesu liv i ditt. Du har nu kungligt, om än skört, blod i dina ådror och du har tagit på dig att vårda detta ömtåliga.

I Evangeliet idag möter vi Simeon i samband med att Jesus bärs in i templet. Vi hörde hur Simeon tog barnet i sina armar och prisade Gud och sade:
"Herre, nu låter du din tjänare gå hem i frid, så som du har lovat, för mina ögon har sett din frälsning som du har berett inför alla folk: ett ljus med uppenbarelse för hedningarna och härlighet för ditt folk Israel."

Och vi läser på nytt, antifonen till söndagens Intróitus-psalm:
”Idag skall ni förstå att Herren skall komma till er räddning, och i morgon skall ni skåda hans härlighet.”

Här finns ett före och ett efter; ett då, ett nu och ett kommande. Ett förflutet som töms på synd i ett nu för att vi skall kunna leva med honom sedan, i det kommande.

Antifonen är hämtad ur 2. Mosebok och lyder, i sin helhet: "I kväll kommer ni att förstå att det är Herren som har fört er ut ur Egyptens land (alltså ut ur slaveriet), och i morgon skall ni se Herrens härlighet.” Det gamla förbyts i nytt och natten; natten då folket påbörjade uttåget ur Egypten, men också natten då vår frälsning föddes, är det som skett för vår skull. Imorgon skall vi se Herrens härlighet. Men nästa mening lyder: ”Herren har hört hur ni knotar mot honom.”

Adventstiden har precis varit, med den saliga väntan på ljuset. Och med Juletidens början firades ljusets ankomst. Vad händer därefter bland människorna? Jo, sedan frågas varför det är så mörkt.

Vi väntar på Sanningen. Vi firar Sanningens ankomst. Och sedan fortsätter vi leva i förnekelse som om det aldrig hade hänt. Väntan är hoppfull. Festen är kul men sedan det har blivit vardag slocknar fromhetens lampa.

Jag hörde ett radioprogram härom kvällen. Det var ett alldeles förfärligt radioprogram att lyssna till. Inte för att det var elvaåringar som intervjuades om frågor som rör livet och livets mening, om deras syn på livet. Men svaren: Dessa barn, som var oerhört välartikulerade, slängde sig med en mängd s.k. ”kloka sentenser” och ”vishetsord”. Men allt kretsade kring Jaget, min lycka och att ha kul. Meningen med livet, sade de, är att ha kul. Här och nu och hela tiden. Ständig lyckomaximering. Valet i varje givet läge är det kuliga.

Nej, det var inte elvaåringarna i sig som var det förfärliga utan källan till deras ”klokskap”. Vad de sade, eller rättare sagt upprepade; reproducerade, har en rot. Deras källor är inte grundade. Det är deras lärare, som jag förmodar är deras föräldrar, som överför denna ytliga jakt på lyckorus och ger det värde av att vara meningen med livet.

Den helige aposteln, som vi hörde i dagens epistel, talar också till oss då har säger att ”Liksom ni tog emot Kristus Jesus som Herren, så lev i honom, rotade och uppbyggda i honom och grundade i tron i enlighet med den undervisning ni fått. Och låt er tacksamhet flöda över. Se till att ingen fångar er med den tomma och förrädiska filosofi som bygger på mänskliga traditioner och världsliga makter och inte på Kristus. I honom bor gudomens hela fullhet i kroppslig gestalt, och i honom är ni uppfyllda, han som är huvudet över alla härskare och makter.”

Med tanke på den syn på livet som ges den uppväxande generationen: vem kommer i framtiden att vilja tjäna som polis, sjuksköterska, vårdbiträde, lärare eller diakon. Vem i framtiden kommer alls att kunna sträcka sig utanför sig själv, sin egen lycka och bekvämlighet? Vem i framtiden kommer att bära mänskligheten och dess värde?

Detta är långt från Guds lag, att ”Varje förstfödd son som öppnar moderlivet ska räknas som helgad åt Herren”

I den kommande Epifaníatiden kommer allt att uppenbaras. Det må vara mörkt nu men då skall vi alla förstå. Låt oss börja med att tacksamheten flödar över. Det är en god början. Låt oss tacka och lova Herren!

***

Predikan finns också att ladda ner som PDF via missionens hemsida.

  • Comments(0)//blogg.stnikolaus.se/#post154