Formande mission

Formande mission

Om församlingsbygge och mission i Sverige på 2000-talet

Följ oss på vägen från biskopligt uppdrag och två tomma händer, till bygget av en nordisk-katolsk församling i Karlskrona, på gränsen mellan öst och väst.
www.stnikolaus.se | Facebook

Stilla Lördag på benedictinsk grund

September 2015Posted by Franciskus Urban Wed, September 09, 2015 23:26:42


Helgen 17-18 oktober gästas S:t Nikolaus' Mission av Pater Michael OPR, abbot i klostret St. Severin i Tyskland. I samband med hans besök bjuder vi in till en Stilla lördag med möjlighet till samtal, tystnad, själavård, gemensam och enskild bön m.m.

Tystnad och andrum är en bristvara. Allt för sällan ger vi; tillåter vi oss att gå in i tystnad och kontemplation. Allt för ofta flyr vi tystnaden. Kanske i rädsla för vad som då blir synligt.

Lördagen den 17 oktober öppnar vi upp kyrkan för just tystnad, stilla samtal, själavård, bikt och bön. Dagen inramas av dygnets tidegärd och däremellan bjuds in till fördjupning och inblick i benedictinsk spiritualitet. Under lördagen lever vi i klostrets rytm.

Söndagen den 18 oktober firas, som vanligt, liturgin (den heliga Mässan) i S:t Nikolaus. I liturgin kommer en person att avlägga monastiska löften och tagas upp som novis i klostret St. Severins gemenskap och Order of Port Royal.

Alla intresserade hälsas välkomna att stilla sig.

Ladda ner informationsblad (prel.) i PDF-format. Se länken nedan:





  • Comments(0)//blogg.stnikolaus.se/#post133

När mörkret tränger sig på

September 2015Posted by Franciskus Urban Tue, September 08, 2015 12:09:42


Det är sannerligen inte lätt att, som människa, navigera i livet. Och det finns stunder och tillfällen då det känns ännu tyngre; när mörkret tränger sig på. Dagligen matas vi med bilder av såväl enstaka händelser som större trender vilka borrar sig in i oss.

Få, om någon, klarar att hantera detta på egen hand. Vi behöver hjälp att finna stadga och styrsel så att vi kan hamna rätt och komma hem.


Söndagens predikan i S:t Nikolaus (Femtonde söndagen i Treenighetstid, 6 september) tar upp detta utifrån begreppet tacksamhet:

När mörkret lägrar sig.
När hösten rullar in med snålblåst och kyla.
Då söker vi oss inåt.

Och när det humanitära klimatet blir höstlikt,
när ondskans mörker drar in med isande kyla,
Bör vi, på samma vis, söka oss inåt.
Inte för att gömma eller stänga inne, men
för självrannsakan och uppbyggnad.

Rädsla skingrar och splittrar.
Rörelsen inåt – hemåt – samlar.
Så när vi samlar ihop oss blir det möjligt att odla de dygder som världen, kanske mer än någonsin, behöver och törstar efter:
- Tro, hopp och kärlek.

Att därför – mitt i stormen – prata om tacksamhet och Kyrkans sakrament, blir inte bara självklart men också nödvändigt.

I Evangeliet möter oss idag ännu en tilltufsad människa. Inte nog med att denne var spetälsk utan också samarier – en folkgrupp man inte gärna beblandade sig med. Därför blir skeendet extra starkt både i omvändandet och i Jesu tilltal.

Det var tio smittade som blev rena men bara en gick tillbaka till flödets källa för att tacka. En av de tio förstod där och då essensen i budskapet och vände, i tacksägelse, tillbaka; vände om; omvände sig. Och Jesus säger, till den omöjlige samariern: Stig upp och gå, din tro har räddat dig. (Luk. 17:19)

Vi brukar, med rätta, hävda att altaret och det allra heligaste sakramentet är epicentrum i – eller flödets källa för – den Kristna tron; i läran och i Kyrkan. Att det är livets mittpunkt för varje kristen människa. Och det förhåller sig så att eukaristi, ett annat namn för Herrens heliga måltid, betyder just tacksägelse.

Vad är det som sker då vi nalkas altaret för att delta i kommunionen? Vi vänder åter, som de sargade, sjuka och omöjliga personer vi är, till flödets källa för att frambära vår tacksamhet och där ta emot vår Herre Jesus Kristus och – genom Honom; genom hans dyrbara blod – ta del i den frigörande frälsningen.

Jesus gav de tio spetälska ett uppdrag. Han sade "’Gå och visa er för prästerna.’ Och medan de var på väg dit, blev de rena” . De gick för att visa sig sådana de var; de gick utan att dölja och på vägen upptäckte de, genom att vara ärliga inför Gud, varandra och mot sig själva, att de renades.

De gick till prästerna som fann att de genom sin tro och uppriktighet; genom sin vilja att leva Herrens Ord renades från sin smitta.

Denna rörelse känner vi igen också idag och den kan ses i ljuset av dagens Evangelietext. Jesu ord och uppdrag ekar in i vår egen tid: Gå först och bekänn; blotta ditt sanna ansikte. Kom sedan, i tacksamhet, tillbaka till och för att ta emot mig. Detta kallas idag i Kyrkan för botens sakrament, eller bikt, och är en grundläggande del i förberedelserna innan Kristus nalkas i eukaristin.

När det nu blåser iskalla vindar i världen ställer sig många frågan varför det skall vara så svårt att hitta lösningar på flyktingströmmar och de krig och konflikter som orsakar dem.

Svaret är smärtsamt självklart:
- Vi har inte någon gemensam grund att stå på; inga samlande värden att agera utifrån.

Därför är den samlande rörelsen hemåt nödvändig.
Därför är det ett måste att odla kärlek, hopp och tro.
Därför är tacksamhet för allt vi ges essentiell.
Därför blir det meningsfullt att säga:

Sök först Gud; lita till att allt blir till det bästa.
Tacka och prisa Honom för allt som följer.
Ty, allt som följer av Honom är liv.

---

Du hittar också predikan med referenser till söndagens texter här.



  • Comments(0)//blogg.stnikolaus.se/#post132