Formande mission

Formande mission

Om församlingsbygge och mission i Sverige på 2000-talet

Följ oss på vägen från biskopligt uppdrag och två tomma händer, till bygget av en nordisk-katolsk församling i Karlskrona, på gränsen mellan öst och väst.
www.stnikolaus.se | Facebook

Jesu Heliga Namn - Nyårsdagen

Januari 2017Posted by Franciskus Urban Mon, January 02, 2017 14:59:09


HERREN (Gud) slöt vid olika tidpunkter i historien förbund med sitt folk. Med Noah efter syndafloden, där regnbågen sattes på himlen som ett förbundstecken; med Moses på berget Sinai, där lagen gavs och de tio budorden blev tecknet och det vi idag har hört om i den gammaltestamentliga läsningen: förbundet med Abram (vilket kronologiskt inträffar mellan Noah och Moses) där han ges namnet Abraham. Tecknet på detta förbund var att alla av manligt släkte skulle omskäras.


Genomgående handlar dessa förbund om att folket skall lyssna till Guds bud och förmaningar och att Gud, då, skall se om sitt folk – beskydda, bevara, befrämja och föröka. Men vad som över tid upprepades var olydighet. Folket vände sig bort och höll inte avtalet. Detta upprepades gång på gång.

Det krävdes mer för att återställa den ordning som givits i skapelsen och till slut lät sig Gud födas som människa för att, en gång för alla, återupprätta relationen mellan Gud och människa. Ordet blev kött i Jesus Kristus och idag på åttonde dagen efter födelsen firar vi Herrens, Jesu heliga namn.

Att detta sker på åttonde dagen hänger samman med att tecknet på förbundet med Abraham – omskärelsen – utfördes på åttonde dagen. Även Jesus blev omskuren, helt enligt seden, och i samband med omskärelsen gavs han, liksom alla judiska gossebarn, sitt namn.

Vi vet ju att Gud, i och genom Jesus Kristus, sluter det nya förbundet med sitt folk. Tecknet för detta är Herrens heliga måltid där vi genom detta altarets allra heligaste sakrament får ta del av Kristi sanna kropp och blod, och därmed dras in i Honom (och Han i oss) för vår frälsnings skull.

I Evangeliet hör vi hans egna ord om detta. Evangelisten Johannes skriver: ”’Jag är det levande brödet som har kommit ner från himlen. Den som äter av det brödet ska leva i evighet. Och brödet som jag ger är mitt kött, för att världen ska leva.’ Judarna började då tvista med varandra och säga: ’Hur kan han ge oss sitt kött att äta?’ Jesus svarade: ’Jag säger er sanningen: Om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod har ni inte liv i er. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag ska låta honom uppstå på den yttersta dagen. Mitt kött är verklig mat och mitt blod är verklig dryck. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom.’” (Joh 6:51-56)

Detta, systrar och bröder, är frälsningshistorien i mycket kort form. Vi vet också att Jesus inte kom för att upphäva lagen men skriva den i våra hjärtan; att myndigförklara människan; ge henne som person möjlighet att kliva in i sammanhanget; vara del i mysteriet och stämma in i Kyrkans tacksägelse.

En förändring som kan märkas i förhållningssättet till den yttre lagen är då man vid apostlamötet i Jerusalem år 49 fastslog att hedningar – det vill säga icke-judar – som blev kristna inte behöver omskäras. Därför ligger idag tyngdpunkten för oss på Jesu heliga namn; den brygga detta namn är mellan död och liv. Detta får för oss idag, då det står nyårsdagen i almanackan, även en konkret mylla att landa i: övergången från det gamla till det nya.

Så, hur är det med det upphöjda namn vi idag firar?

Namnet Jesus finns i ett antal olika språk. Latinets Iesus från grekiskans Iesous vilket i sig är en hellenisering av hebreiskans Yehoshua eller det arameiska Yeshua. Och det betyder ”Herren frälser (räddar)”

Kristus är hans titel. Det kommer från grekiskans Christós och har betydelsen ”den smorde”.

Vi hör också namnet Emanuel (Immanuel) som betyder ”Gud med oss”.

För att få en uppfattning om den storhet som Jesu heliga namn omfattar, går vi tillbaka till den text vi har läst under Adventstiden i samband med tändandet av adventsljusen, nämligen prologen till Johannesevangeliet. Det är en uppenbarelsehymn som identifierar Kristus som den gudomlige Logos; Ordet som formade universum och som visar på Jesu Kristi gudomliga natur.

”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Han var i begynnelsen hos Gud. Genom honom har allt blivit till, och utan honom har inget blivit till, som är till. I honom var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.” (Joh 1:1-5)

Profeterna, de som ropade när folket inte gjorde Guds vilja, vittnade om inte bara den smorde som skulle komma men också hans hamn. Hos Jesaja läser vi: ”Därför skall Herren själv ge er ett tecken: Se, jungfrun skall bli havande och föda en son och hon skall ge honom namnet Immanuel.” (Jes 7:14)

I Evangeliet hör vi om då Herrens ängel tilltalar Maria (Luk 1:31):
”Då sade ängeln till henne: ’Var inte rädd, Maria! Du har funnit nåd hos Gud. Du ska bli havande och föda en son, och du ska ge honom namnet Jesus. Han ska bli stor och kallas den Högstes Son, och Herren Gud ska ge honom hans fader Davids tron. Han ska vara kung över Jakobs hus för evigt, och hans rike ska aldrig ta slut.’”

Även Marias trolovade tilltalas (Matt 1:21-23):
”’Josef, Davids son! Var inte rädd för att ta till dig Maria som din hustru, för barnet i henne har blivit till genom den helige Ande. Hon ska föda en son, och du ska ge honom namnet Jesus, för han ska frälsa sitt folk från deras synder.’ Allt detta hände för att det som Herren hade sagt genom profeten skulle uppfyllas: Se, jungfrun ska bli havande och föda en son, och man ska ge honom namnet Immanuel. Det betyder: Gud med oss.”

Och konkretionen av det ofattbara vi nyss läste hos Johannes ges till oss av Herren själv (Matt 28:18-20):
”Då trädde Jesus fram och talade till dem och sade: ’Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt som jag befallt er. Och se, jag är med er alla dagar till tidens slut.’”

Vid det första konciliet i Nicea år 325 förtydligades – för att det inte skulle råda någon oklarhet – att det aldrig har funnits en tid då Gud inte fanns. Och med Kristi seger över döden har Gud segrat för all tid. Det är vad Evangeliet förkunnar ”för att i Jesu namn alla knän ska böjas, i himlen och på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är Herren, Gud Fadern till ära.” (Fil 2:10-11)

Kraften i Jesu heliga namn får vi en föraning om hos Johannes: ”Vad ni ber Fadern om i mitt namn, det skall han ge er.”(Joh 16:23) Och vad bättre sätt finns än att ständigt bära detta heliga namn i sitt hjärta och på sina läppar. Kärleken till det goda och vackra (Filokalia) har givit oss den bön, ett sätt att alltid ha det heliga namnet i hjärtat, Jesusbönen:

"Herre Jesus Kristus, Gud Son, förbarma dig över mig syndare."





  • Comments(0)//blogg.stnikolaus.se/#post199

Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona firar

December 2016Posted by Franciskus Urban Mon, December 05, 2016 18:48:17
- Nordisk-katolska kyrkan firar traditionsenligt patronatsdag - biskopen kommer!
- Fler kristna samfund i Karlskrona
- Öppen föreläsning om icke-papal katolicism
- Fira Tredje söndagen i Adventstid med oss




Den 6 december firar den kristna kyrkan runt om i världen S:t Nikolaus. Den helige Nikolaus, som vördas i såväl öst som väst, var verksam som biskop i Myra (nuvarande Turkiet) på 300-talet. I den kristna kyrkan är han skyddshelgon för sjöfarare, handelsresande och pilgrimer. I samband med att Nordisk-katolska kyrkan började etablera en församling i Karlskrona 2013, togs S:t Nikolaus till skyddspatron.


Redan i april 2013 skrev media om Nikolaus och den katolska närvaron i Karlskrona.


Med anledning av årsdagen och firandet av församlingens skyddshelgon brukar Karlskrona gästas av biskopen. Även i år kommer biskop Roald Nikolai, nu i samband med tredje söndagen i Adventstiden. Nordisk-katolska kyrkan bjuder då på en öppen föreläsning om icke-papal katolicism på lördagen samt högtidligt firande med Mässa på söndagen. (Läs mer om helgens program längre ner)


Fler kristna samfund i Karlskrona

Läsare av Blekinge läns tidning (BLT) kunde under måndagen ta del av nyheten att romersk-katolska kyrkan köper det så kallade Musikhuset på Trossö. Säljare är Svenska kyrkan i Karlskrona. I BLT framgick att ”förvärvet innebär att två kristna trossamfund kommer att finnas mitt i centrala Karlskrona” och att man nu från romersk-katolska kyrkan avser bilda en helt ny församling i staden.

Många karlskronabor är dock medvetna om att det redan nu finns fler än två kristna samfund representerade i staden. Nordisk-katolska kyrkan, som är ett av samfunden, önskar den blivande romersk-katolska församlingen välkommen och all välsignelse i arbetet. Vi behöver fler goda krafter som kan sprida Evangeliet.

Länk till artikeln i BLT


Öppen föreläsning: Icke-papal katolicism

”Det katolska” har i århundraden varit föremål för livlig diskussion och tyckande. På senare tid har det aktualiserats på ett sällan skådat vis, inte minst med tanke på att det är 500 år sedan reformationen. I våra nordiska länder har det vi känner som statskyrkan sedan dess serverat oss en ny förståelse av vad kyrka är. Mycket kunskap, en rad fromhetsuttryck och många nyanser i begreppsfloran har gått förlorade.

Nu har du chansen att få en fördjupad bild av det gammalkatolska arvet; om ortodox kristendom i väst och hur vi kan förstå Petrus-ämbetet (”påvemakten”) ur den odelade Kyrkans perspektiv.

Det är biskopen i Nordisk-katolska kyrkan, Roald Nikolai (teologie doktor) som kommer till Karlskrona och vill bidra till att måla en mer färgstark bild av den Kristna Kyrkan.

Dag: Lördagen den 10 december
Tid: 13:00
Plats: Scandic Hotell, Karlskrona




Söndagen liturgi

Den heliga Mässas på Tredje söndagen i Adventstid firas i Emanuelskyrkan på Skomakaregatan 31, klockan 15:00.


Den helige Nikolaus

Nikolaus lär vara född ca år 280/286 i Patara i Lykien (nuvarande Turkiet) och var biskop av Myra i Lykien (idag Kale i sydvästra Mindre Asien) på 300-talet. Han fängslades under kristendomsförföljelserna under Galerius Valerius Maximus år 310 och misshandlades svårt. Nikolaus lär senare ha varit med på det första ekumeniska konciliet (kyrkomötet) år 325. Han dog den 6 december mellan år 345 och 351.

Läs mer om S:t Nikolaus på kyrkans hemsida

Läs mer om den odelade Kyrkan och det gammalkatolska arvet






  • Comments(0)//blogg.stnikolaus.se/#post198

Föreläsning i Adventstid: Icke-papal katolicism

November 2016Posted by Franciskus Urban Fri, November 25, 2016 19:44:20


”Det katolska” har i århundraden varit föremål för livlig diskussion och tyckande. På senare tid har det aktualiserats på ett sällan skådat vis, inte minst med tanke på att det är 500 år sedan reformationen. I våra nordiska länder har det vi känner som statskyrkan sedan dess serverat oss en ny förståelse av vad kyrka är. Därmed har mycket kunskap, en rad fromhetsuttryck och många nyanser i begreppsfloran har gått förlorade.

Nu har du chansen att få en fördjupad bild av det gammalkatolska arvet; om ortodox kristendom i väst och hur vi kan förstå Petrus-ämbetet (”påvemakten”) ur den odelade Kyrkans perspektiv.

Det är biskopen i Nordisk-katolska kyrkan, Roald Nikolai (teologie doktor) som kommer till Karlskrona och vill bidra till att måla en mer färgstark bild av den Kristna Kyrkan.

Föreläsningen är öppen för alla. Vi tar inget inträde och deltagande innebär inga åtaganden.

Dag: Lördagen den 10 december
Tid: Klockan 13:00
Plats: Scandic Hotell, Karlskrona

Ladda gärna ner (och sprid) affischen. Klicka på PDF-ikonen nedan:







  • Comments(0)//blogg.stnikolaus.se/#post197

För Sanningen med fria halsar

Oktober 2016Posted by Franciskus Urban Wed, October 12, 2016 13:42:00
När vi idag inte riktigt ser vad som kan lotsa och hjälpa oss att navigera, utan fortsatt sätter vår tillit till det som är bundet till världen.




Patrik Engellau refererar, onsdagen den 12 oktober, i en krönika (Det goda samhället) till Den heliga Skrift, närmare bestämt Predikaren; en av vishetens böcker i gamla testamentet (GT). För det skall han ha tack. Liksom för det konstaterande han gör mot slutet av sin text, att ”självklara sanningar ständigt måste upprepas”.

Detta bjuder så klart till eftertanke för var och en men också till att vi tar vid där Patrik slutar och fortsätter tala om detta. I synnerhet i den tid han beskriver som osäker och svårnavigerad. Problemet vi har att hantera och som jag menar har tagit sådana proportioner att vi nått gränsen för vad som är sunt, är pluraländelsen i ordet sanning. Relativismen, bland annat uttryckt i att alla bär på ”sin sanning”, har tagit oss till randen för upplösning.

Vi måste förstå att det finns Sanning, att den är större än och ligger utanför oss själva. Det är där vi måste börja.

Men detta är inget nytt. Varken det eller att människan om och om igen blundar för sanningens ordning. Av fåfänga och i tron att vi själva kan göra allting nytt.

Uttrycket ”intet nytt under solen” kommer från Predikaren: ”Det som blivit gjort, kommer att göras igen, och det som hänt, kommer att hända igen. Det finns inget nytt under solen.” (Pred 1:9) Och den tomhet det refereras till kan översättas med förgänglighet och, helt riktigt, fåfänglighet.

I en av de texter som kommer att läsas i kyrkan kommande söndag uppmanas vi passande till ”bön, åkallan, förbön och tacksägelse för alla människor, för kungar och alla i ledande ställning, så att vi kan leva ett lugnt och stilla liv, på alla sätt gudfruktigt och värdigt. Detta är gott och rätt inför Gud, vår Frälsare, som vill att alla människor ska bli frälsta [frihalsade!] och komma till insikt om sanningen.” (1 Tim 2:3-4)

Det jag läser in i Patriks text är ett behov av stadig grund i tider av oro och osäkerhet. Jag anar en försiktig fråga efter vilken väg man bör ta; om Kyrkan kan vara denna klippa för nuvarande och framtida släkte? Står den kvar, frågas med en hänvisning till flera tusen års tradition:

Tänk på kyrkan som läst Fader Vår i runt tvåtusen år. Inget nyhetsvärde, ingen innovationshöjd och ändå håller de på. Gör de? Jag har inte varit där och kollat på jättelänge. Kanske har de lagt av med Fader Vår ungefär som de vill gömma sina kors för att inte reta muslimer. Man vet inget och förstår inget. Man är bara skeptisk.

Och trots det radikala budskapet är svaret är lika självklart som det är utan nyhetsvärde: Ja! Vi finns kvar. Vi håller fast vid (bland annat) Herrens bön och den bekännelse som formulerades under de första århundradena. Vi blir kvar vid Korsets fot. Vi gör det inte för att reta någon, men skulle vi göra det viker vi ändå inte en tum från Sanningen.

Fr. Franciskus Urban
präst i Nordisk-katolska kyrkan
biskopsvikarie för Sverige


'Det goda samhället' har vänligt avböjt att publicera texten.

  • Comments(0)//blogg.stnikolaus.se/#post196

Låt mig ge dig dåligt samvete

Oktober 2016Posted by Franciskus Urban Sun, October 09, 2016 21:10:30



Så, vänner – vad har vi framför oss idag? Det är bröllopsgästens söndag och temat är ’andlig försumlighet’. Men vi hör inte mycket om bröllop i dagens läsningar. Det verkar mer handla om vinodling. Låt oss bena i detta och så, förhoppningsvis, gå stärkta. Även om det på vägen kan väckas dåligt samvete.

Vi hörde i evangeliet om de onda vinodlarna. Här finns frågor om vad ’vingården’ egentligen är, vilka det är som arbetar och vem det var som kördes ut. Låt oss ta del av det en gång till, med lite andra ord:

Tänk dig att du anlägger en trädgård. Du sätter, sår och planterar. Potatis, lök, morötter. Persilja, timjan och andra örter. Fruktträd, bärbuskar och flera sorters blommor därtill. Du överlämnar skötseln till andra som, i utbyte mot del av skörden, skall vattna, rensa ogräs, beskära och hålla fritt från ohyra och skadedjur. Efter en tid märker du att detta inte sköts; att de ägnar de sig åt annat. Därför spirar ogräset, grödorna växer dåligt på grund av dålig bevattning samtidigt som man kivar om ägarförhållanden. Beror detta på okunskap om, ovilja eller ointresse för arbetet och uppdraget? Du väljer att skicka en trädgårdsmästare för att undervisa, inspirera och mana på så att det kan bli en skörd. Men när trädgårdsmästaren kommer till din anläggning blir han misshandlad och bortjagad.

Du hade nog, som ägare till trädgården, känt dig både motarbetad av ett sådant beteende och oönskad av dessa arbetare. Men vad vill detta säga oss?

Det verkar, vid en första anblick, inte finnas mycket till likhet med den liknelse som givit söndagen sitt namn. Men för ordnings skull, låt oss också höra om bröllopsgästen:

”Jesus talade än en gång till dem i liknelser: ’Himmelriket är som en kung som höll bröllop för sin son. Han sände ut sina tjänare för att kalla de inbjudna till bröllopet, men de ville inte komma. Då sände han ut andra tjänare och befallde dem att säga till de inbjudna: Min måltid är redo, mina oxar och gödkalvar är slaktade och allt är färdigt. Kom till bröllopet! Men de brydde sig inte om det utan gick sin väg, en till sin åker, en annan till sina affärer. De andra grep hans tjänare och misshandlade och dödade dem. Då blev kungen vred och sände ut sina soldater och lät döda dessa mördare och brände ner deras stad. Sedan sade han till sina tjänare: Allt är färdigt för bröllopet, men de inbjudna var inte värdiga. Gå därför ut till vägskälen och bjud alla ni ser till bröllopet. Tjänarna gick då ut på vägarna och samlade alla de mötte, både onda och goda, och bröllopssalen fylldes med bordsgäster. När kungen kom in för att se sina gäster, fick han där syn på en man som inte var klädd i bröllopskläder. Han sade till honom: Min vän, hur kom du in hit utan bröllopskläder? Mannen teg. Då sade kungen till tjänarna: Bind honom till händer och fötter och kasta ut honom i mörkret här utanför! Där ska man gråta och gnissla tänder. Många är kallade, men få är utvalda.’”

Kopplingen mellan dessa liknelser står att finna i det som går att påverka: arbetet innan skörden i vingården och förberedelserna inför bröllopsfesten. Bägge liknelserna handlar om försumlighet. Arbetarna i evangeliets vingård, liksom bröllopsgästen, är alla försumliga. Därför blir det ingen skörd för arbetarna och heller ingen fest för bröllopsgästen.

Eftersom det är liknelser så pekar de på något annat, nämligen våra liv: ditt och mitt. Vingården är livet här; skapelsen. Skörden representerar frukten, evighetens vinst och segerkrans. Skörden representerar det himmelska bröllopet. Det är alltså varken din eller min vingård. Det är Guds vingård. Och trädgårdsmästaren är inte vilken Nisse från Manpower som helst, utan Jesus Kristus.

Språkligt betyder försumlighet slarv, nonchalans, vårdslöshet, oaktsamhet. Och det är väl ord som passar såväl vingårdsarbetarna, som fick ansvar för driften av vingården, som bröllopsgästen.

Det handlar alltså om oss. Vingården är skapelsen. Men vingården är också var och en av oss. Här finns ett makro- och ett mikroperspektiv. Det handlar om hur vi förvaltar skapelsen men också oss själva och våra själar. Men hur kommer vi åt detta? Hur kan vi prata om detta? Hur kommer vi framåt för att inse och ta till oss nödvändigheten i förberedelserna; nödvändigheten i att ständigt och jämt rensa oss själva från ogräs så att frukten kan växa?

Man kan vrida och vända på denna fråga. Och i vilken riktning man än knådar och bearbetar, så kommer man till något näst intill tabubelagt: Samvetet. – Vi får inte ge människor dåligt samvete, för det är synonymt med att skuldbelägga.

Men, en person sade en gång – det var efter en predikan: - usch, jag känner så dåligt samvete efter att ha lyssnat! Och mitt spontana svar var: Bra!

Vänner, vi hörde Jesu ord i evangeliet:

”Guds rike ska tas ifrån er och ges åt ett folk som bär dess frukt. Den som faller på den stenen blir krossad, och den som stenen faller på blir söndersmulad.”

Och den helige aposteln, som skrev till Hebréerna:

”För om vi fortsätter att synda med vett och vilja efter att ha fått kunskap om sanningen, då finns det inte längre något offer för synderna, utan bara en fruktansvärd väntan på domen och en rasande eld som ska förtära motståndarna.”


Är det då inte gott och väl med lite dåligt samvete? Skall vi, som kyrka, stryka världen medhårs för att inte väcka dåligt samvete och samtidigt vara medvetna om vad som väntar den som är försumlig? Vad, om något, är då försumlighet?!

Är det inte så att det är när vi – vilket den helige aposteln skriver – har tillgång till Sanningen och då det i dess ljus väcks dåligt samvete som också omvändelsen kan ske? Jo, det är då det händer! Först när jag känner det; först då jag erkänner att jag gör fel; för när jag inser att jag kan göra bättre och bli bättre, som jag kan rätta till det som är fel.

Budskapet idag är därför att vi är riktigt, riktigt dåliga på att förbereda oss inför det enda viktiga; inför det som inte kan bli större; det enda som i det långa loppet faktiskt betyder något.

Samvetet – om det väcks – kan hjälpa oss i vår andliga strävan. Samvetet är en gåva. Det är en gåva att använda här och nu. Inte sällan hör vi varningar om att vi i en [snar] framtid inte längre kommer att kunna leva som kristna eller sprida vår tro. Men frågan är – med handen på hjärtat: gör vi det nu? Här och nu?

Sanningen kom till oss. Sanningen blev människa i Jesus Kristus. Men lyssnar vi, eller fortsätter vi – som envisa dårar – att kasta ut honom? Sköter vi trädgården, eller låter vi den gro igen? Förbereder vi oss här och nu, eller skjuter vi det på framtiden?

Kom ihåg: det är genom goda förberedelser vi vinner segerns krans. Det är genom att lyssna på – inte döva – samvetet vi kan förbereda oss och nå frid. Och det börjar just här; just nu. Den helige aposteln uppmanar oss att ”inte överge våra sammankomster, så som några brukar göra, utan i stället uppmuntra varandra, och det så mycket mer som ni ser att dagen närmar sig”

Där är här i Kyrkan det börjar. Kom med ditt dåliga samvete! Det är här du får avlösning.

***

Texten ovan utgör predikan i Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona (S:t Nikolaus), Tjugoförsta söndagen i Treenighetstid, och kan laddas ner med referenser till söndagens texter från hemsidan:
Direkt till aktuell predikan
Kyrkoårets samtliga predikningar

  • Comments(0)//blogg.stnikolaus.se/#post195

I kyrkan finns det kloster

Oktober 2016Posted by Franciskus Urban Mon, October 03, 2016 12:21:48

I Nordisk-katolska kyrkan finns en monastisk orden: Den ekumeniska cistercienserorden 'Order of Port Royal'



Karlskrona och Nordisk-katolska kyrkan gästades i dagarna tre (30/9-2/10) av Pater Michael OPR, abbot i kloster St. Severin. På programmet stod välsignelse av ett nytt kapell, gemensam gudstjänst och en rad samtal.

Huvudanledningen till abbotens besök var att välsigna Alla Martyrers Kapell och därmed markera den ekumeniska cistercienserordens (Order of Port Royal) närvaro i Sverige. Kapellet och den bostad det inryms is, är nu en del (en cell) av moderklostret St. Severin i tyska delstaten Bayern. I cellen i Karlskrona bor och verkar Pater Franciskus Urban som, efter noviciattiden, avlade munklöften i klostret tidigare i år. Han tjänstgör där som präst i Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona (S:t Nikolaus mission).

Fredag och stilla mission
Besöket inleddes med stadsvandring och under fredagen kunde alltså två kyrkans enkla tjänare, tillika munkar, ses vandra gata upp och gata ner på Trossö. Många höjde på ögonbrynen, somliga fnissade generat och ett flertal kom fram för en pratstund. Gäststudenter som sökte ett andligt hem på den nya orten bjöds in. Nyfikenheten visade sig, inte minst i en av stadens kyrkorum. Abbot Michael uttryckte stor förvåning över hur låg kunskapsnivån verkar vara i Sverige rörande historia, Kyrkans ursprung och inte minst det monastiska livet som en naturlig del. Senare under fredagen var det till och med två historiker som gav sig till känna. De var i Karlskrona som deltagare i en konferens för historiker och undrade om det verkligen fanns cistercienser i Sverige idag. På riktigt? De önskade till och med att ta bilder vilka skulle visas för kollegorna följande dag. Jo, det är på riktigt!

Lördag och högtidlig välsignelse av kapell
Det lilla och enkla kapell som under en tid vuxit fram och förvisso använts för tidegärden, skulle nu välsignas och tas i bruk. Ett mindre antal inbjudna gäster var på plats, liksom länstidningen (BLT) som ville uppmärksamma händelsen.


Kapellets väggar bestänktes. Altaret välsignades genom bestänkning och berökning. Därefter firades mässa för första gången i kapellet. Celebrant var Pater Michael OPR och predikade gjorde Pater Franciskus Urban OPR. Ämnet var, naturligtvis, det akuta behovet av att på allvar lyfta upp martyrernas (vittnenas) exempel när det kommer till att försvara den kristna tron och Kyrkan.

Efter den ceremoniella delen, intogs en enkel gemensam måltid som följdes av ett långt delande av tankar, frågor, samtal och skratt.

Söndag och firande av den Heliga Mässan
Herrens dag betyder liturgi (gudstjänst). Det bör i än större utsträckning iakttas av varje kristen. Det är i den Heliga Mässan vi formas, lär och har tillgång till sakramenten. Det livsnödvändiga som där bjuds finns ingen annan stans! Och med det sagt, kan konstateras att fredagens vandring på stadens gator ledde fler människor till kyrkan att, jämte trogna medlemmar, delta i eukaristin.

Det som i efterhand går att förmedla från liturgin är söndagens predikan. Den återfinns här: https://www.facebook.com/notes/nordisk-katolska-kyrkan-i-karlskrona-st-nikolaus/visshet-om-det-man-inte-ser/1396193373741389

Alla Martyrers Kapell
Kapellet som invigdes och togs i bruk under lördagen är en del av kloster St. Severin. Här kommer tidegärden att bedjas och ibland mässor att firas, bland annat på martyrdagar. Den som vill delta i bönerna i kapellet bör på förhand undersöka möjligheten. Att sända in förbönsämnen till kapellet uppmuntras. (post@sacrainsula.se)



Order of Port Royal
Den ekumeniska cistercienserorden Order of Port Royal har sina rötter i 1200-talets Frankrike och det cistercienserkloster med samma namn som då var aktivt. Ordens medlemmar lever efter den helige Benedicts regel. Moderkloster för orden är St. Severin i Kaufberuen, Bayern. I Europa har klostret en filiatur (St. Andreas) i Ebenweiler samt, nu även, en cell i svenska Karlskrona. Orden räknar såväl munkar som nunnor samt även oblater (lekmän som inte avlägger munklöften men löfte om att i sitt dagliga liv leva efter en regel).

Order of Port Royal är kanoniskt tillhörig Christ-Katholischen Kirche (Nordisk-katolska kyrkan i Tyskland) under biskop Roald Nikolai (Oslo) och delar det gammalkatolska arvet.

Ytterligare information, vänlige se: www.sacrainsula.se

Även orden uppmärksammar, på sin svenska Facebook-sida, helgen:
https://www.facebook.com/sacrainsula/




  • Comments(0)//blogg.stnikolaus.se/#post194

Kom ner från läktaren, i Jesu namn!

September 2016Posted by Franciskus Urban Sun, September 25, 2016 23:54:09


Om förra söndagens ledord var kamp (ni kommer ihåg hur vi uppmanades att kämpa för att komma in genom den trånga porten), så skulle dagens kunna vara uthållighet. I det ryms såväl tålamod som beslutsamhet, till och med ett visst mått av envishet.

Minns också förra veckans bild av livet som ett längdhopp, där deltagandet ställdes mot en plats på läktaren; viljan att göra sitt bästa mot att gömma sig i flockbeteende. Och just där – även om livet inte är en tävling – landar vi in denna söndag: i vägvalet. Just där kommer uthålligheten in eftersom valet av väg inte är en engångsföreteelse, utan något som görs om och om igen. Det är så omvändelse fungerar, att dagligen bli påmind om sanningens väg och så välja mellan deltagande liv eller åskådarplatsens förgänglighet.

”Världen och dess begär förgår, men den som gör Guds vilja består för evigt” hörde vi i Första Johannesbrevet. Herren vill inte att vi skall fastna på läktaren där vi inte hör annat än massans skrän. Han vill oss fria. Han vill oss på banan i all vår förmåga. ”Ni har en smörjelse från den Helige och ni har alla kunskap” , skriver han också. Detta är inget nytt för er. Ni vet allt detta. Men vi behöver alla bli påminda. Det ligger också i uthålligheten. Repetitionen.

Har du någon gång i livet hamnat (varit) i en situation där du ställts inför ett val som du vet kommer att innebära djupgående och kanske obekväma konsekvenser? En situation där hela ditt väsen tvingas stanna upp; där du svettas ända in i själen; där det känns som du slits itu mellan det du vet är rätt och det som hade varit lättare.

Jag vågar påstå att allt färre, i synnerhet i vår tid, svarar ja på detta. Av bland annat två skäl: Dels för att den typen av avgöranden, som är kopplade till evigheten; det som ligger bortom den synliga världen, ogiltigförklarats i sekularismens namn, dels för att vi undviker situationer där vi tvingas göra avgörande val. Och dessa två samverkar, för med stöd i sekularismens egna normer anser vi oss inte ha anledning att möta det som anses svårt; stunden då sanningen om mig själv kommer lite för nära. Därför undviks det kristna budskapet och dess heliga rum eftersom vetskapen finns om att där kommer vi att ställas inför livsavgörande val.

Så som i evangeliet idag, där vi blir vi manade ner från den inbillade tryggheten på läktaren, ut i ljuset på den bana som är förutsättningen för att vinna det som lovats oss; förutsättningen för deltagande och liv i sanning.

En man vänder sig till Jesus och frågar ”Vad ska jag göra för att få evigt liv?”
Jesus svarar: ”Gå och sälj allt du äger och ge till de fattiga, så kommer du att ha en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.”

Kom ner från läktaren, säger Jesus. Släpp ditt krampaktiga tag om det du tror är din trygghet; släpp taget om det materiella som inte varar; släpp taget om den läktarplats du köpt för en kort säsong. Bryt dig loss från massans psykotiska tillvaro. Kom ut på banan, säger han. Kom, lev och gå hoppets väg med mig.

”Vid de orden mörknade mannen och gick bedrövad bort, för han ägde mycket.” Han valde att behålla sin plats bland åskådarna. Han var så fäst vid leken, hade investerat så mycket. Prestigen, hejaramsornas hypnotiska takt, klubbfärgerna och all uppskattning för stödet till skådespelet.

Jesus säger sedan till sina lärjungar: ”Hur svårt är det inte för dem som har pengar att komma in i Guds rike!” ”Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.” Det är lättare för vem som helst att ta sig igenom den trånga porten än för den som älskar det världsliga mer; rikedomar högre; ting som inte består. Förskräckta frågar lärjungarna vem som då kan bli räddad? ”För människor [svarar Jesus] är det omöjligt, men inte för Gud. För Gud är allting möjligt.”

Därför ställs vi ideligen inför val. Därför ställs vi om och om igen inför situationer där vi har möjligheten att välja deltagande i liv i stället för en tillvaro där vi gömmer oss i mängden, klamrar oss fast i det försåtliga högmodet; bländade av det materiella; förförda av den osynliges vaggvisor.

För Gud är inte otålig. Gud släpper oss aldrig ur sikte. Därför ges vi hela tiden möjligheten att välja vägen till hans rike. För Gud är allting möjligt och han gör det möjligt för oss att, genom Kristus Jesus vår Frälsare, välja hoppets väg.

Vi skall vara uthålliga. Att välja innebär även att välja bort. Att välja får – så klart – konsekvenser. Att välja den väg de flesta inte väljer, innebär att man emellanåt går emot strömmen; gör andra avväganden i vardagen och ibland beter sig annorlunda än läktarfolket. Men det är så, genom exempel, vi visar vilken väg vi har valt.

Med uthållighet i vår tro och kärlek märker vi att det gamla livet förbleknar. Och vi lär oss, i ljuset av evangeliet, att det – som i fysikens lagar – inte är möjligt att röra sig i två olika riktningar samtidigt.

Därför förstår vi, när vi lär oss att ”du ska älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd” och att ”det är det största och första budet” , att vi inte kan fortsätta att jamsa med åskådarna eller i deras talkörer, utan själva måste ut i ljuset; själva måste delta och välja hoppets väg.

Med Guds hjälp.


  • Comments(0)//blogg.stnikolaus.se/#post193

I det svåra söker vi oss till ordningen

September 2016Posted by Franciskus Urban Sun, September 18, 2016 20:51:06


Häromdagen hamnade jag mitt i en utsändning från Paralympics i Rio som avslutas idag. Det var friidrott och, skulle det visa sig, dags för längdhopp för blinda.

Tänk dig att helt utan syn ta dig fram till den punkt där du skall börja din ansats. Tänk dig att du inte ser gropen där du skall landa, eller zonen för avstamp. Inte heller banan mellan dig och gropen är synlig. Faktum är att du inte har en aning ens om riktningen. Ändå tar du sats och accelererar. Du bygger upp fart under ansatsen, stampar av med rätt fot och kastar dig uppåt, framåt och litar fullständigt på att landa någorlunda mjukt i den nykrattade sanden.

Den som skall genomföra hoppet har, tursamt nog, en guide med sig. Guiden leder längdhopparen fram till banan, ser till att rätt avstånd intas för ansatsen och riktar in idrottaren mot landningsplatsen. Sedan ställer sig guiden mellan plankan och gropen, vänd mot den som skall hoppa och markerar under ansatsen med sin röst den rätta riktningen. Skulle idrottaren ändå under den korta löpningen hamna snett och vingla iväg utanför den smala ansatsvägen avbryts det hela och proceduren görs om.

För den tävlande – som alltså inte ser någonting! – är guiden en förutsättning. Även om det är idrottaren som står för själva genomförandet, gärningen, är samarbetet med guiden ett väl fungerande samspel. Guiden riktar in, pekar ut vägen och fungerar som ljudfyr under ansatsen. Guiden avbryter löpningen om stegen bär iväg utanför banan. Skulle det gå fel är reglerna förlåtande och gör det möjligt att ta ny sats. Och hopparen måste ha fullständig tillit till guiden för att våga ta i under ansatsen, stampa ifrån och kasta sig ut i något som inte syns.

Det är svårt att hoppa längdhopp som seende; att lära sig tekniken, ha styrkan, snabbheten, och modet att flyga ett antal meter genom luften. Detta kräver många stunder av övning. Lägg därtill att inte kunna se vare sig tränare, guide eller prispall.

Ordet kämpa, anar jag, är välbekant för den utan synförmåga som vill ägna sig åt längdhopp. Och det har med säkerhet kämpats både många och långa träningspass för att hålla riktningen på den smala vägen fram till avstamp. Och dessutom många år med kämpartakter för dem som tar sig till OS. Men redan viljan att kämpa; viljan att vara med. Viljan att lära sig; att lyssna. Viljan att lita på…

Och just detta kämpa är något vi uppmanas till i Evangeliet idag. ”Kämpa för att komma in genom den trånga porten.”

Men vad har längdhopp för blinda med saken att göra? Jo, när jag för en kort stund stannade upp för att titta på atleternas prestationer så framträdde inte bara fantastiska idrottare utan också en bild av livet.

Ett genomförande; ett hopp, är varje människas tid här i världen. Födelsen i dopet den stund då guiden ställer allt till rätta och riktar in dig på livets väg och gärning. Du växer upp och skjuter fart i tiden för att, då rätt stund är inne, ta avstamp in i det okända.

Allt är inte känt för dig. Allt är inte synligt.

Du har fått en riktning och du har fått reda på att du har en röst att följa på din väg. Men världen, liksom idrottsarenan, är mycket vidare än den smala väg du fått dig utstakad. Mycket runt omkring distraherar: händelser, intryck, vilseledande ljud. Allt sådant som gör att du inte längre hör guidens röst – Jesu Kristi röst.

Som längdhoppare har du ett mål: att göra ett felfritt avstamp för att sedan landa. I livet har vi, likaså, ett uppdrag: att sträva efter ett avstamp i rättfärdighet. Men om stegen styrs utanför banan, ut på den angränsande hinderbanan eller ännu längre bort, så kommer detta avstamp aldrig att leda till en säker landning på rätt plats. Om det alls kan genomföras.

Att kämpa är att utöva en kamp. I vissa lägen att strida; slåss). När vår Herre, Jesus Kristus idag talar om att kämpa för att ta sig igenom den trånga porten ser vi den smala vägen; ansatsbanan. ”Jag är porten [säger Kristus Jesus]. Den som går in genom mig ska bli frälst, och han ska gå in och gå ut och finna bete.” Den som följer den vägen; följer min röst, kommer rätt.

Precis som för längdhopparen är det en fråga om att kämpa för att lära sig att hålla riktningen. Alla har förutsättningarna, men ”många, säger jag er, ska försöka komma in men inte lyckas.” Det är alltså inte givet på förhand. Frågan idag är hur många som har viljan?

En stor del av kampen handlar om banans linjer; gränsen mellan Guds väg och världens. Vi hörde ur brevet från Jakob den rättfärdige att ”vänskap med världen är fiendskap mot Gud? Den som vill vara vän med världen blir fiende till Gud.”

Men precis som i längdhopp för blinda, finns barmhärtighet. Om vi riskerar att trampa snett. Om vi distraheras av världen är Herren förlåtande och vi får ta ny ansats. Men det förutsätter att vi kan höra hans röst; att vi väljer att höra när han signalerar till oss att avbryta och vända om. Men faran i att fästa sig; att lyssna till det världsliga eller sig själv i stället för Kristus är ständigt närvarande. Inför denna fara är vi många gånger helt blinda.

Viljan! Det handlar om att underordna sig Guds vilja; att vi i ödmjukhet litar på den vägledning vi har givits. ”Inte alla som säger ’Herre, Herre’ till mig ska komma in i himmelriket, utan den som gör min himmelske Fars vilja.” Den som vill se, kan också se.

Vad hade hänt om den blinde längdhopparen struntade i att lyssna till sin guide under tävlingen? Det hade blivit svårt att hålla riktningen. Det hade inte blivit ett felfritt avstamp. Det hade kunnat sluta på läktaren.

Ovilja och ohörsamhet är brist på ödmjukhet. Många säger sig tillhöra men lyssnar inte. Vill inte lyssna. ”Varför kallar ni mig ’Herre, Herre’ när ni inte gör vad jag säger?” Att hellre välja världen; att välja bort kampen, är att välja en plats på läktaren i rädsla för världens hån. Men därifrån görs inga avstamp i rättfärdighet. Där görs inga framsteg. Där odlas flockmentalitet i stället för Gudsrelation ”Där ska ni gråta och gnissla tänder, när ni ser Abraham, Isak och Jakob och alla profeterna i Guds rike medan ni själva hamnar utanför.”

Eller tror ni att det är tomma ord det Skriften säger?

Lita till det profeter och apostlar alltid sagt, att för den som i ödmjukhet ställer upp och gör sitt bästa, för den som lyssnar och därmed underordnar sig Gud, för den som står emot djävulen, för den som kämpar, för den som har tron: Den skall Herren också ge segerns krans. Den skall Herren upphöja.

Det är svåra tider.
Tillvaron löses upp.
Gränser ritas om eller rivs upp.
Människan lämnar ut sig; viker ut sig för den osynlige.

Men räddning finns.
Ordning finns.
Bevara den; ordningen, så skall ordningen också bevara dig.

Lita till Guds Ord, Jesus Kristus!

***

Texten ovan utgör predikan, Artonde söndagen i Treenighetstid, i Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona (S:t Nikolaus). Den kan laddas ner med referenser från hemsidan. Länk: http://stnikolaus.se/resurser/predikningar.html


  • Comments(0)//blogg.stnikolaus.se/#post192
Next »