Formande mission

Formande mission

Om församlingsbygge och mission i Sverige på 2000-talet

Följ oss på vägen från biskopligt uppdrag och två tomma händer, till bygget av en nordisk-katolsk församling i Karlskrona, på gränsen mellan öst och väst.
www.stnikolaus.se | Facebook

Vägen till livet

April 2015Posted by Franciskus Urban Sun, April 26, 2015 22:26:59
De förstod fortfarande inte.

Efter allt han har skapat och initierat här ibland oss, så måste han försvinna från oss. Dö. Varför? Så kommer han tillbaka efter att ha besegrat döden och säger att han måste försvinna igen! Han rör till det för oss, förstår han inte det!? Kan han inte bara hålla sig här nu, hos oss?

Lärjungarna pratar med varandra och försöker förstå. Försöker formulera frågor som leder till svar som de kan förstå. De pratar inbördes och vågar inte riktigt vända sig med sina frågor till Honom; till Han som har svar.

I stället för att fråga livet självt, pratar de med varandra.

Jesus, den uppståndne; Han som nu i påsktid går på jorden, vet att de inte förstår. Han vänder sig till dem och säger: jag vet att ni vill fråga mig vad jag menar och för att ni inte skall behöva sväva i ovisshet; för att ni inte skall behöva gissa, så berättar jag nu för er.

Jag uppstod efter Faderns vilja och enligt profeterna. Nu är jag här med er. Men bara en kort tid, för sedan måste jag lämna er och gå till min Fader. Men vi skall ses igen i evigheten.

Och det är för att ni skall behöva sörja bara en kort tid, i stället för i evigheten. För det är i evigheten vi åter skall ses efter den korta tidens vedermödor här.

Vi har så många likheter med lärjungarna på Jesu tid. De förstod inte vad deras lärare i vägen till livet sade. Vi förstår inte idag vad vår lära för livet innebär. Lärjungarna pratade med varandra och kom sig inte för att ställa frågan till Jesus. Människor av idag pratar, på samma sätt, med varandra; gissar och skapar egna teorier. Då visste Jesus vad lärjungarna gick och funderade på och pratade med varandra om. Han sade till dem: jag vet att ni har saker som ni vill fråga mig om.

Det finns så många likheter. Vi har fortfarande tillgång till allt det lärjungarna fick. Vi kommer oss dock inte för att ställa frågan. Och detta vet Herren. Och han pratar till oss genom Jesus Kristus, den uppståndne.


  • Comments(0)//blogg.stnikolaus.se/#post116

Den gode herden

April 2015Posted by Franciskus Urban Sun, April 19, 2015 11:54:30



”Men de förstod inte vad det var han talade om”

Han fick ta det en gång till för att de skulle förstå. Han sade: ”Jag är dörren. Den som går in genom mig skall bli frälst, och han skall gå in och gå ut och finna bete.”
Detta skall inte förstås som en svängdörrprincip. Nej, vad han säger är att den som går Jesu väg kommer att ledas till det finaste betet.

Han sade: Jag har kommit för att ni skall ha liv, ja, liv i överflöd. Och Han talade om herdens röst; den röst vi är skapta att känna igen och lyssna till.

Jag är den gode herden, sade han. Jag går före er; jag går före er i döden. För er! Och jag går, redan här och ännu, före er för att ni i era hjärtan känner igen min röst. Jag går före er och leder er på rätt väg, för jag är sanningen och livet. För att det är vägen till Gud Fadern.

Men vad händer då den gode herden säger saker som är obekväma? Vad händer då den gode herdens röst inte är i ens med min egen vilja och de egna tankarna och önskemålen? Är herden god bara då han säger saker som människan tror sig vilja höra?

Säger föräldrar till sina barn bara sådant som barnen vill höra? Varför tillrättavisar föräldrar sina barn? Jo, av kärlek: för att de vill dem väl. För att de skall lära sig att göra rätt.

Lite senare, i samma Evangelium, säger Jesus att ”den som är lejd och inte är en herde med egna får, han överger fåren och flyr, när han ser vargen komma. Och vargen river dem och skingrar hjorden.”

Den lejde herden; den som för egen vinning tar uppdraget att leda i vall, kommer aldrig att gå före; gå i döden. Den lejde herden strävar efter att uppskattas och lyssnar därför mer till de stackars fårens egna viljor och passioner. Den lejde herden kommer aldrig att vara ett skydd. Den lejde herden är en stängd dörr och hindrar människan att nå sanningen.

Än idag vill man inte förstå detta. Därför skingras hjorden; därför skapas blottor som gör det möjligt för vargen att riva.

Precis som den helige Petrus sade i sitt brev till de troende: ”Ni var som vilsegångna får, men nu har ni vänt om till era själars herde och vårdare.” Likadant kan vi idag kalla de vilsegångna: Vänd om. Kom tillbaka. Här väntar läkande och helande. Här väntar upprättelse och förlåtelse.

Men det är inte upprättelse i form av bekräftelse av min egen fallna natur. Nej, det är upprättelse av mig som människa i relation till min skapares vilja. Och det kräver min omvändelse; min bön om förlåtelse och läkande. Det kräver vilja till förändring.

Herre, förbarma dig!


Texten ovan är från predikan i S:t Nikolaus mission, Karlskrona, Tredje söndagen i Påsktiden (19 april 2015).

  • Comments(0)//blogg.stnikolaus.se/#post115

Kristus är uppstånden!

April 2015Posted by Franciskus Urban Sun, April 05, 2015 19:23:27


Det har, som sig bör, varit några intensiva dagar i missionen. Tanken nu är att, i ord, försöka återge några av höjdpunkterna även om det sannolikt inte låter sig göra rättvisa. Ty varje deltagares erfarenheter är så olika – och egna erfarenheter; egen närvaro i skådandet av Gud, är det som räknas.


Det kan låta präktigt att Påskens mysterier upplevs som starkast efter den fyrtio dagar långa fasta som föregår uppståndelsen. Men – och faktiskt – är det just så. När kroppen efter fastetiden skriker efter nyttigheter som ost, kött, ägg och olivolja så kommer Herrens påsk som en befrielse. Inte bara i ord och teori, utan som fysisk realitet.

Och det är mot den bakgrunden jag nu vill reflektera över den resa vi i missionen gjort tillsammans. Var och en har iakttagit fastan efter bästa förmåga och deltagit i söndagarnas liturgier; tagit del i Jesu ökenvandring och förberett sig inför Kristenhetens – och världens – största fest. Herrens Påsk.

Så kom, efter Palmsöndagens intåg i Jerusalem; då vi här i Karlskrona välsignade palmkvistar och (sk)red in i kyrkan, Skärtorsdagen med firande av instiftandet av Herrens Heliga Nattvard. Denna gudstjänst, som verkligen balanserar mellan fest och förtvivlan; där altarets mysterium belyses; där celebranten tvättar de närvarandes fötter, avslutas med altarets avklädande och en nersläckt kyrka. Församlingen upplöses i förvirring och tomhet. Vad händer nu med oss?!

Samma mörklagda kyrkorum mötte de troende då de slöt upp på Påsknatten för att vaka. Jesus var död och hade lagts i graven. Vi gick, tillsammans med de myrrabärande kvinnorna, ut till graven. Och den var tom! Påskelden tändes ur vilken kolet togs till rökelsekaret. Elden beröktes och välsignades, påskljuset bars fram; invigdes och välsignades och tändes på elden och alla troende kunde tända sina ljus. Hoppet och ljuset hade återvänt och vi kunde utropa att Kristus är uppstånden.

I natten, på kyrkans bakgård ropade vi: Ja, Han är sannerligen uppstånden. Förhoppningsvis väckte vi någon slumrande granne där i stadens mitt. Och vi gick i procession ut på gatan i skenet av Kristi ljus (!), tågade in i kyrkan som på nytt lystes upp. Påskljusprefationen sjöngs a capella (”som i kyrkan”) och de många (!) profetiorna lästes innan dopvattnet välsignades och de församlade kunde förnya sina doplöften och medelst kvast av palmblad bestänkas.

Kristus är uppstånden! Ja, vi kunde därefter, på nytt, fira Herrens Heliga Nattvard och sedan även den gemensamma agapemåltiden. Och trots den sena timmen (ja, Påsknattens liturgi räknas i flera jordetimmar) smakade ägg, sill, lammstek, potatisgratin i följe av något glas rött vin mycket gott. Och den arma kroppen som under fastans fyrtio dagar torkat, kan liknas vid torr sprucken jord som på nytt träffas av smekande vårregn.

Välsignat alltså. Lekamligt. Och nu har jag inte ens berört vad som händer med oss själsligen och andligen under denna vandring; från kroppslig torka till bevattning. Detta får var och en som deltagit under vandringen själv svara på. Men jag, som präst, vågar påstå att ingen har gått oberörd i gemenskapen.

Och så, idag, på Påskdagen, då liturgin firades i samma anda som Påsknatten, kommer, till vårt relativt lilla sammanhang, åtta (då) okända personer. Mässan hade inletts då de kliver in genom dörren och min första tanke var att där Kristi ljus är; där Påskljuset tänds, dit kommer människorna. Välsignat!

Kanske kan detta inspirera till att du, kommande söndag eller nästa påsk, väljer att slå följe med oss på livets väg. Och tills vi ses så hittar du alla predikningar på missionens hemsida.

Glad och välsignad Påsk!
Fr. Franciskus Urban
präst och missionskaplan i S:t Nikolaus mission



  • Comments(1)//blogg.stnikolaus.se/#post114

Delegation från Nordisk-katolska kyrkan i möte med metropolit Cleopas

April 2015Posted by Franciskus Urban Wed, April 01, 2015 23:43:56


Metropolit Cleopas med biskop Roald Nikolai samt prosten Fr. Asle Ambrosius



Följande text, publicerad på Nordisk-katolska kyrkans skandinaviska hemsida, är översatt från norska till svenska 2015-04-02.

Lördagen den 28 mars var biskop Roald Nikolai tillsammans med prosten Fr. Asle Ambrosius inbjudna till en samling med metropolit Cleopas, (metropolit över Sverige och Skandinavien och ingående i Konstantinopel-patriarkatets råd), i regi av Norges kristne råd. Metropolit Cleopas är en mycket framstående klerikal i den ortodoxa världen.

Vid mötet hade metropoliten hälsningar från patriarken Bartholomeus och han underströk i sitt tal att Konstantinopel-patriarkatet kommer att inta en mer proaktiv ekumenisk hållning. Splittringen inom kristenheten är, i ljuset av Jesu bön om de troendes enhet, inte bara anstötligt utan verkar också förlamande i förhållande till samtidens större utmaningar. Den enda utmaningen som är större än sekulariseringen av samhället är den tilltagande kristendomsförföljelsen i världen. Metropolit Cleopas frukade att vi står inför en utsatthet och förföljelse av samma omfattning som den i den tidiga Kyrkan. Det allvarliga i situationen må få till följd att samfund söker sig samman. Ortodoxin vill därför åta sig ett starkare engagemang i det ekumeniska arbetet, inte minst för sin egen skull.

Under firandet av liturgin följande dag (söndagen den 29 mars) i Marie Bebådelses kyrka, hälsades biskop Roald Nikolai och Fr. Asle Ambrosius formellt välkomna som gäster från NKK. I sin hälsning hänvisade metropolit Cleopas på nytt till patriark Bartholomeus önskan om Kristen enhet och bjöd in vår kyrka till att söka full kommunion med det ekumeniska patriarkatet Konstantinopel på basis av de lärosamtal som tidigare förts och lett fram till dokumentet Road to Unity [ett av Nordisk-katolska kyrkans lärodokument, övers. anm.]. I sitt svar tackade biskop Roald Nikolai varmt för inbjudan och förpliktigade Nordisk-katolska kyrkan till denna dialog.

Länk till den norska texten: http://nordiskkatolsk.no/?p=1389







  • Comments(0)//blogg.stnikolaus.se/#post113