Formande mission

Formande mission

Om församlingsbygge och mission i Sverige på 2000-talet

Följ oss på vägen från biskopligt uppdrag och två tomma händer, till bygget av en nordisk-katolsk församling i Karlskrona, på gränsen mellan öst och väst.
www.stnikolaus.se | Facebook

"Allhelgonahelgen" - en strid om själar

Oktober 2015Posted by Franciskus Urban Wed, October 28, 2015 12:16:50

Nu; inför och under den stundande helgen; den som på många håll benämns som "allhelgonahelgen", görs frontlinjen tydlig i striden mellan ont och gott. Denna helg blandas allt samman i en enda stor häxkittel av feelgood-religiositet. Men det gäller att se upp för dem som håller i sleven och rör ihop begreppen.

Kyrkan firar den 1 november Alla helgons dag. Dagen infaller i år på en söndag och är en helgonfest där alla kända och okända helgon uppmärksammas. Det är en fest som pekar mot den himmelska festen; att Guds avsikt med människan är att hon skall bli helig. Det är en fest som vittnar om det utlovade och eviga livet. Det är en fest för alla dem som stått fast i tron - även då det blåst kallt och odjuret rutit. Det är en fest då vi minns och ärar dem som gått före.

Den 2 november firar Kyrkan Alla själars dag. Det är en dag då vi minns och särskilt ber för dem som somnat; våra döda. Denna dag infaller i år på en måndag.

Dock verkar allt detta blandas samman. Kanske för att varken heliga helgon, martyrer eller änglar idag finns i människors medvetande. Än mindre äras och ses som föregångare och förebilder. Som om inte detta är elände nog, injiceras nu tiden med än mer ondska och mörker; blod och skräck, i det som benämns "halloween".

Köpenskap och nya påfund tränger undan det heliga.
Vår törst efter frihet släcks med vilddjurets gift.

Helgen vi har framför oss är i sanning en brytpunkt där var och en enkel själ har möjlighet att bekänna färg.

Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona, S:t Nikolaus mission, firar den heliga Mässan på Alla helgons dag (söndagen den 1 november, klockan 15:00). Tillsammans med alla heliga ber vi och frambär vi vårt offer i tacksamhet. Vi sjunger Allhelgonalitanian och firar eukaristin; altarets allra heligaste sakrament. Vi gör det för att lära oss att följa de heligas exempel; dem som gått före oss.

fr. Franciskus Urban OPR




  • Comments(1)//blogg.stnikolaus.se/#post142

Allt nu och sedan inget. Eller?

Oktober 2015Posted by Franciskus Urban Mon, October 26, 2015 12:01:35
Fönstret ovanför biskopens dörr i Nikolaikyrkans kor. Gran, Norge


Att vilja leva allt här och nu och inte behöva vänta på ett sedan. Att kanske känna ångest inför ett definitivt slut och att det närmar sig för var dag. Detta är en ideologiernas; rationalismens och modernismens tankeprodukt. Men det är inget som vare sig gagnar ansvarstagande, människans okränkbara värde eller det heliga livet.

Följande text basers på den predikan som hölls tjugoandra söndagen i Treenighetstid i den medeltida Nikolaikyrkan (1100-tal) i samband med Nordisk-katolska kyrkans höstsamling på Gran i Norge på temat ”Kristenlivet i vardagen – i världen, men inte av världen”. (Söndagens texter är Kung. 8:27-29, Rom. 8:31-39 och Joh. 12:44-50)


”Vad skall vi nu säga om detta?” frågar den helige aposteln. Vad skall vi nu säga om detta? Han står slagen av – inte nedslagen, men tagen – och full av förundran inför detta stora att Gud utlämnade sin egen Son för oss, att döden besegrades; i vördnad över att Kristus nu ber för oss och för att vi skall ges fria halsar; frälsas. Det går inte att säga något om detta stora; om den Allhögste. Och det vet aposteln. Han tar sig likväl an frågan. Han försöker förstå och förmedlar det han vet med iver.

Vad gör vi idag? Hur ställer sig den moderna människan inför det oerhörda; det som inte går att beskriva eller sätta namn på? Vad skall vi säga om detta idag? Att inte säga något alls tycks vara svaret. - Bäst att tiga om det som är uppenbarat och sant. Ty Sanningen passar inte in i det moderna.

Texterna idag pekar på livets tvådelade natur: ett här och ett där; det jordiska och det himmelska. De andas ett nu och ett sedan; livet här och det som lovats oss i evigheten. Och som ett fönster står Han där emellan; Jesus Kristus, Sanningen. Ja, som ett vidöppet fönster är han där och släpper in ljus i mörkret; ett fönster till det gudomliga. Ett enda fönster; en enda sanning i den mörkrets mur som skiljer oss från det heliga.

Så vad skall vi säga om det som är bortom? Vad skall vi säga om det gudomliga? Om evigheten? Om den himmelska festen?

Om Gud Fadern, Skaparen, kan vi inte säga något. Inte ens hans namn känner vi. Han är. Det vi kan säga om detta vara är det vi ser i Kristus; Faderns Son, den perfekta bilden av Sanningen. Det vi kan säga om HERREN är upphov, ursprung, mening och mål. Vi kan prata om den upphovsrätt som aldrig löper ut.

Trots – eller kanske tack vare – att det är allt för oerhört för att kunna benämnas, måste vi, som aposteln Paulus, försöka tala om det. Genom Kristus Jesus. För det ger hopp.

Den tid vi lever i; rationalismens och modernismens hegemoni, med kortsiktighet, kvartalsekonomi, omedelbarhet och självförhärligande, gynnar inte ansvarstagande. Eftersom allt är över på ett ögonblick, behöver ingen ta något ansvar. Varken för sina handlingar, ord eller underlåtelser. Och allra minst för själen – den som, enligt den uppenbarade Sanningen, skall leva för evigt.

Den helige profeten bad om att Herrens ögon skulle vaka över honom dag som natt. Men att enbart förlita sig på Guds försyn är också att undandra sig det ansvar som Skaparen lagt ner i var och en av oss.

Därför bör vi utveckla vår givna förmåga att se. Men det räcker inte att ha fokus på sådant vi kan se, känna och tala om. Det räcker inte med det vi själva kan veta. Att fångas i det som är känt är att stagnera, stelna, fastna här i detta nu. Vi måste se bortom det som är bekant. Vi måste sträcka oss in i det som utlovats. Även om det är obekant. Och det fordrar en särskild syn.

Vi bör bli själögda. Inte skelögda, så att vi bara ser så långt näsan räcker, utan själögda så att vi ser i kors. Att själv se själen sin, i ständig vetskap om evigheten, är att se sig själv både här och där; nu och i evigheten. Att se själen är ett första steg att ta ansvar för dess utgång.

Som själögda ges vi möjlighet att skåda Gud. Som själögda har vi blicken på Kristus och på segerns Kors.

Ett här och ett där; nu och sedan; livet här och det som lovats oss i evigheten. Och någonstans går skiljelinjen mellan detta här och fortsättningen. Som två separata ting – ändå ett sammanhang: Livet!

Någonstans går gränsen och den går mellan död och liv.

Som en linje ritad i öknens sand
som korsas; övervinns; passeras
som sedan suddas ut
av Jordans vatten och ett Ja!

Här ryms också ett vara i och ett vara för. Den själögde kan vara i och samtidigt ha blicken för; blick för ljuset, sanningen; för Livet.

Så vad skall vi nu säga om detta? Kan vi – vågar vi – göra som aposteln före oss? Att med iver försöka tala om att det finns ett möjlighetens fönster; Kristus Jesus, Han, genom vilken det är möjligt att skåda Gud och vinna det Han befallt – evigt liv.

Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande
så som det var, nu är och skall vara
i evigheters evighet. Amen




fr. Franciskus Urban OPR








  • Comments(0)//blogg.stnikolaus.se/#post141

Bön för vansinnets offer i Trollhättan

Oktober 2015Posted by Franciskus Urban Thu, October 22, 2015 15:33:03


I BÖN FÖR VANSINNETS OFFER I TROLLHÄTTAN

I dag har ondskan åter visat sitt ansikte.
Många är direkt och konkret drabbade. Många sörjer och försöker förstå.

Vi ber om frid över de själar som kallats hem.
Vi ber för dem som nu får vård; för dem som vårdar.
Vi ber för anhöriga och vänner.
Vi ber om förbarmande över gärningsmannen.
Kyrie Eleison: Herre, förbarma dig

Heliga Guds Moder, du eviga trösterska;
bed för dem som söker trygghetens ljusa famn.

I den tid vi lever här; då oro, rädsla och osäkerhet breder ut sig är vi alla, på olika vis, drabbade. Tillit, hopp och förtröstan trängs undan av krafter som vill söndra och splittra; som lär oss mörkrets språk och handlingar.

Herre, vi ber om vishet och mod att vända om.
I Jesu Kristi namn,
Amen.




  • Comments(0)//blogg.stnikolaus.se/#post140

Blekinge Läns Tidning skriver

Oktober 2015Posted by Franciskus Urban Mon, October 19, 2015 09:26:35

Blekinge Läns Tidning skriver idag på en helsida om helgens begivenheter, då S:t Nikolaus gästades av Pater Michael från klostret St. Severin i Tyskland.

Länk till tidningens webbupplaga:
http://www.blt.se/karlskrona/han-blir-munknovis-i-nordkatolsk-orden/

Hela tidningssidan kan även laddas ner i PDF-format. Klicka på ikonen nedan:






  • Comments(0)//blogg.stnikolaus.se/#post139

Första munknovisen i Karlskrona och Nordisk-katolska kyrkan

Oktober 2015Posted by Franciskus Urban Sun, October 18, 2015 23:18:31

Helgen 17-18 oktober gästades Nordisk-katolska kyrkan, S:t Nikolaus i Karlskrona, av abboten i klostret St. Severin (Tyskland), Pater Michael OPR.

Under lördagen hölls kyrkan öppen från morgon till sen kväll för medlemmar och nyfikna att dra sig tillbaka i stillhet för en stund. Dagen ägnades åt klosterlivets rytm med tideböner, stilla samtal, själavård och gemensamma måltider.

I söndagens mässa, på den helige evangelisten och aposteln Lukas dag, togs S:t Nikolaus' kaplan, fader Franciskus Urban, upp som munknovis i den monastiska orden som klostret St. Severin tillhör: Order of Port Royal.

Order of Port Royal, med anor från 1200-talet, är en ekumenisk Cistercienserorden. Regeln som följs är S:t Benedicts regel från 500-talet.

På bilderna syns hur munknovisen, fr. Franciskus Urban, får ta emot S:t Benedicts regel och välkomnas in i Orden av abboten.

Ett längre reportage med ytterligare bilder kommer inom kort.




  • Comments(0)//blogg.stnikolaus.se/#post138

INBJUDAN: Stilla Lördag 17-18 oktober

Oktober 2015Posted by Franciskus Urban Mon, October 12, 2015 20:29:37


Helgen 17-18 oktober gästas S:t Nikolaus' Mission av Pater Michael OPR, abbot i klostret St. Severin i Tyskland. I samband med hans besök bjuder vi in till en Stilla lördag med möjlighet till samtal, tystnad, själavård, gemensam och enskild bön m.m.

Tystnad och andrum är en bristvara. Allt för sällan ger vi; tillåter vi oss att gå in i tystnad och kontemplation. Allt för ofta flyr vi tystnaden. Kanske i rädsla för vad som då blir synligt.

Lördagen den 17 oktober öppnar vi upp kyrkan för just tystnad, stilla samtal, själavård, bikt och bön. Dagen inramas av dygnets tidegärd och däremellan bjuds in till fördjupning och inblick i benedictinsk spiritualitet. Under lördagen lever vi i klostrets rytm.

Söndagen den 18 oktober firas, som vanligt, liturgin (den heliga Mässan) i S:t Nikolaus. I liturgin kommer en person att avlägga monastiska löften och tagas upp som novis i klostret St. Severins gemenskap och Order of Port Royal.

Alla intresserade hälsas välkomna att stilla sig.

Ladda ner informationsblad (prel.) i PDF-format. Se länken nedan:



  • Comments(0)//blogg.stnikolaus.se/#post137

Är du vår näste diakon?

Oktober 2015Posted by Franciskus Urban Thu, October 08, 2015 18:53:53

Vi behöver, nu och inför framtiden, fler varma och engagerade kristna som svarar på kallet att tjäna Gud, Kyrka och medmänniskor. Det finns många uppgifter att ta sig an i en församling där diakonens bara är ett exempel.

Att tjäna som diakon innebär vigning in i ämbete och man ingår i församlingens kleresi. Som diakon är man en förmedlande länk mellan altaret och människor. Ibland liknas diakonatet med änglarna vilka rör sig mellan himmel och jord. Diakonen har sina uppgifter såväl i liturgin (gudstjänsten) som utanför.

I Nordisk-katolska kyrkan är alla oavlönade. Oavsett om man är biskop, körmedlem, präst, diakon eller innehar någon annan lägre vigning (exempelvis subdiakon eller lektor), så har alla sin inkomst från ett sekulärt arbete. Precis som det var i den första kyrkan.

På orter där Nordisk-katolska kyrkan ännu inte har någon verksamhet, finns kanske Du som är beredd att ta ansvar för att samla traditionella kristna som idag saknar ett apostoliskt sammanhang för själavård och eukaristiskt firande?

Oavsett vilket kall du kristne har hälsar vi dig välkommen att prata om och finna vägar vidare för detta.

Hör av dig!

fr. Franciskus Urban
präst i Nordisk-katolska kyrkan,
biskopsvikarie för Sverige


  • Comments(0)//blogg.stnikolaus.se/#post136

Att bli fri när det råder kaos

Oktober 2015Posted by Franciskus Urban Wed, October 07, 2015 12:03:09


Nu är många rädda för det som håller på att hända. Många är oroliga över vad som skall ske. Kanske är det så att samhället framöver kommer att utsättas för stora påfrestningar. Möjligen är det så att vi kommer att bli tvungna att omvärdera en rad föreställningar; saker som vi tagit för givet under lång tid.

De senaste söndagarna (17:e till 20:e) i Treenighetstid har predikningarna i S:t Nikolaus handlat om den oro som vi ser breda ut sig; den oro som, i sig, är roten till mycket. Här publiceras nu predikan från Sjuttonde söndagen i Treenighetstid i syfte att, med Guds hjälp, väcka och, kanske, stämma till eftertanke och omvändelse.


Texten finns också med referenser och fotnoter på missionens hemsida tillsammans med övriga predikningar. LÄNK

+++

”Ge mig din son” säger profeten Elia till änkan i söndagens gammaltestamentliga text. ”Ge mig din son!” Han lyfter sedan upp pojken; ja, han bär honom upp en våning där han ber Herren om förbarmande med kvinnan och han ber till Herren Gud att själen skall återvända till pojken.

I Evangeliet möts vi sedan av en bår som bärs ut genom stadsporten och av de människor som följer den döde pojkens mor. Jesus går fram till dem och förbarmar sig över kvinnan, också hon änka. Han säger till henne, med orden ”gråt inte”, att överlämna i Guds händer det som sker. Han lägger sina händer på båren och uttalar: ”unge man, stå upp!” Pojken reser sig och överlämnas igen till sin mor.

Vi läser i 1. Kungaboken hur ”Herren hörde Elias röst, och pojkens själ kom tillbaka in i honom, och han fick liv igen.” Och i Evangeliet berättas att pojken inte bara reser sig utan hur den som var död ”sätter sig upp och börjar tala”.

Det är inte samma barn. Det är två olika pojkar vi hör talas om. Men liksom förra söndagen, då vi, för att begripa, satte hela mänskligheten i de sjöovärdiga båtarna som korsar Medelhavet, så kan vi förstå oss själva i barnet som kvävs av det förgängligas slaveri.

Döden kvävde och i det tillståndet förmåddes ingenting. Men de fick livet åter, lämnades tillbaka med ny ande till nytt liv och började tala.

Vi ser oss själva också i liknelsen om den barmhärtige samariten : det är vi som ligger utslagna, bestulna och bedrövade i diket. Och det är vi som nu ligger på båren vid Nains stadsport, döda; utan ande; oförmögna att handla och tala.

Jesus Kristus, han som lyfter oss upp från diket; upprättar oss; Han vars hand räcks oss i rangliga flyktbåtar, säger till världens alla mödrar: Ge mig era söner! Ge mig alla odöpta. Jag skall ge dem upprättelse och evigt liv.

Systrar och bröder i Kristus! Vi ser idag kaos i världen. Och vi ser såväl handlingsförlamning som likaledes kaotiska försök att ställa tillrätta och hjälpa. Vi ser individer, organisationer och stater som tävlar om att vara de mest goda och utgivande.

Men vad vi egentligen bevittnar är hur rädslan breder ut sig; hur ångesten tar livtag på tillvaron. Och rädsla föder ännu mera kaos. Vi kommer – sanna mina ord! – att uppleva ännu mycket mer tumult och obehag om vi inte först betvingar rädslan; den rädsla som är produkten av en brist; brist på tro och därmed förnekelse av Anden. Och bristen på livets Ande, denna tomhet, är likvärdig med allt det ändligas slaveri: död.

Detta är allvarligt. Vår Herre säger själv att människan skall få förlåtelse för all synd och hädelse. Men blasfemi – hån, förakt och förtal – mot Anden skall inte förlåtas, vare sig i den här tidsåldern eller i den kommande.

För i och med att människan tar avstånd från; förnekar Helig Ande tror hon sig veta bättre själv. Genom att bemöta Gud Ande med förakt, ställer hon sig i total opposition mot Treenig Gud. Denna attityd är en ovilja att göra bättring och att följa Guds vilja. Genom att avvisa Helig Ande så förkastar man samtidigt Guds erbjudande om evigt liv och så länge man har den attityden finns heller inget utrymme för ånger och omvändelse.

Jag hör, från förra söndagen, hur vår Herre, Kristus Jesus, ropar: ”Så lite ni tror!”
Är det verkligen jag där på båren vid Nains stadsport: tom på liv; oförmögen till kärleksfull handling och att tala och vittna om Sanningens Ande?

Det är, som man säger, skarpt läge nu. Det räcker inte att vi delar förskräckliga bilder eller förfasar oss i sociala medier. Det räcker inte att vi, nyss uppstigna från yogamattan, betalar en get, skaffar ett fadderbarn eller skänker pengar på månadsbasis. Detta är i sig kortsiktiga och materialistiska handlingar. Dödens humanism räcker inte. Vi måste komma åt rädslan. Vad som krävs är livets Ande i var och en av oss.

Arma människa, vart tar du vägen med din rädsla när kaoset tränger sig på? Hur måtte du inte ducka i avsaknad av fast grund för att inte själv uppslukas av tomheten. Vilka irrläror blir du inte tvingad att ta till dig för att kunna hålla den glättiga fasaden? Vems ärenden är det du går?

Är det verkligen jag som ligger där? Är det verkligen mitt liv här i detta kaos?

Det handlar inte om ett fiktivt liv, inte om ett liv på pappret. Det är inte fråga om ett teoretiskt utan ett alldeles riktigt liv. Och du är satt att förvalta det; att välja Ande och bort rädsla. När jag förstår och tar till mig att det är en fråga om att välja liv eller död och väljer livets grund, då - och först då - kan jag också hjälpa andra.

Gråt inte, sade Herren till änkan. Nej, det räcker sannerligen inte att gråta över kaoset. Gråt inte över tillståndet i världen. Gråt i stället över dig själv; över dina egna tillkortakommanden. Överlämna dig själv i Guds händer och låt den Helige Ande, som du smordes med i dopet, verka i dig.

”Därför”, säger den helige aposteln Paulus, ”böjer jag mina knän för Fadern, […] Jag ber att han i sin härlighets rikedom skall ge kraft och styrka åt er inre människa genom sin Ande, och att Kristus genom tron skall bo i era hjärtan och ni skall bli rotade och grundade i kärleken.” Då först kan vi, orädda, också göra allt vad vår Herre lägger för oss. Då är talet och gärningarna sprungna ur något solitt och inte ur fåfänga. Då skall vi, skriver aposteln vidare, ”tillsammans med alla de heliga kunna förstå bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek, som går långt utöver vad någon kan förstå. Så skall ni bli helt uppfyllda av all Guds fullhet. Han som förmår göra långt mer än allt vi ber om eller tänker, genom den kraft som mäktigt verkar i oss.”

Ja, det är jag som ligger där. Det är jag som behöver den handen som drar mig upp ur diket. Till min mor sade Jesus Kristus: Ge mig din son! Och jag blev hans i dopet. Ändå behöver jag, dag för dag, höra de orden: ”Res dig!” Varje dag måste jag vända tillbaka till Sanningen. Det är att leva i Kristus.

”Jag är uppståndelsen och livet, säger Herren. Den som lever och tror på mig ska aldrig någonsin dö.”

Tro! Och var inte rädd!

***

www.stnikolaus.se
www.nordisk-katolsk.se




  • Comments(0)//blogg.stnikolaus.se/#post135
Next »