Formande mission

Formande mission

Om församlingsbygge och mission i Sverige på 2000-talet

Följ oss på vägen från biskopligt uppdrag och två tomma händer, till bygget av en nordisk-katolsk församling i Karlskrona, på gränsen mellan öst och väst.
www.stnikolaus.se | Facebook

Lavinvarning i den Treenige Gudens namn

Maj 2015Posted by Franciskus Urban Sun, May 31, 2015 23:05:11


Den Heliga Treenighetens söndag, även kallad 'Nikodemussöndagen' baserat på Evangelietexten, firades liturgin i S:t Nikolaus i värdighet. Söndagens texter är (första årgången) Jes. 6:1-8; Rom. 11:33-36; Joh. 3:1-15; Ps. 8:2, 4-7, 10. Predikan publiceras nedan.


I Guds; Faderns och Sonens och den Helige Andes namn.

Hur stoppar man en lavin? Det gör man helt enkelt inte. Nej, man håller sig undan. Ty alternativet är att svepas med, ner i avgrunden.

Vi firar idag Den Heliga Treenigheten: Gud – Fader, Son och Ande, som uppenbarades för världen i och med Jesu dop och som med Andens utgjutande på Pingstdagen fullbordades. Därmed ligger nu kyrkoårets största högtider bakom oss och vi tar steget in i Treenighetstiden, den tid som ibland kallas ”vanlig tid”. Men med vardagen kommer risken att man slappnar av andligt. För att kunna fortsätta att växa som människor – och som den kämpande Kyrka vi är – bär vi därför med oss den uppenbarade sanningen i vardagen. Vi ger aldrig vika för det som vill dra oss, våra själar, bort från Guds kärleksfulla nåd.

Därför är det, just nu, på sin plats med en lavinvarning. Även om det kan tyckas överdrivet dramatiskt så är det ett faktum att striden om våra själar pågår, i stort som i smått, dygnet runt.

Vi börjar där: med lavinen. Och vi skall ställa frågan hur det är möjligt att kommunicera med de människor som dragits med eller riskerar att dras med i den.

Ordet ’lavin’ kommer från latinets la´bor: att ’glida’, ’falla’ och lägg märke till att människor som dras med sällan upplever sig vara fast i någon lavin. Snarare upplevs tillvaron som ett nöjesfält och det faktum att det går utför är då inget annat än känslan av att åka bergochdalbana. Och det kittlar ju så gott i magen.

Så! Hur närmar man sig människor med sanningens budskap? Hur berättar vi som kristna för andra om det Gud har uppenbarat för världen? Vi är, som döpta, sända att sprida Evangeliet om Jesus Kristus, Han som är vägen till Fadern. Men har vi samtidigt skyldighet att reagera då vi ser sådant som strider mot Guds lag och leder medmänniskor bort från sanningens väg?

Detta är viktiga och ibland svåra frågor. Och kanske är de idag viktigare än på mycket länge eftersom den kristna tron och läran, på nytt, inte är någon självklarhet, samtidigt som människan drar sig allt längre bort från Gud – Han genom vilken allting är.

Hur pratar vi med våra medmänniskor om sanningen? Kanske kan det vi hör om i dagens Evangelium tjäna som modell: det förtroliga och stilla samtalet. Den helige Nikodemus kom till Jesus. Nikodemus var farisé; en av judarnas rådsherrar, alltså en studerad och uppsatt man. Han kom om natten för att samtala med Jesus som lärare. Möjligen var det vid den tiden på dygnet man förde samtal på Jesu tid. Kanske kan det tyda på att han inte ville skylta öppet med sitt intresse för vad Jesus lärde, något vi kan känna igen oss i idag.

Men vad som är mer intressant är att han ödmjukade sig och ställde frågor. Trots att Nikodemus var högt uppsatt i offentlig position så gick han till Jesus – som han förstod var sänd av Gud – och ställde frågor. Och det gjorde han utifrån en grundläggande förståelse för att Gud är.

Hur är det idag? Kan vi utgå från att människor i allmänhet – också dagens ”fariséer”, alltså partimänniskor och lärda – har tillräcklig grund för att veta att ställa frågor om omvändelse, pånyttfödelse och om det Gud har uppenbarat för oss? På den frågan blir vi nog ödmjukt tvungna att svara nej.

En av de laviner, som med modernismen fick förnyad kraft och som idag, i sekulariserings kölvatten, formligen rasar utför, är ödmjukhetens motsats, nämligen högmodet: att människan sätter sig över allt och alla, ja över Gud. Och skulle det trots allt finnas någon förståelse för Gud, så förstås denne i många fall som något ett ”också”; ett tillägg och en konkurrent till den egna personens makt.

Vi hörde i dagens epistel: ”O vilket djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud! Hur outgrundliga är inte hans domar och hur outrannsakliga hans vägar. Vem har lärt känna Herrens sinne eller vem har varit hans rådgivare? Eller vem har först givit honom något som han måste betala igen? Av honom, genom honom och till honom är allting. Honom tillhör äran i evigheter, amen.”

Nej, Gud vår himmelske Fader; alltings Skapare, behöver sannerligen inga rådgivare. Däremot vill han att var och en av oss söker och tjänar Honom.

Högmodet manifesteras dagligen och kröns nu med parader på våra gator. Under förespegling att vara ett uttryck för goda krafter, lockas allt fler att med populistiska slagord glida med i självtillräcklighetens lavin. Hur pratar man med de tusentals människor som i blind glädjeyra firar högmodet?

Vi skulle så klart kunna låta det passera; låta dem fortsätta leka. Men livet är allt för heligt att inte ta på största allvar och likt lavinen, som drar med sig allt i sin väg, leder denna sinistra lek till att många intet ont anande dras med ner i lägre lager, ännu längre bort från kärlekens ursprung – Gud.

Var och en av oss har ansvar för den egna själen. Och ingen kan göra val eller ta beslut åt någon annan. Men vi kan – och ibland är det nödvändigt och en god gärning att – sätta ner foten och peka på sådant som inte gagnar människan; att helt enkelt upplysa om vad som leder henne bort från den väg Kristus banade för oss; den väg som många heliga sedan dess har gått. Och jag kan inte tänka mig annat än att även heliga har frågat efter, och fått, hjälp på vägen.

Med ödmjukhet kommer man längst. Dock strider inte det mot att, i kärlek; i ord och handling, visa medmänniskor vägen. ”Ty det är Guds vilja att ni genom att göra gott skall tysta munnen på oförståndiga och okunniga människor. Ni är fria, men använd inte friheten som täckmantel för att göra det onda utan för att tjäna Gud.”

Samtidigt; när lavinen väl har löst ut kan det vara klokt att hålla sig undan för att själv inte dras med. För, ”[d]et skall du veta att i de sista dagarna skall det komma svåra tider. Människorna kommer att älska sig själva och vara penningkära, skrytsamma, stolta, hånfulla, olydiga mot sina föräldrar, otacksamma, gudlösa, kärlekslösa, oförsonliga, skvalleraktiga, obehärskade, råa, fientliga mot det goda, falska, egensinniga och högmodiga. De skall älska njutning i stället för Gud och ha ett sken av gudsfruktan men förneka dess kraft. Håll dig borta från dem!”

En lavin är svår att stoppa. Men orsaken till lavinen kan man finna och så förhindra att den löser ut och drar många med sig. Vi kan också, som kristna, delta i sök- och räddningsarbetet då lavinen har gått. Och, som det sjukhus Kyrkan är, kan vi där erbjuda själslig vård och helande.

Och det för oss tillbaka till dagens Evangelietext och det svar Nikodemus fick av Jesus: ”Det som är fött av köttet är kött, och det som är fött av Anden är ande. Var inte förvånad över att jag sade att ni måste födas på nytt.” I pånyttfödelsen börjar läkandet; i omvändelsen börjar helandet – heliggörandet. Och om viljan att vända om är tillräckligt stark så kan den – med Gud Andens hjälp – trotsa till och med högmodets rasande lavin.



  • Comments(0)//blogg.stnikolaus.se/#post122

Pingstafton i Oslo

Maj 2015Posted by Franciskus Urban Mon, May 25, 2015 00:56:46

Pingsthelgen 2014 gästades S:t Nikolaus i Karlskrona av en större delegation från Norge med biskop Roald Nikolai i spetsen. Helgen då bjöd på prästvigning, föreläsningar och utfärd i strålande sol.

I år innebar Pingsthelgens inledning ett varmt återseende av en rad kollegor. Denna gång i Oslo där det genomfördes kleresimöte och firande av liturgi på pingstaftonen. Undertecknad hade här glädjen att få predika i S:t Johannes Döparens församling.

Bilden är från innevarande års firande av Pingstdagen i S:t Nikolaus vilket också hanns med. Nedan följer Pingstaftonens predikan och för den som önskar finns den även nedladdningsbar (med referenser) på missionens hemsida.



Vi är inne i den sista påskveckan. Faktum är att vi just nu upplever de absolut sista timmarna i påsktiden. Och när vi i söndags gick in i denna, hörde vi den helige aposteln Petrus ord: ”Slutet på allting är nära”. Han uppmanade till förstånd och närvaro så att tiden skulle kunna ägnas åt det väsentliga; åt bönen.

Det är visserligen inte för oss att fråga om slutet. Samtidigt går det inte att komma undan frågorna. I synnerhet inte i en tid som denna där vi finner så många likheter med den tidiga Kyrkans lidande och förföljelser. I en tid då vi till och med kan dela det jag anar apostlarna upplevde efter uppståndelsen:

Innan Kristus uppenbarade sig för dem satt de gömda för omvärlden; rädda för att utpekas och förknippas med den Mästare de hade följt och som korsfästs som en värsta sorts bråkmakare. Och nu, efter Kristi upptagande till Faderns himmel, på nytt lämnade och utlämnade för världens hat.

Det går inte att komma undan frågorna. Vad händer med oss nu? Vad händer sedan? Finns det någon mening? Frågorna ligger latent i oss, även om den tid vi nu lever i vill inbilla oss annat; vill ge en bild av att vi vet allt, kan allt och själva är herrar över allt.

Men då ytans fernissa krackelerar; när livet tränger sig på, står den självtillräckliga människan där ensam med sin tomhet utan tillgång till svar, utan mening och utan mål. Det är påtagligt att det modernistiska projektet berövade henne just detta. Till och med hoppet stals och nu har det gått så långt att inte ens språket för det heliga lever. Det blev bara tomma ord kvar; tomma ord i en till synes tom värld.

Därför föds desperationen – en ”överväldigande (akut) känsla av hopplöshet och förtvivlan i nödläge där man tycker sig sakna meningsfulla möjligheter att göra något.” Därför söker sig människan till att, med iver, uppfylla sig själv med sådant som står till buds: materiella ting, berömmelse, makt, rikedom och hemmasnickrad religiositet.

I brevet till Efesierna uppmanar den helige aposteln Paulus till att inte längre leva som hedningarna eftersom deras tankar är tomma och deras förstånd förmörkat. De är, skriver han, främmande för livet i Gud på grund av sin okunnighet och för att deras hjärtan är hårda som sten .

Därför kan inte Hjälparen tas emot . För världen ser inte och känner honom inte. Kan inte känna honom, för språket är förlorat.

Men ”ni känner honom” säger Jesus till apostlarna. För ni är inte av världen, utan jag har utvalt er och tagit er ut ur världen. För ”om ni vore av världen, skulle världen älska er som sina egna. Men ni är inte av världen […]. Därför hatar världen er.” Men ”låt inte era hjärtan oroas”, säger han. ”Tro på Gud och tro på mig.” Så inleds det Jesu avskedstal som dagens evangelietext är hämtad ur. Och det avslutas med den förbön som Jesus – som överstepräst – ber över lärjungarna.

Han ber: ”Fader, bevara i ditt namn dem som du har gett mig, för att de skall vara ett, liksom vi är ett. […] Nu går jag till dig, och detta säger jag medan jag är i världen, för att deras hjärtan skall vara fyllda av min glädje. Jag har gett dem ditt ord, och världen har hatat dem, eftersom de inte är av världen, liksom inte heller jag är av världen. Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen (för de hade en mission här!) utan att du skall bevara dem för det onda. […] Helga dem i sanningen, ditt ord är sanning. Liksom du har sänt mig till världen, så har jag sänt dem till världen. Och jag helgar mig för dem, för att de skall vara helgade i sanningen. Men inte bara för dem ber jag, utan också för dem som genom deras ord kommer att tro på mig”

Ja, likheten med den första tiden är på många vis levande och det Kristus Jesus sade till lärjungarna har förts vidare till oss idag. Han sade ”Om ni älskar mig, håller ni fast vid mina bud. Och jag skall be Fadern, och han skall ge er en annan Hjälpare, som alltid skall vara hos er.”

Liksom apostlarna på den tiden, bär vi människor fortfarande på frågor. Frågor som inte låter sig besvaras av världen, utan förutsätter att vi söker Gud; som förutsätter hjärtan inte av sten men av kött och vars svar står att finna i det nya liv vi ges genom dopet i vatten och Helig Ande; det liv vi lever i Kristi Kyrka vars födelse vi imorgon firar.

Låt oss den tid som är kvar vara uthålliga i bönen, våga oss ut från våra gömslen och frimodigt möta våra medmänniskor med orden ”Kristus är uppstånden!”, för den tiden är inte slut. Den är aldrig slut.

  • Comments(0)//blogg.stnikolaus.se/#post121

Om inte slutet, så en ny början!

Maj 2015Posted by Franciskus Urban Sun, May 17, 2015 22:59:06

Från liturgin - Den Heliga Mässan - Sjunde Söndagen i Påsktiden, kommer såväl bild som predikan. Liturgiskt närmar vi oss nu, i och med den förestående Pingsten, Kyrkans födelse.


Systrar och bröder i Kristus. Idag går vi in i den sista påskveckan. Om det samtidigt innebär, vad den helige aposteln Petrus skriver, slutet på allting är inte för oss att forska i men väl förbereda oss på. För som ni vet är vår tid här begränsad och bör därför förvaltas klokt: Det är här och nu vi själva kan vara med och påverka utgången och evigheten. Detta är, som söndagens tema skvallrar om, inte det lättaste och kanske inte heller det mest bekväma. Vi skall därför ägna denna stund att prata om förväntningar och förutsägbarhet. Ja, vi hörde i episteln samme Petrus säga ”var inte förvånade över den eld som ni måste gå igenom till er prövning, som om det hände er något oväntat.”

Som medborgare i Sverige förväntas man kunna lagen. Skulle man bli ertappad med något kan man alltså inte försvara sig med att man inte kände till den lag man brutit emot. Och även om evangeliet i dag pekar på den radikala skillnaden mellan det världsliga och det som inte tillhör denna värld, så är förhållandet det motsvarande då det kommer till Guds lag: det håller inte att säga att man ingenting visste!

Men, till skillnad från den världsliga lagen som kan förändras (och skrivas om av mänsklig hand) är Guds lag evig. Och – och detta är viktigt! – det Kristus förkunnar är inte bara repressiv lagtext, utan bär på ett sådant innehåll att, om det efterlevs, lyfter människan i evighet; mot Gudomliggörelsen.

Jesus sade: ”Om jag inte hade kommit och talat till dem, skulle de inte ha synd, men nu har de ingen ursäkt för sin synd.” Alltså: Nu känner vi till Guds avsikt med oss. Nu vet vi att människan på eget bevåg satt sig över Skaparen. Vi vet också att det finns hopp och att vi kan vända om och göra rätt. Tack vare Kristus Jesus, som genom sitt lidande och döden på korset; genom segern över döden på nytt öppnade vägen för oss till Gud.

Eftersom Gud Fadern, genom Sonen, har talat om för oss vad vi har att förhålla oss till och förvänta oss; eftersom apostlarna förde vidare vad Jesus förkunnade och våra biskopar efter dem och ända in i våra dagar – i Kristi Kyrka – fortsätter, så är det känt för oss. Eftersom alla kristna genom dopet ges uppdraget att vittna om Jesus Kristus, så kan ingen av oss säga att vi inget visste.

Genom dopet i vatten och Helig Ande, tillhör vi den skara som är utvald att lyftas i evigheten och nå Gudomliggörelse. Vi tillhör, som döpta, dem Jesus Kristus vänder sig till i Evangeliet då han säger ”Om ni vore av världen, skulle världen älska er som sina egna. Men ni är inte av världen, utan jag har utvalt er och tagit er ut ur världen. Därför hatar världen er.”

Vi är uttagna till ett liv med ny standard; till ett nytt liv i Jesus Kristus. I brevet till Efesierna uppmanar den helige aposteln Paulus att inte längre leva som hedningarna eftersom deras tankar är tomma och deras förstånd förmörkat. De är, skriver han, främmande för livet i Gud på grund av sin okunnighet och för att deras hjärtan är hårda som sten . Men ni har fått höra honom förkunnas och fått undervisning i honom och den sanning som finns hos Jesus. Ni har lagt av den gamla människan som går under av sina begär.

- Jag har utvalt er, säger han. Därför kan vi som kristna inte klamra oss fast vid världen, även om det är enklare och bekvämare att vara älskad av världen under den tid vi är här. Men tiden här är begränsad och då vi tar sikte på evigheten i förtröstan tar vi också till oss en annan standard. Därför, säger vår Herre, hatar världen oss.

Evangelium är budskapet och den goda nyheten om räddning. Det är budskapet om Kristus, Guds Son, vår frälsare. Evangelium tar sikte på evigheten och det är i det perspektivet vi skall förstå frälsningen. Det handlar inte om att vi skall räddas från obehag här. Tiden här handlar om att leva den nya standarden trots att det är obekvämt. I syfte att vi skall kunna nå den eviga glädjen.

Det är, som sagt, varken roligt eller bekvämt att vara avvikande och till och med illa omtyckt. Ibland kan det därför vara lockande att rucka på den nya standarden för att vara världen till lags. Men att leva med dubbla standarder har aldrig varit en bra idé utan tvärt om, genom historien visat sig ta en ände med förskräckelse. Inte heller människor som kallar sig kristna går fria från frestelsen att vara älskad av världen. I frågor om lära och inte minst på det moraliska planet ser vi ”personer som gärna ansluter sig till dominerande riktning av opportunism, med svikande av mer berättigade ideal” som följd, något som i andra sammanhang kallas för medlöperi. Och inte heller medlöperi kan försvaras med att man inget visste.

Detta, att vi skall förföljas för att vår Herre först förföljdes, är vad vi har att vänta. Det är vad vi har att förvänta oss. Det innebär också att om vi i vår bekvämlighet eller av rädsla för vad världen skall tycka om oss, förändrar eller tolkar Evangelium så att det bättre passar in i världen; blir mindre anstötligt, då har vi samtidigt tackat nej till nåden; tackat nej till räddningen och har då inget kvar att förtrösta på.

Det är med Faderns outsägliga kärlek till människan som Sonen sändes till oss för att förlösa världen ur dödens bojor. Han sändes till oss för att förmedla vad Guds avsikt med oss är och för att förkunna vad vi har att förvänta och vad som förväntas av oss. ”Detta [säger Kristus] har jag talat till er för att ni inte skall komma på fall.”

Men vi lämnas inte ensamma i detta. Kristus lovade att då han gick bort för att sitta på Faderns högra sida, så skulle han sända oss hjälp. ”När Hjälparen kommer, som jag skall sända er från Fadern, sanningens Ande, som utgår från Fadern, då skall han vittna om mig. Också ni skall vittna, eftersom ni har varit med mig ända från början”

Och det är så som Evangeliet görs känt för människor: genom att vi som döpta vittnar om Guds kärlek och om Jesus Kristus, världens frälsare. Genom att vi i våra dagliga liv följer den nya standard som leder till våra själars räddning. Genom att vi i vardagen använder de Guds nåderika gåvor han har skapat oss med och gör så enligt Hans vilja. Det är så som Guds eviga och kärleksfulla lag görs känd, så att ingen skall behöva säga att ”det hade jag ingen aning om”.


(Predikan finns att ladda ner från missionens hemsida i såväl ljud- som textformat. I textfilen finns även referenser till söndagens texter.
Adressen är: www.stnikolaus.se/resurser/predikningar.html


  • Comments(0)//blogg.stnikolaus.se/#post120

Herre över allt

Maj 2015Posted by Franciskus Urban Fri, May 15, 2015 11:56:16


Som liten; under min uppväxt, hade vi barn en mycket speciell tradition. Ni vet när ungar börjar hävda sig och skall övertrumfa varandra. Någon sa ”jag får nog tusen spelkulor i födelsedagspresent!” och kamraten kontrade med ”Ha! Jag får två tusen!” Sedan var budgivningen igång: tre tusen! Fyra! Tiotusen! Ända till någon sa ”stjärntopp!” Då upphörde buden och vinnaren var korad. För vad ”stjärntopp” faktiskt betydde var, ”vad du än säger kan det inte bli lika stort”.

Det mest intressanta i detta var att alla fann sig. Den som kom med ”stjärntopp” övertrumfade allt. Och alla accepterade detta. Det var ett faktum. Men det gick inte att inleda med stjärntopp, utan man var – helt outtalat – tvungen att gå igenom hela lekens budgivning som höjdes och höjdes… ända tills någon kom med det absolut största vi som barn kunde tänka oss.

Stjärntopp! Så var det bara. Och även om det enbart var där på den lilla orten i södra Småland detta gällde så var det en levande norm, något som vi barn förhöll oss till och hade en överenskommelse om att ställa oss under. Vi underordnade oss det som var större för att ordningen skulle bibehållas; för det större goda.

Självklart levde varje unges önskningar och passioner kvar. Och även om det var en lek, så fick det egna önskemålet; den egna viljan, förhålla sig till en realitet som var större.

Idag är det Kristi Himmelsfärds dag. För någon vecka sedan, närmare bestämt på Femte söndagen i Påsktiden, hörde vi Jesus säga till lärjungarna; ”det är bäst för er att jag går bort. Ty om jag inte går bort, kommer inte Hjälparen till er.” Vad han då talade om var så klart den dag vi idag högtidlighåller: Kristi Himmelsfärd, den dag då han skulle vända åter till Fadern.

Lärjungarna såg säkert hellre att Han; Mästaren hade stannat och fortsatt sin gärning där bland dem. Fyllda av de frågor; av det oförstånd vi hört om vid flera tillfällen nu i påsktiden, sade Han till dem: ”Nu går jag till honom som har sänt mig, och ingen av er frågar mig: Vart går du? Men eftersom jag har sagt er detta, är era hjärtan fyllda av sorg. Men jag säger er sanningen: Det är bäst för er att jag går bort. Ty om jag inte går bort, kommer inte Hjälparen till er”

- Det är bäst för er, men inte bara för er utan för hela mänskligheten, att jag går bort och att hjälparen kommer till er. För det större goda.

Nu vet vi alla att det är skillnad på lek och verklighet. Men barns lek formar och förbereder. Barns lek – oavsett hur den ser ut – skapar grunden för hur den realitet som de skall möta senare i livet bemöts. Vår lek med spelkulor och det normativa i begreppet stjärntopp var så klart ett mänskligt påhitt men det formade och tränade ödmjukhet. Stjärntopp var så klart en konstruktion medan Kristus Allhärskaren; pantokrator, är en realitet och av Gud given.

Kristus är, i den ikon som heter ”Pantokrator” (allhärskaren) inte avbildad med krona och spira som en jordisk kung. För barn är en kung den yttersta symbolen för makt och storhet. Men Kristus är större än så. Större än vi kan tänka. Han avbildas här med stora ögon för det allseendet – det som genomborrar varje själ och hjärta; med hög panna för det visa; med rak näsa för det nobla; med en liten och stängd mun för den tysta kontemplationen; med ena handen höjd för välsignelse. Han avbildas i ikonen som den rättmätiga härskaren och domaren och – samtidigt – som den som älskar och förlåter mänskligheten.

Jag har att välja att böja mig inför Allhärskaren och Sanningen. Eller inte. När jag väljer att ta emot Kristus gör jag det i hjärtat. Jag kan inte ställa honom utanför, eller jämte hjärtat – som en konkurrerande kraft så att viljor kommer i strid. Det handlar, som vi pratade om i söndags, om att göra Guds vilja till sin egen – en viljornas sammansmältning.

Så i dagens Evangelium hör vi, med S:t Johannes ord, hur Herren Jesus ”blev upptagen till himlen och satte sig på Guds högra sida.” Och han skriver om hur lärjungarna därefter ”gick ut och predikade överallt” och om hur ”Herren verkade tillsammans med dem och bekräftade ordet genom de tecken som åtföljde det.”

Han, Herren, har inte bara gett oss uppdraget att berätta för alla om Honom; om Sanningen. Han är dessutom med oss när vi gör det. Och kanske, kanske var det så att vi som barn genom Honom fick lära oss det lilla lustiga ordet ”stjärntopp” som en fingervisning om att verka för det större goda.


(Texten är hämtad ur predikan på Kristi Himmelsfärds dag i S:t Nikolaus' mission)


  • Comments(0)//blogg.stnikolaus.se/#post119

Ny officiell hemsida i Sverige

Maj 2015Posted by Franciskus Urban Fri, May 08, 2015 21:02:28

För första gången har nu Nordisk-katolska kyrkan i Sverige en hemsida på internet. Tidigare har enbart enskilda församlingar/missioner haft hemsidor. Satsningen syftar till att ge en samlad ingång till uppgifter om kontaktpersoner, församlingar och missioner.

Adressen är: www.nordisk-katolsk.se

Samtidigt lanseras en ny officiell sida på Facebook för kyrkan (ärkediakonatet) i Sverige. Här kommer det att löpande presenteras vederhäftig information och nyheter.

Adressen är: facebook.com/nordiskkatolskakyrkanisverige

Besök gärna sidorna! Gilla och hjälp oss att dela.




  • Comments(0)//blogg.stnikolaus.se/#post118

Vid korsets fot: Att växa i sanning och tro

Maj 2015Posted by Franciskus Urban Sun, May 03, 2015 23:40:21

Det firades idag, femte söndagen i Påsktiden, 'Korsmässa om våren' i S:t Nikolaus i Karlskrona. Denna söndag är temat att växa i sanning och tro. Och just i den tid vi lever; då sanning sägs vara något relativt och individuellt, kan det vara svårt att få grepp om vad det är som håller oss samman och utgör den bottenplatta som är så viktig - ja helt nödvändig - för oss.

Här nedan följer den predikan som hölls av fr. Franciskus Urban. För den som vill ta del av referenser till söndagens texter finns predikan nedladdningsbar via hemsidan.


Kristus är uppstånden!

Idag den 3 maj firar vi, enligt äldre tradition, Korsmässa om våren. Det gör vi till minne av då Sankta Helena, Konstantin den stores mor, under en resa till det heliga landet på 300-talet och efter en uppenbarelse återfann Det Sanna Korset.

Det är samtidigt Femte söndagen i påsktiden, med temat ’att växa i sanning och tro’. Det är alltså fortfarande påsktid och vi fröjdas åt Jesu Kristi seger över döden. Det som möter oss i psaltarpsalmerna idag är en nästan svårgripbar och överdådig glädje och lovprisning till Herren. Men sådan är påsken. ”Höj jubel till HERREN, alla länder! Brist ut i glädjerop och lovsjung!”

Systrar och bröder i Kristus. Innan vi kommer in på dagens tema, att växa i sanning och tro, och visar på den omedelbara kopplingen till Korset, vill jag aktualisera en fråga som alltid är bra att ha med och ställa i olika sammanhang:

Vad är mest rättfärdigt; att tala om det som inte är sanning för att locka människor till sig, eller att tala om sanningen men riskera att skrämma bort människor? Frågan kan också formuleras såhär: Skall jag vara sann eller till lags?

I samband med denna fråga vill jag resa en varning, en varning för alla de olika metoder, skolor, filosofier, strömningar och sammanhang som alla säger sig peka mot personlig växt, utveckling, att finna sig själv och all världens lycka.

För när det handlar om att växa som människa; att växa i själ, hjärta och tro, är det där vi måste börja: i Sanningen. Och kom då ihåg att sanningen inte är relativ; sanningen är ingen konstruktion; sanningen är inte någon idé i största allmänhet och sanningen är, framför allt, inget vi själva skapar. För Sanningen är person: Jesus Kristus.

När vi nu i påsktid, genom apostlarna och den heliga Skrift, har bevittnat Jesu uppståndelse; hans seger över döden, finns de i vår omgivning som ställer frågan om vi verkligen skall ta det för sant. Är det verkligen så att Jesus, så som vi gemensamt bekänner, uppstod ifrån det döda?

Den helige aposteln Paulus, skriver till församlingen i Korint, att ”om Kristus inte har uppstått, då är vår predikan meningslös och er tro meningslös.” Men om han, som det vittnas om, besegrade döden och uppstod, då betyder det allt. Och Han gjorde det för att också vi skall ha evigt liv genom Honom och så nå likhet med Gud. Detta är ett yttersta tecken på den kärlek med vilken Gud vill oss.

Vi hörde i dagens epistel hur denna kärlek inte är av oss. ”Kärleken består inte i att vi har älskat Gud utan i att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder.” Vi kan alltså inte berömma oss för att vara kärlekens upphov. Lika lite som vi är sanningens upphov.

Så, om detta är sant så betyder det allt. Och om detta är sant så behöver vi inte hitta på egna teorier eller föreställningsvärldar för hur vi växer i sanning och tro. Eftersom detta är sant så behöver vi inte omtolka eller popularisera. För detta är, i sig, stoff nog att kontemplera över under en människas hela jordetid. Frågan är om vi någonsin, här, kommer att nå full insikt i Sanningen. Och det är väl det som skrämmer oss – insikten att vi kanske aldrig kommer att förstå. Inte i detta livet. Kanske är det därför vi hittar på egna och mer lättbegripliga saker att hålla fast vid; saker som drar till sig människor, teorier som inte skrämmer, lösningar som inte har något med Sanningen att göra. Nej, lika lite som vi är upphov till sanningen, får eller kan vi förändra den. Vi kan bara förhålla oss till den; verka för eller emot.

Vänner! Att behöva ägna hela livet åt att grunna över dessa stora ting är inte enkelt. Det kräver uthållighet och det kräver tålamod.

De två senaste söndagarna har lärjungarna, som ni kommer ihåg, varit oförstående. De har ställt frågor. De har våndats och velat förstå. Men de har inte förstått. För de har, med sina frågor, rört sig med fel kategorier; varit i fel sinnestillstånd. De har inte begripit. Men de vill veta. Och de vill veta allt! Helst nu med en gång.

Så i dagens evangelietext säger Jesus till dem att det finns mycket att säga, men att de inte kan bära det nu. Man kan riktigt känna den frustration de måste känna i den stunden. Kanske kan det liknas vid att du söker efter något på Google. Men i stället för en sida med sökträffar så kommer det upp en sida där det står: Tålamod! Du kan inte bära mer nu. Jämförelsen haltar på flera punkter, men det är säkert möjligt att relatera till den frustration som infinner sig då man vill ha svar här och nu: Tyvärr, du kan inte ta emot mer nu. Du får ge dig till tåls.

”Jag har ännu mycket att säga er, men ni kan inte bära det nu.”

Det finns en rad väl beprövade metoder i den Kristna traditionen för att mogna och växa. Den första och viktigaste är att lyssna i bönen; samtalet med Gud. En annan är att leva i och med Kyrkan och i henne få del av de heliga sakramenten och undervisning. Ett tredje är att, genom eget läsande, lyssna till dem som gått före. Att lyssna mer uppmärksamt på vad Kyrkans heliga apostlar, lärare och bekännare har sagt. Det har hjälp människor i snart två tusen år, att komma in på rätt väg. En av de första biskoparna i Rom, Clemens, skrev år 96 ett brev till de troende i Korint. I en passage i hans brev läser vi:

”Detta är vägen, mina kära, där vi finner frälsningen: Jesus Kristus, våra offers överstepräst, beskyddaren och hjälparen i vår svaghet. Genom honom skådar vi upp mot himlens höjder. Genom honom ser vi Guds rena och höga ansikte avspeglas. Genom honom öppnades vårt hjärtas ögon. Genom honom växer vårt oförståndiga och förmörkade sinne upp till hans underbara ljus. Genom honom ville Herren låta oss smaka den odödliga kunskapen.”

Så kommer vi då slutligen till Korset, det som för oss Kristna är ett livets tecken. Det är inte ett smycke i största allmänhet, utan ett tecken på och en påminnelse om att vi har tagit upp och bär Kristi Kors i våra liv; att vi var dag vill och försöker vandra samma väg som Jesus Kristus.

Men för att kunna ta upp Korset, måste det först hittas. När vi ser och begrundar Korset, inte för dess skönhet utan för vad det representerar; för vad som hände på Korset dagarna före påsk; för hur vår Frälsare led och utgav sig själv för oss. När vi sitter framför korset och förnimmer kraften i hur det gick från att vara ett tortyrens och dödens instrument till ett livgivande tecken, då kan vi säga att vi har hittat det. När vårt eget hjärta uppfylls av förkrosselse över den egna bortvändheten, då kan vi läka och växa i tro och sanning.

Det handlar om att hitta korset för egen del. Inte att uppfinna något eget kors, utan upptäcka det sanna korset; det frälsande och livgivande.

Var hälsat, O livgivande Kors!
Var hälsat, du paradisets port;
Du frihetens och Sanningens tecken.




  • Comments(1)//blogg.stnikolaus.se/#post117