Formande mission

Formande mission

Om församlingsbygge och mission i Sverige på 2000-talet

Följ oss på vägen från biskopligt uppdrag och två tomma händer, till bygget av en nordisk-katolsk församling i Karlskrona, på gränsen mellan öst och väst.
www.stnikolaus.se | Facebook

Ett nytt år. Hosianna!

November 2015Posted by Franciskus Urban Sun, November 29, 2015 21:52:57


Systrar och bröder, det är Advent och därmed ett nytt år här på jorden, ett år som väl inte hade kunnat börja bättre än med profetens ord:

”Fröjda dig storligen, du Sions dotter! Höj jubelrop, du Jerusalems dotter!
Se, din konung kommer till dig, rättfärdig och segerrik är han. Han kommer ödmjuk, ridande på en åsna, på en åsninnas föl. Stridens bågar skall utrotas, och han skall tala frid till hednafolken. Hans herravälde skall nå från hav till hav, och från floden intill jordens yttersta gränser.”

Vi känner traditionen att Advent är den tid som föregår jultiden; att advent inte är jul. Vi vet att jul firas till minne av Jesu födelse och att Adventstiden är en förberedelsetid inför den fest som börjar med juldagen.

Hur kan det då komma sig att vi idag får lyssna till hur Jesus rider in i världen som konung? Han var ju bara ett nyfött barn. Ja, Advent är den tid som föregår Jesu födelses fest. Det är Jesu födelse som firas. Men Advent är samtidigt den tid som föregår den andra ankomsten; den stund då Han skall komma åter. När vi pratar om Advent som en förberedelsetid rör vi oss alltså inte bara i historisk tid, utan samtidigt i ett här och nu med bäring på framtiden. Advent är därför som livet i koncentrat. Varje dag är en dag i Advent.

Adventstiden handlar om hur vi förbereder oss inför festen för födelsen. Adventstiden handlar samtidigt om hur vi förbereder oss inför Konungens återkomst; den dagen då Herren kommer åter till sin Kyrka.

Advent handlar om vad vi som kristna gör när vi väntar. Som barn väntar på julen. När spänning och förväntan successivt byggs upp under de veckor som föregår den. Där milstolparna är som fyrbåkar som tänds upp, en efter en – som tecken på att färden går från öppet hav och nu närmar sig land och fast mark. Vecka för vecka, dag för dag, växer hoppet om Konungens ankomst.

Därför blir det väsentligt att ta Advent på största allvar. Den är, som förberedelse- och fastetid, en period i askes (av träning) inför det stora som skall ske. Därför blir det i allra högsta grad nödvändigt att dra en skarp gräns mellan Adventstid och jul; lika fundamentalt som att det borde vara söndagsstängt i affärerna eller för mig som kristen att leva i en sakramental gemenskap. Det är i vardagen – hur banalt det än kan verka – som gränsdragningar är nödvändiga. Det är i varje dags väntan och förberedelse som de avgörande tingen sker.

Varje dag är en dag i väntan; i Advent och ingen av oss, bara Fadern, känner dagen då han kommer åter. Men varje dag utgör en möjlighet för alla att personligen ta emot Kristus, han som är sänd att utropa frihet för oss fångna och ge oss syn och frihet.

Människan idag törstar efter beständighet och fast mark. Hon är i behov av vägledning. Och vi sjöng med psalmistens ord ”Herre, visa mig dina vägar, lär mig dina stigar. Led mig i din sanning och lär mig” Och nu, i Advent, väntar vi på att Han kommer för att undervisa oss; för att visa oss sanningens stigar.

Herren kommer för att undervisa, frige, frälsa och fullborda. Vi behöver inte själva skapa egna vägar till lycksalighet, frid och ro. Allt detta; den vägen är redan uppenbarad för oss i Jesus Kristus. Och nu har vi att förvalta detta nya nådens år som han har utropat. Nu förbereder vi oss för att kunna ta emot honom. Det är Advent.

Hosianna! Herre, hjälp oss i vår nöd.


  • Comments(0)//blogg.stnikolaus.se/#post145

"Satans mjukisar"

November 2015Posted by Franciskus Urban Fri, November 13, 2015 19:39:51



Söndagen den 8 november möts man, på SvD Kulturs förstasida, av orden ”Satans mjukisar”. Frågan är vilka författaren till den artikel som följer, med rubriken ”Halvvägs till helvetet”, syftar på?

Som läsare leds man in i artikeln med texten ”Den svenska rockgruppen Ghost håller ockulta mässor och sjunger om att tillbe djävulen. Men när SvD:s Sofia Lilly Jönsson låter präster lyssna på skivorna får hon svaret att bandets satanism är mjäkig och kitsch.” Länk till artikeln

Men vad är syftet? Inte ens om man är det allra minsta välvillig och ödmjuk blir det klart om avsikten med artikeln är att göra reklam för svensk musikexport, chocka präster i Svenska kyrkan eller att leda läsaren än längre ner i den avgrund där gullande med ondskan avdramatiseras och görs till allmängods. Eller är det så att ondska är ännu en norm som skall kritiseras?

Normalt och generellt är jag rysligt allergisk mot begreppet normkritik. Men när Svenska kyrkan och dess företrädare som i denna artikel görs till norm för hur ondska skall upptäckas, förstås och tolkas, då kostar jag på mig att vara kritisk. Starkt kritisk! Måhända är det inte de som skall kritiseras; kanske är de förda bakom ljuset? Men det blir problematiskt då företrädare för majoritetskyrkan inte vågar dra den tydliga gräns som är nödvändig. Faktum är att detta riskerar att bli riktigt farligt.

Jag är präst och jag har idag, eftersom vi befinner oss i slutet av kyrkoåret, predikat om den yttersta tiden, närmare bestämt över temat ’oviljan till tro’. I detta sammanhang är kampen mellan gott och ont allestädes närvarande och jag drar mig inte det minsta för att faktiskt ta i den kamp som inte enbart utspelas i medias värld utan också i oss, av Gud skapade, människor.

När vi talar om den onämnbare, oavsett vi benämner hen som ondska eller avsaknad av godhet, skall vi vara medvetna om att Satan inte har något intresse av att ge sig till känna. Det är, så att säga, smartare att invagga oss i ton att fanskapet inte finns; låta oss människor utföra de onda handlingarna helt på egen hand och, som nu, avdramatisera och i stället göra mörkret kittlande och spännande: lite ”halloween” eller ”ghost”.

I artikeln finns en rad hårresande uttalanden. Bl.a. citeras två företrädare för Svenska kyrkan. En av dem menar exempelvis att man ”ligger ganska lågt ute i församlingarna när det kommer till ondska.” Som vän av ordning och rättesnören undrar man ju då vad de uträttar om de redan nu, genom någon form av walkover by proxy, sviker de många själar de är satta att vaka över och som är rädda för framtiden. (se artikeln ”Framtiden är nutida barns största oro”, SvD 151107. Länk till artikeln)

Det heter vidare att ”Fastän demonerna och Satan egentligen är högst bibliska figurer är de nästan osynliga i dagens kyrka. När inte prästen talar om ondskan, kommer någon annan att göra det.” Räknar de då med att det bara är goda krafter som pratar om ondskan? Eller vågar vi utgå ifrån att också ondskan är verksam; kanske genom att tona ner sin egen skadlighet?

Dessutom tar artikelns författare till orda och nedvärderar oss gemena människor. Hon menar att ”Det är inte lätt för alla att tolka kulturens avancerade nivåer av självironi och förklädnad”. Nej, det är kanske därför världen behöver präster som vågar stå stadigt och vara tydliga; som vågar och kan tolka ondskans ansikte för sina medmänniskor. Och oavsett hur välutbildad man är så lär behovet av en räddande hand finnas då den sista striden står.

Jag vill avslutningsvis och på förhand bemöta den kritik som jag anar följer; att jag som kristen känner mig kränkt av det mesta inom populärkulturen. Men nej, jag blir inte kränkt. Artikeln vi nu behandlar gör mig inte indignerad. Inte heller chockar den mig. Däremot är den ett bevis för hur ondskan verkar och utgör därmed föremål för kritik. Och jag är, som kristen, kritisk mot avsaknaden av insikt i hur ondskan opererar, något som kan vara svårt för den oinvigde att se. I synnerhet då en texts syfte, som i detta fall, är vagt eller, vilket gör saken än värre: då man som präst erbjuds möjlighet att uttala sig i sin kompetens.

Fr. Franciskus Urban
Präst i Nordisk-katolska kyrkan
Biskopsvikarie för Sverige



Länkar till två exempel på predikningar vid kyrkoårets slut:
Tjugoandra söndagen i Treenighetstid (Predikan i St. Nikolai kyrka, Granavollen, Norge)
Tjugofjärde söndagen i Treenighetstid (Predikan i St. Nikolaus mission, Karlskrona, Sverige)



Ett kommande arrangemang där också kampen mellan gott och ont berörs:
Lördagen den 5 december (2015) ger biskop Roald Nikolai en föreläsning i Karlskrona på temat ”Var inte rädda!” Då, i adventstid, ges vi en möjlighet att blicka tillbaka på den yttersta tiden. Vi ställer frågor om apokalyptiska förklaringar behövs då samtiden upplevs som skakig och orolig? Med utgångspunkt i Johannes uppenbarelse (Uppenbarelseboken) tar biskop Roald Nikolai med oss på en resa in i vår egen tid. Vad är det vi har att frukta?
Plats: Stadsbibliotekets hörsal.
Tid: 15:00
Fri entré



  • Comments(0)//blogg.stnikolaus.se/#post144

Patronatsfest: St. Nikolaus dag, 6 december

November 2015Posted by Franciskus Urban Thu, November 12, 2015 11:02:14

För tredje året i rad firas vårt skyddshelgon, den helige Nikolaus, i Karlskrona. I år kan vi presentera ett utökat program och hälsar medlemmar och nyfikna välkomna att dela högtiden med oss.

Den 6 december är det den helige Nikolaus dag. Även i år får vi fira dagen tillsammans med vår biskop Roald Nikolai och bjuder på såväl offentlig föreläsning som mässa.


Lördagen 5 december:
Öppen föreläsning 'Var inte rädda!'

"I adventstid, då hoppet tänds på nytt, blickar vi för en stund tillbaka på den yttersta tiden. Behövs apokalyptiska förklaringar då samtiden upplevs som skakig och orolig? Med utgångspunkt i Johannes uppenbarelse (Uppenbarelseboken) tar biskop Roald Nikolai med oss på en resa in i vår egen tid.
Vad är det vi har att frukta?"


Plats: Stadsbibliotekets hörsal
Tid: 15:00
Fri entré. Vi bjuder på kaffe efter föreläsningen
Arr: Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona i samarbete med Sensus


Söndag 6 december (St. Nikolaus dag)
Pontifikalmässa med vigsel och krismering.
Plats: Emanuelskyrkan (Skomakaregatan 31, Karlskrona)
Tid: 15:00


Ladda ner affisch genom att klicka på PDF-ikonen nedan:





  • Comments(0)//blogg.stnikolaus.se/#post143