Formande mission

Formande mission

Om församlingsbygge och mission i Sverige på 2000-talet

Följ oss på vägen från biskopligt uppdrag och två tomma händer, till bygget av en nordisk-katolsk församling i Karlskrona, på gränsen mellan öst och väst.
www.stnikolaus.se | Facebook

Så skör och naken är sanningen

December 2015Posted by Franciskus Urban Sun, December 27, 2015 20:46:23
Kung Herodes fick höra talas om att Konungen; Messias var född. Han sände ut några vise män för att ta reda på var detta gossebarn fanns. Han sade till dem att komma tillbaka för att rapportera så att också han kunde söka upp och tillbe honom. De vise männen hittade, med hjälp av ledstjärnan, barnet där i Betlehem och de blev så tagna att de föll ner på knä, tillbad och ärade det nya livet med guld, rökelse och myrra. Och sedan de blivit varnade från att återvända till Herodes, tog de en annan väg hem till sitt land.

Så, när Herodes inte fick någon rapport om var Jesusbarnet fanns, beordrade han att alla gossebarn i Betlehem skulle dödas. Syftet var så klart att döda det barn som profeterna hade talat om och som nu kommit till världen. Syftet var att undanröja möjligheten för mänskligheten att befrias och att nå sanningen. Syftet var att den maktfullkomlige Herodes inte ville släppa ifrån sig sin ställning; sin kontroll över människorna.

Och här kommer vi idag in i handlingen, för ”När de vise männen hade rest i väg, då visade sig en Herrens ängel i en dröm för Josef och sade: ’Stig upp och ta med dig barnet och dess mor och fly till Egypten! Stanna där tills jag säger till dig, för Herodes kommer att söka efter barnet för att döda det.’”

Betrakta nu det som lagts inför oss; det vi, liksom de vise männen och herdarna, kommit för att se. Vad är det Gud har sänt till oss? Här ligger ett gossebarn på stråbädd; ett skört och naket nytt liv. Det är Gud klädd i mänsklig hud. Det är Guds Son. Det är Sanningen och Ljuset.

Så skör och naken är sanningen.

Det är inte svårt att inse betydelsen av att Gud valde att bli människa i gestalt av ett nyfött barn. För han vet att detta lilla och värnlösa måste tas om hand; att detta sköra liv lätt går under om det inte vårdas.

Gud vill också att vi skall se oss själva genom detta barn; att vi skall identifiera oss med det och se också oss själva som Guds barn. Så även för att vi skall förstå vår egen utsatthet och ömtålighet. Gud vill att vi skall följa efter Sonen i hans uppväxt och gärning för att, i den, få nytt liv genom Honom.

Lägg nu den enfödde i ditt hjärta. Låt Hans puls bli din. Låt Hans blod förenas med ditt. Du har nu tagit in Jesu liv i ditt. Du har nu kungligt, om än skört, blod i dina ådror och du har tagit på dig att vårda detta ömtåliga.

Ställ dig nu följande fråga: Vem är Herodes av idag?

Vem är det, idag, som vill kväsa och slå ner Sanningen? Vem är det som vill dränera dig på det dyrbara och frälsande livets blod? Vem vinner på att göra dig anemisk, apatisk och ointresserad av det vi kommer hit för att, inte bara betrakta, men ära, tillbe och lära av? Vem är det som håller dig borta från Gud genom att distrahera dig med alla de jordiska omsorger du möter?

Innebär detta att vi nu, som den Heliga Familjen, skall fly? Kanske till Egypten? Nej, det är redan gjort och så som profeterna hade sagt, tog jag dig ut ur Egyptens land. När vi väl har tagit emot Kristus och förenat våra liv med Hans, så kan vi inte längre fly. För vi kan inte fly från oss själva, även om vi många gånger försöker.

Men visst har vi ibland behov av att fly undan för att söka skydd och andrum. Därför har vi fått ett skyddsrum att komma till i Kristus. Också här i vår kyrka med väggar och tak, här i Guds synliga hus. Och från detta skyddade rum kallas vi sedan ut för att sprida hoppets ljus och det glada budskapet.

”Kristus är betrodd som Son att råda över Guds hus. Och hans hus är vi, när vi håller fast vid vår frimodighet och ära i hoppet.”

Men detta hus, liksom livet, sanningen och ljuset, är skört och satt under attack. Det kräver ständig vård. Vi ser detta i den nyfödde Messias. Och vi tackar vår Herre för att hans puls också är vår.


  • Comments(0)//blogg.stnikolaus.se/#post153

Biskop Wadensjös kampanj för New Age

December 2015Posted by Franciskus Urban Fri, December 25, 2015 19:28:54



Bengt Wadensjö, biskop emeritus i Svenska kyrkan, skriver på SvD Debatt, torsdagen den 24 december, om reinkarnationen som utmaning för kyrkan. Repliken nedan publicerades på SvD Debatt den 26 december.


Wadensjös vilseledande kampanj för New Age

Dagen före Kristi födelses fest, den 24 december, skriver Bengt Wadensjö på SvD Debatt om hur kyrkan (oklart om han menar Kyrkan eller den specifika organisationen Svenska kyrkan), genom vissa insikter han har vunnit, kommer att ställas inför stora utmaningar och (underförstått) tvingas anpassa sig till dessa insikter.

En av de insikter som redogörs för är hur tron på reinkarnation (återfödelse) växer och tar terräng, i synnerhet bland människor som är kyrkligt aktiva. Han menar att ”reinkarnationstron är ny i vårt land och har brutit sig fram av egen kraft” och nu, alltså, utmanar den ”förlegade tanken om förlåtelse”.

Wadensjö har rätt i två ting, nämligen att om man tror på reinkarnation så ”får det omfattande teologiska följdverkningar” och att detta leder till att ”den traditionella synen på frälsningen ersätts av en ny syn.”

Men varken den nya syn som han uppenbart propagerar för eller pånyttfödelseteologin är något som har uppstått ur intet. Än mindre spridits av egen (gudomlig?) kraft. Detta är snarare produkter av den fientlighet mot kristen lära och tradition som, till följd av aktivt arbete, växer sig allt starkare till men för skapelsen. Detta är inget annat än baksidan av modernismen och rationalismen som menar att människan inte behöver förlåtelse och som vill beröva henne hoppet om frälsning.

Reinkarnation är en föreställning om att själen kan förflytta sig mellan olika fysiska kroppar. Inte sällan omfattar denna föreställningsvärld också tanken om att själen återföds i ”lägre” eller ”högre” stående varelser beroende på det tidigare livets vandel. Det högsta målet är att inte födas på nytt eftersom livet (som vi känner det) är en plåga. Målet kan här tolkas som tomhet.

Den kristna läran talar radikalt annorlunda om livet. Det är heligt och något som Gud önskar. Tiden på jorden kan ses som en prövning; det kan innebära svårigheter, men det är av Gud givet. Alltså ingen plåga men en önskad nödvändighet där målet är evigt liv och fullhet.

Ingenting i Skriften talar om eller ger stöd åt reinkarnation, d v s att själen ges en ny och annan kropp. I Genesis; skapelseberättelsen, skapar Gud människan av jorden och blåser sedan livsande i henne (1. Mos 2:7). Livsanden, själen, skapas i den stunden. Det står inte att en redan existerande själ placeras i den första människan eller i någon människa därefter. Människan skapas med kropp och själ och dessa tillsammans gör personen. Såväl kropp som själ är fundamentala delar i den skapade människan. Människans själ skall en dag återförenas med sin kropp. Inte en kropp vilken som helst, utan den samma kropp hon hade under sin tid på jorden. Hela människan skall återuppstå.

Wadensjö menar att denna ”nya insikt” utmanar kyrkan så att denna måste anpassa sig. Snarare resulterar detta i att människor förleds bort från de så centrala värdena i den kristna tron och läran, nämligen förlåtelse och frälsning. Det Wadensjö gör är att vara den ”kraft” som sprider irrläror som leder bort och inte hem. Han medverkar till att tända den stjärna som, jämte tusen redan flämtande juleljus, bär på något annat än Sanningens ljus.

Möjligen kan de insikter som biskopen emeritus skriver om förklaras som bekvämlighetens heresier. Annars är det rätt och slätt New Age, vilket skulle kunna förklara debattartikelns förespråkande av ”tron på ödet, att allt är förutbestämt, tron på healing och en positiv inställning till astrologin.” Och visst, det är både möjligt och tillåtet att ägna sig åt sådant. Men att ens antyda att det har plats i Kyrkan och den kristna traditionen är inget annat än vilseledande kampanjarbete mot allt som är heligt.

Franciskus Urban Sylvan
präst i Nordisk-katolska kyrkan och
biskopsvikarie för Sverige

---









  • Comments(3)//blogg.stnikolaus.se/#post152

Den heliga Julnatten - Frälsaren är född

December 2015Posted by Franciskus Urban Fri, December 25, 2015 03:10:57


En natt som denna; den heliga natten, finns det anledning att fundera över vad det innebär att vara människa. För vad som har inträffat är att Gud har låtit sig födas som människa. Frågan är varför det inträffar?

Har du någon gång hört någon säga, att: som liten, då hade jag min barnatro, men sedan inträffade en massa saker i livet som gjorde att Gud tappade hoppet om mig? Eller, att: det där med att tro på Gud; ja, hela grejen med Gud, det har jag vuxit ifrån. Nej, någon Gud behöver jag inte. Och det där med Kyrkan, det tillhör historien?

Därför lät sig Gud födas som människa! Just och precist därför blev Ordet kött; för att ställa till rätta och återupprätta relationen.

Det var för att människan vände sig bort från Gud. Det var för att människan satte sig själv över allt heligt. Samtidigt har syftet med människan alltid varit att hon skall bli helig; gudomliggöras. Men människan vänder sig fortfarande bort från Gud i tron att hon klarar det på egen hand. Men se det leder bara till högmod som i sin tur leder till avund, vrede, girighet och en mängd andra sjukdomar.

Därför blev Gud människa i Jesus Kristus; för att han, vår räddare, skall göra det möjligt för oss att bli heliga. På det sätt som det var tänkt i skapelsen.

Så för att människan i högmod hade vänt sig bort från Gud – detta är vad verklig synd är; bortvändhet – krävdes att människan försonades med Skaparen. Därför tog det lilla barnet Jesus på sig människans alla skulder. Det lilla barnet som föds i natt tar på sig alla dina synder; går i döden för dig för att du skall kunna bli gudomliggjord.

Vad innebär det då att vara människa? Jo, vi är skapade till Guds avbild för att också nå likhet med Gud. Att vara människa handlar om att försöka förstå detta oerhörda och leva så att det kan bli verklighet. Att vara människa handlar om att inte stanna i växten som en homo sapiens, utan att växa till en homo Deus (den goda människan) eller en homo Dei (gudsmänniskan).

Därför blev Gud människa: för att återställa relationen mellan människa och Gud och för att reparera och läka människan. För människan blir i sin bortvändhet sjuk.

Det är därför människan behöver Kristi Kyrka; själens vårdcentral och lasarett. Det är genom Henne som människan får del i helandet och får den nödvändiga undervisningen i vad det är att vara människa.

Vi hörde i episteltexten hur den heliga aposteln Paulus skrev till sin nära medarbetare Titus. Det är en undervisande och uppmanande text om livet i församlingarna; i Kyrkan. Han skrev att ”Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor. Den fostrar oss att säga nej till ogudaktighet och världsliga begär och att leva anständigt, rättfärdigt och gudfruktigt i den tid som nu är […Paulus skriver vidare att ] Han har offrat sig själv för oss för att friköpa oss från all laglöshet och rena åt sig ett egendomsfolk, som är uppfyllt av iver att göra goda gärningar.”

Men så kanske någon tänker att detta är fina tankar och ideal, men för mig är det för sent. Jag har gjort så mycket tokigt att det skulle se märkligt ut om jag plötsligt började leva som kristen. Vad skulle andra tycka och tänka om jag började gå i kyrkan?!

I Pauli brev till Titus, lite längre ner i samma brev, kan vi läsa om just den saken. Paulus skriver att ”vi var ju själva en gång oförnuftiga, trotsiga och vilsna. Vi var slavar under olika begär och lustar, vi levde i ondska och avund, vi var avskyvärda och hatade varandra. Men när Gud, vår Frälsare, uppenbarade sin godhet och kärlek till oss människor frälste han oss”

Med andra ord; även helgon har ett förflutet. Och på samma vis har alla människor möjlighet att vända om, börja leva som ett helgon. Precis så som det var tänkt. Det är aldrig för sent att ge upp!

Och det där med vad andra människor tycker och tänker är bara en del i den sjukdom vi måste helas ifrån. Det är den typen av tankar som hindrar oss från att utvecklas till homo Dei. Dagens episteltext avslutades med en uppmaning från Paulus: ”Låt ingen se ner på dig” Det tål att upprepas: Låt ingen se ner på dig för att du gör ditt bästa och lever ett rättfärdigt liv.

En natt som denna; den heliga natten, finns anledning att förundras över det stora som har skett för vår skull. Och lika oerhört stort är det varje gång Kristus föds i människors hjärtan. För som Helig Ande kom över jungfrun Maria, kommer Helig Ande över oss med hopp. Så som Gudsmodern bar fram Kristus, får vi bära fram Honom i våra hjärtan och liv. I natt; denna heliga natt, föds en frälsare för var och en av oss.

Systrar och bröder, en riktigt god Kristi födelses fest!

Ära vare Gud i höjden och frid på jorden!

***

Predikan från julnatten finns även publicerad på S:t Nikolaus hemsida.

Läs mer om Nordisk-katolska kyrkan här.




  • Comments(0)//blogg.stnikolaus.se/#post151

Tillbaka i försoning - om den gammalkatolska grunden

December 2015Posted by Franciskus Urban Mon, December 21, 2015 18:55:02

En nyskriven artikel om den odelade Kyrkan och vår gammalkatolska grund finns nu att tillgå via bl.a. Nordisk-katolska kyrkans svenska hemsida (Ärkediakonatet). Här nedan presenteras en sammanfattning och för den som vill läsa hela artikeln finns länkar allra sist i detta inlägg.

"Nordisk-katolska kyrkan står i den odelade Kyrkans tro och lära. Detta syftar på tiden före den stora schismen som traditionellt sägs inträffade år 1054 och som ledde till att Kyrkan delades i en östlig och en västlig del. Dessa delar skulle senare komma att bli vad vi idag känner som Ortodoxa kyrkan respektive Katolska kyrkan; en olycklig användning av begrepp – och i synnerhet som organisatoriska begrepp – då Kyrkan i sig är såväl ortodox som katolsk.".

"Kyrkan är en, helig, apostolisk och katolsk, heter det i den Nicenska trosbekännelsen, vilken används i såväl öst som väst. Och Kyrkan är, oavsett vad vi som människor gör, säger eller försöker förändra, en och helig. Kyrkan är inte av världen utan av Gud. Det är Kristi Kyrka."

En väg tillbaka till ursprunget
Nordisk-katolska kyrkan är, tillsammans med Polish National Catholic Church (PNCC), en del i Union of Scranton (Scrantonunionen); en internationell gemenskap av traditionella katolska och gammalkatolska kyrkor. Nordisk-katolska kyrkan bildades som ett missionsprojekt i och av PNCC. Nordisk-katolska kyrkan är idag en autokefal (självständig) kyrka inom Scrantonunionen.

"Vad är då Nordisk-katolska kyrkan? Eftersom vi har gjort det som är nödvändigt i försonande och läkande processer, nämligen backat och sökt oss tillbaka till vägskälet, är vi allt annat än ytterligare en gren eller splittad kardel i trossen. Vi står, i ett avseende, mitt emellan öst och väst. Samtidigt vill vi, så långt det är mänskligt möjligt, verka för att det delade skall bli synligt helt. I det avseendet står vi mitt i Kyrkans tro, lära och liv."


Hämta artikeln via Ärkediakonatet i Sveriges hemsida

Läs artikeln på S:t Nikolaus hemsida


  • Comments(0)//blogg.stnikolaus.se/#post150

Du skall bära framtidens hopp

December 2015Posted by Franciskus Urban Sun, December 20, 2015 23:28:30

Predikan från Fjärde söndagen i Adventstiden. Temat är temat Herrens moder Maria. Och det är nära nu. Världen törstar och skakar i sin grund. Hur skall vi - du och jag - hantera de bud som kommer?

Ängeln Gabriel blev sänd till Maria. Och ängeln Gabriel gjorde vad änglar gör: skrämmer, desorienterar och gör oss nervösa. Vi gör gärna änglar till söta, skimrande väsen, men de bibliska källorna ger oss en annan bild av hur de som möter dem reagerar.

Maria blev förskräckt av ängelns budskap, att hon skulle bära och föda den Högstes Son. Hela hennes värld skakades i grunden och trots att inget därefter skulle bli som hon tänkt, tar hon emot och accepterar uppdraget. Hon säger: "Jag är Herrens tjänarinna. Låt det ske med mig som du har sagt."

Och hon var inte ensam. Ängeln berättade samtidigt att hennes släkting Elisabet också är havande med en son på sin ålderdom. Hon som kallades ofruktsam är nu i sjätte månaden, för ingenting är omöjligt för Gud. Denne son skulle vi komma att lära känna som Johannes – förelöparen och döparen.

Elisabets make, Sakarias, hade, också han, fått bud av Herrens ängel Gabriel som sade att hans hustru skall föda en son. Sakarias blev förskräckt vid synen och greps av fruktan. En tid efter att ängeln hade uppenbarat sig för honom, blev Elisabet havande och drog sig undan med orden ”detta har Herren gjort med mig. I dessa dagar såg han till mig och tog bort min skam bland människor.”

Var inte rädd! Du har funnit nåd hos Gud. Det var ängelns ord till Maria och det var också budskapet till Elisabet. Gud har lagt sin hand över dig och du skall bära det hopp som skänker dig och världen frid.

Varför berättas det i evangeliet om dessa två änglabesök och graviditeter parallellt? Hade det inte räckt med att Maria födde frälsaren? Men en av poängerna med att Gud handlar som han gör, är just det att Herrens moder Maria inte skulle vara ensam om att kallas och tjänstvilligt acceptera sitt kall. Ytterligare en anledning är att någon; Johannes, måste gå före och vittna om Han som kommer. För att vi skall ha förebilder då vi själva ställs inför det ofattbara. För Jesu moder Maria och Elisabet är inte ensamma om att ha ställts eller att ställas inför det som skakar om och ställer tillvaron på ända.

Herren kallar vem han vill till särskilda uppgifter. Och han kallar oss alla till sin Kyrka att, liksom Johannes, vittna om Han som skall komma och som Maria lägga ner allt motstånd för att tjäna livet.

Varje kristen har Marias kallelse att bära Kristus in i världen. Var och en gör detta i samklang med de gåvor och den kallelse som givits. Och vi gör det så som Maria gjorde: genom att överge våra egna projekt och planer; vår egen uppfattning om ett gott liv och genom att överlämna oss i Guds händer och låta hans avsikt och plan sättas i verket genom oss.

Det är klart att det skrämmer; att man känner sig osäker när orden kommer till en:
- Var inte rädd. I ditt hjärta skall födas ett hopp och du skall lära känna det som Jesus. Detta hopp skall växa i dig.
Det är klart att undanflykterna radas upp och att rationella argument strömmar över läpparna:
- Men jag har alltid stått själv; aldrig haft någon tro. Hur skall detta ske?
Ängeln skall svara dig att den helige Ande skall gripa ditt inre. Den Högstes kraft skall vila över dig och skänka dig sinnesro. Du skall lära känna detta hopp som heligt och Guds Son. Det är hoppets och sanningens ljus som nu skall väckas i dig.
Och din granne, som också törstar, skall väckas av samma längtan att ta emot Kristus. Du är inte ensam.

Och nyckeln till svaret ligger i apostelns ord ”i kraft av din vilja, Gud.” I detta ligger mottagandet av Jesus Kristus i sitt eget hjärta och liv. Men också den egna pånyttfödelsens liv som initierades i dopet; i det sakrament då vi dör med och föds på nytt i Kristus. I detta ligger att vi kan se oss själva och vår omvärld i ljuset av Jesus Kristus; att vi slipper tolka allt – ja, till och med Gud – utifrån oss själva.

Visst är det skrämmande att veta att änglar fortfarande gör det änglar gör. De kommer med bud som skakar om; som ställer tillvaron på ända och desorienterar. Därför prisar vi den saliga Jungfrun Maria, Gudaföderskan, för att hon först, men inte ensam, sade de förlösande orden: "Jag är Herrens tjänarinna. Låt det ske med mig som du har sagt."


Ladda ner predikan som PDF.

Besök Nordisk-katolska kyrkan, S:t Nikolaus, på nätet: www.stnikolaus.se



  • Comments(0)//blogg.stnikolaus.se/#post149

Gåvor och donationer (Donations)

December 2015Posted by Franciskus Urban Thu, December 17, 2015 17:33:47

Gåvor och donationer till Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona

Nordisk-katolska kyrkan står helt fri från såväl stat som kommun och landsting. Alla angelägenheter och beslut sköts och fattas av kyrkans medlemmar, utan inblandning av politiker eller världsliga intressen. Biskopen är kyrkans naturliga ledare och på olika nivåer har såväl lekfolk som vigda ämbetsbärare inflytande.

Det är också kyrkans medlemmar som finansierar all verksamhet. Detta sker dels genom kyrkoavgift (medlemsavgift) dels gåvor, bl.a. kollekt. Runt omkring oss finns även välvilliga individer och instanser som inte är upptagna i kyrkan men som ändå vill stödja vårt arbete genom gåvor och donationer.

Vill du bidra till den traditionella kristna kyrkans; den odelade kyrkans tro och läras spridande är också du välkommen med din gåva. Du kan sätta in den på vårt bankgiro eller betala med kort (VISA, Mastercard etc) via PayPal.

Du kan vara anonym eller berätta vem du är. Oavsett så har du vårt innerliga tack och innesluts som givare i söndagens heliga liturgi (Mässa).

Bankgiro: 5015-3345

PayPal: https://www.paypal.com/cgi-bin/webscr?cmd=_s-xclick&hosted_button_id=VBW9E3SQBZ246

Mottagaradress: donation@stnikolaus.se

Gör du betalningen från utlandet och inte vill använda PayPal, vänligen kontakta kyrkan för vidare instruktioner. Adress: donation@stnikolaus.se

Läs mer om donationer på vår hemsida.


Donations to the Nordic Catholic Church in Karlskrona, S:t Nikolaus

The Nordic Catholic Church is independent from the state and other official bodies. All concerns and decisions are made by the members of the Church. It is also the members that through their contributions make it possible to maintain the mission and operations. Additionally, individuals and organisations, even non-members, make donations to support our work in spreading traditional Christian faith and values in the world and our local community. If you would like to support us, please find below a link to PayPal. If you wish not to use PayPal, please get in contact with us and we’ll provide you with additional information. Address: donation@stnikolaus.se

PayPal: https://www.paypal.com/cgi-bin/webscr?cmd=_s-xclick&hosted_button_id=VBW9E3SQBZ246

Thank you in advance and God Bless!



  • Comments(0)//blogg.stnikolaus.se/#post148

Patronatsfest i S:t Nikolaus

December 2015Posted by Franciskus Urban Mon, December 14, 2015 13:55:53

Helgen 5-6 december gästades missionen i Karlskrona av biskop Roald Nikolai. Detta i samband med firandet av den helige Nikolaus och därmed vår patronatsdag. Programmet, som i år hade utökats med en offentlig föreläsning, omfattade samtal och god social samvaro men framför allt söndagens liturgi (Mässa).


På lördagen höll biskopen ett högintressant föredrag i stadsbibliotekets hörsal då han, utifrån de centrala kapitlen i Johannes uppenbarelse, tog oss med på en resa in i vår egen tid och de utmaningar vi står inför som människor och samhälle. Föredraget arrangerades i samarbete med Sensus studieförbund och drog - mitt i adventsstöket - en intresserad skara åhörare.



I söndagens liturgi krismerades två nya medlemmar som därmed togs upp i kyrkans fulla gemenskap. De närvarande fick även bevittna hur äktenskap mellan Anders och Jeanette ingicks och välsignades. Det firades således tre sakrament (mysterier) i samma heliga mässa. I sanning en högtidsdag.



  • Comments(0)//blogg.stnikolaus.se/#post147

Ljusets och hoppets återkomst

December 2015Posted by Franciskus Urban Sat, December 12, 2015 16:31:26


Ljusets och hoppets återkomst
- ett svar på forskningen om det mörker som breder ut sig i världen

Av: fr. Franciskus Urban

Ärendet i dag är det alldeles nödvändiga ljuset men vi skall även beröra nöden. Och denna nöd skall belysas med hjälp av en akademisk text, närmare bestämt en helt ny doktorsavhandling med titeln Religious education in contemporary pluralistic Sweden (Religionsundervisning i ett nutida och pluralistiskt Sverige, min övers.). Med denna avhandling disputerade författaren, Karin Kittelmann Flensner, vid Göteborgs universitet i samma stund som den landade i min brevlåda, strax efter lunch fredagen den 11 december 2015. Den är med andra ord alldeles aktuell. Men låt oss återkomma till den, för det finns fler aspekter av ljus än den akademiska upplysningen, inte minst nu i Adventstid.

När vi i dag tänder det tredje adventsljuset är det inte långt kvar. Strax är mörkret betvingat; drivet på flykt. I dag firas den heliga Lucia av Siracusa, martyren; vittnet. Hon kommer till oss med ljus i mörkret och hon aktualiserar vad det innebär att leva i Sanningens ljus då hon väljer Gud före allt.

Samtidigt ägnar vi vår uppmärksamhet, denna tredje söndag i Adventstid, åt en person som skulle komma att bli martyr. För Johannes döparen led, liksom Lucia, även han för Kristi namns skull. Men idag är hans roll profetens; förelöparens – den som, i likhet med ärkeänglarna, går före med bud. Och inte sällan avbildas den helige Johannes med vingar.

”En man trädde fram, sänd av Gud. Hans namn var Johannes. Han kom som ett vittne för att vittna om ljuset, för att alla skulle komma till tro genom honom. Själv var han inte ljuset, men han kom för att vittna om ljuset. Det sanna ljuset, som ger ljus åt alla människor, skulle nu komma till världen.” (Joh. 1:6-9)

Johannes gick före och gjorde väg för ljuset och hoppet; för Konungen, för Sanningen, friheten och frälsningen. Han ropade i öknen; i den tomma och karga tillvaron, bland människor som, liksom öknens sand, törstade och grep efter allt som kunde absorberas; som tog till sig vilken dryck som än erbjöds i ivern att släcka den törst som var en hjärtats och själens törst. En mängd olika religiösa föreställningar florerade. Olika avgudar tillbads och mängden falska profeter var då, som nu, stor. Det behövdes uppfriskande väta. Det behövdes ljus och hopp. Då som idag. Det behövdes någon som gick före. Då som idag. Och där trädde han fram, sänd av Gud och vittnade om ljuset som har vunnit över mörkret: Kristus Jesus; Lammet.

Johannes egna ord om vem han är kan vi läsa i Evangeliet. Om hur ”judarna sände präster och leviter från Jerusalem för att fråga honom vem han var. Han bekände och förnekade inte, han bekände: "Jag är inte Messias." De frågade honom: "Vem är du då? Är du Elia?" Han sade: "Nej, det är jag inte." – "Är du Profeten ?" Han svarade: "Nej." Då sade de till honom: "Vem är du då? Vi måste ge ett svar till dem som har sänt oss. Vad säger du om dig själv?" Han svarade med profeten Jesajas ord: "Jag är rösten som ropar i öknen: Gör vägen rak för Herren!" Lite senare berättas hur han såg ”Jesus komma, och han sade: ’Se Guds Lamm som tar bort världens synd!’”(Joh. 1:19-29)

Han ropade till de törstande: ”Bana väg för Herren, gör stigarna raka för honom! Varje dal ska fyllas, alla berg och höjder sänkas. Det krokiga ska rätas, ojämna vägar ska jämnas. Och alla människor ska se Guds frälsning”(Luk 3:4-6). Han såg och hans syn tar oss rakt in i altarets allra heligaste sakrament; in i eukaristin, än i dag: Se Guds Lamm som tar bort världens synd!

Det är om denna törst den doktorsavhandling handlar som vi strax bekanta oss med. Men först behöver vi titta lite närmre på ett begrepp i dess titel, nämligen ordet ”religiös” och hur vi kan förstå det bättre. För med handen på hjärtat är detta inget enkelt ord. Inte heller är det entydigt. Sant är dock att det är starkt laddat; inte bara med positiva värden, och att det många gånger kan vara mer lämpligt att definiera sig som kristen än ”religiös”. Men (!) detta ord – och särskilt i tider som våra – bör återtas för att på nytt laddas med ödmjuk värdighet

Religion kan, enkelt uttryckt, ses som en uppsättning föreställningar vilka utgör en viss tro som människor ansluter sig till. Vanligt är att religiösa system förstås som mänskliga produkter och att synen på religiositet är negativ eftersom den, som det uppfattas, omfattar regler, förbud, tabun och trångsynthet. Detta bekräftas, som vi skall se, av materialet i avhandlingen. Möjligen är det anledningen till att det känns mindre laddat att definiera sig som kristen men inte ”religiös”. I alla fall med svenskt språkbruk och med rådande förförståelse av begreppet. Men den svenska (vanliga) förståelsen av religiös skiljer sig från exempelvis engelskans religious (i exempelvis ”living a religious life”). Och om man tittar lite djupare så finner man att ordet ”religion”, från latinets religio, kan förstås som “respekt för det heliga, vördnad för Gud” eller ”ett band mellan människa och det gudomliga”. Moderna forskare (Tom Harpur och Joseph Campbell) föredrar förklaringen att ordet religion kommer från latinets ligare (sammanbinda, koppla samman); re-ligare – re (åter) + ligare, ”att återknyta”. I antiken och under medeltiden förstod man den etymologiska roten religio som ”personlig dygd och tillbedjan”, aldrig som doktrin, praktik eller ens som en källa till kunskap. Enligt filologen Max Müller på 1800-talet är roten till det engelska ordet religion från latinets religio, ursprungligen avsett att betyda ”vördnad för Gud, begrundande över gudomliga ting, fromhet” (Wikipedia, sökord: ”religious”).

Så, efter denna omväg, skall vi nu stifta bekantskap med doktorsavhandlingen. Och man kan naturligtvis fundera över vad den har att göra med Jesus Kristus och hans förelöpare Johannes eller med oss och en predikan, för den delen. Men faktum är att denna avhandling inte kunde komma mer lägligt med tanke på söndagens tema. Den ger nämligen en bild av det spirituella klimatet; en temperaturmätning i den del av befolkningen som om bara några år skall bli föräldrar och till sina barn föra vidare någon form av tradition och grund att stå på i livet. Frågan är om de kommer att ha en levande erfarenhet av ljus, hopp? Kommer de att vara förmögna att föra vidare sanning och mening? Hur kommer de att förklara innebörden av Adventstidens tredje ljus för sina barn?

Avhandlingen, vars material har insamlats under två år vid 125 lektioner i religionsundervisning på gymnasienivå, visar hur elever och lärare närmar sig religion och samtalar om religiositet och tro.

En av de attitydgrupper (diskurser) som redovisas är den sekularistiska. Här ”framträdde en ’kronocentrisk’ syn på historien och tiden, vilket innebär beskrivningar om att mänskligheten nu, mer eller mindre, nått sin fulländning. Religiositet förknippades med en förfluten tid när människor inte visste bättre men detta stadie har vi numera passerat” (Kittelmann Flensner, Karin, Religious education in contemporary pluralistic Sweden, Göteborg: Göteborgs Universitet (2015), s. 285). Religion är alltså, enligt avhandlingen, något som behövdes förr men som har spelat ut sin roll för den moderna människan.

Som kristen och om man menar att religioner, liksom ideologier, är mänskliga uppfinningar, kan man hålla med i detta eftersom vi, i och med Jesu födelse, inte längre behöver gissa hur frälsningen nås och därmed inte längre har behov av att hitta på olika religioner. Men att hävda att mänskligheten, sådan den är, skulle ha nått sin fulländning är fullständigt förödande. Följden blir nämligen att vi inte kan växa mer; inte kan mogna djupare och inte behöver frälsningens ljus. Ytterligare ett stort problem i detta är att också den kristna tron dras med i den allmänna (negativa) förståelsen av religiositet.

Vidare i forskningsmaterialet framgår ”att inta en ickereligiös position framställdes som en neutral position i förhållande till religion och att vara ’neutral’ eller ’objektiv’ hade positiva konnotationer. […] Ateism artikulerades som en neutral position, men även som ’att vara normal’. Normalitet konstrueras i opposition till dess motsats, vilket i en sekularistisk diskurs är religiositet” (Kittelmann Flensner , s. 285).

I avhandlingen framhålls att kritiskt tänkande är en positiv egenskap och förmåga som är central i den svenska skolan och något som lärarna ofta framhöll. Forskaren redovisar dock att ”ibland försköts emellertid innebörden i begreppet ’kritiskt granska’ till att ’kritisera’”. Och ett sätt som denna kritik framfördes på var ”genom skämt med en tämligen föraktfull underton eller att framställa troende människor som ointelligenta, psykiskt sjuka och galna.” (Kittelmann Flensner , s. 285-86)

Vidare pekar avhandlingen på att individualism är ”ett oerhört centralt värde i samtliga klassrum. Att göra sina egna val, att framstå som en rationell och självständig individ hade positiva konnotationer och artikulerades som extremt viktigt av både lärare och elever.” (Kittelmann Flensner, s. 286) ”Att vara religiös förknippades med att blint och oreflekterat följa kollektiva och irrationella regler varför individualism artikulerades som svårförenligt med religiositet.” (Kittelmann Flensner, s. 286) Dock hävdas att ”buddhismen stod ut som en religion där individen väljer själv med ett minimum av regler” (Kittelmann Flensner, s. 286).

En annan attitydgrupp (diskurs) som redovisas är den så kallade svenskhetsdiskursen. Här refereras till Sverige som både ”det mest sekulära landet i världen” (Kittelmann Flensner, s. 289) och att ”Sverige är ett kristet land” (Kittelmann Flensner, s. 289). Detta är en något motstridig bild som diskuteras i avhandlingen. Men det mest anmärkningsvärda i detta kapitel är hur det ”i klassrummet uppkom diskussion om vem som är att betrakta som kristen. I många klassrum artikulerades kristendom som relaterat till trosföreställningar. Att vara döpt och konfirmerad och kanske till och med medlem i svenska kyrkan var inte avgörande för om man skulle beskrivas som kristen eller inte. En av lärarna menade dock att benämningen kristen kan betraktas som en kulturell etikett och att man därmed t.ex. kan vara kristen och ateist samtidigt.” (Kittelmann Flensner, s. 290).

Där lämnar vi forskningen och vi gör det i ekot av den helige Johannes ord från dagens evangelietext: "’Huggormsyngel! Vem har visat er att ni ska fly den kommande vredesdomen? Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen. Och börja inte säga inom er: Vi har Abraham till far. För jag säger er att Gud kan väcka upp barn åt Abraham ur dessa stenar.’” (Luk. 3:7b-8)

Även om det som redovisas i avhandlingen inte kommer som någon total överraskning, så ser det ser onekligen mörkt ut. Och nu är tillståndet till och med kartlagt. Vi har därför anledning att tacka och ägna såväl forskaren som situationen våra böner och just därför får en doktorsavhandling plats här idag.

Världen är i nöd. Människan är, genom sin egen förträfflighet och högmod, i nöd. Nu behövs, liksom då Guds Ord kom till världen, sanningens och hoppets ljus. Och det är här i Kristi kyrka det kan växa. Inga gnostiska, bhuddistiska eller andra ideologier mäktar detta. För som den helige aposteln Paulus skriver: ”Allt som har skrivits tidigare är skrivet till vår undervisning, för att vi ska bevara vårt hopp genom den uthållighet och tröst som Skrifterna ger. Må uthållighetens och tröstens Gud hjälpa er att vara eniga med varandra efter Kristi Jesu vilja, så att ni alla med en mun prisar vår Herre Jesu Kristi Gud och Far. […] Därför vill jag tacka dig bland hednafolken och lovsjunga ditt namn.” (Rom 15:4-9)

Systrar och bröder! Tillståndet i världen kan inte förstås på annat vis än en öken med en enorm törst efter den livets friska källa till liv som vi lärt känna i Kristus Jesus och som Johannes förelöparen vittnar om. Hans rop ekar än idag. Låt oss ta vid och fortsätta ropa; vara ropets förstärkare och gå före där det krävs. För om inte vi gör det skall stenarna ropa (Luk 19:40).

Hosianna! Herre, hjälp oss!


***

Texten (som även kan laddas ner som PDF via ikonen ovan) bygger på den predikan som hölls i S:t Nikolaus (Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona), Tredje söndagen i Adventstid, 13 december 2015, med temat Herrens profet och förelöpare Johannes.
Söndagens läsningar hämtades ur: Mal 3:1-6; Rom 15:4-9; Luk 3:1-9; Ps. 85:2-8

Originaltexten (predikan, som den gavs) finns här: http://stnikolaus.se/resurser/predikningar.html

Fr. Franciskus Urban OPR är präst i Nordisk-katolska kyrkan. Han tjänstgör i S:t Nikolaus och är biskopsvikarie för Sverige. Han har i år utkommit bl.a. med boken ”I Sanningens tjänst”, ISBN: 9781364745462 (inbunden) och 9781364745479 (mjukband)



Två böcker: Doktorsavhandlingen (t.v.), som Sverige Radio rapporterat om, pekar på ett problem som boken till höger kan vara en dal av lösningen till.










  • Comments(0)//blogg.stnikolaus.se/#post146